Årets: Nyförvärvssuccé
Sällan har träffsäkerheten på nyförvärven varit lika god som i år. Faktorerna var det blev så är säkert flera, men vi kan konstatera att sportchef Andersson nog inte behöver oroa sig för att inte få fortsatt förtroende.
Stefano Vecchia, Otto Rosengren och Taha Ali. Även Derek Cornelius, Gabriel Busanello och Oliver Berg. Och glöm för all del inte Pontus Jansson. Vad har alla dessa herrar gemensamt? Primärt tre saker: de är fruktansvärt duktiga fotbollsspelare, de spelade inte i Malmö FF för ett år sedan och de har kan alla i olika utsträckning beskrivas som synnerligen lyckade nyförvärv.
Innan vi fortsätter gotta oss i den succé ovanstående pågars himmelsblå inträde inneburit ska vi tvingas till en snabb tillbakablick på hur det såg ut efter den gudsförgätna säsongen 2022. Då hade det strösslats pengar, framförallt under sommaren, på en bred palett nyförvärv där summeringen efter första tiden beskrevs i betydligt dystrare ordalag.
Isaac Kiese Thelin och Dennis Hadzikadunic hade kommit in under vintern och hade presterat ungefär som förväntat. Andreas Georgson gjorde därefter sin första transfersommar som förhållandevis nytillträdd sportchef och förväntningarna på vad han skulle leverera var stora. Moustafa Zeidan beskrevs som en av seriens bästa offensiva mittfältare och skulle avlasta Anders Christiansen som central kreatör. Joseph Ceesays kombinerade styrka och oerhörda snabbhet beskrevs nästintill som unik på nivån. Samtidigt pratades det om den franska andraligan som en sjö av oupptäckt potential varpå både Mahamé Siby och Emmanuel Lomotey plockades in (även om den senare troligen inte kommit om den förstnämnde inte krossat höften). Som kronan på transferverket plockades slutligen den tidigare allsvenska skyttekungen Mohamed Buya Turay in. Gemensamt för dessa då? De kan alla beskrivas som misslyckade nyförvärv. Av olika mer eller mindre begripliga anledningar förvisso, men ändå: fiaskon. Faktiskt.
Det var inte bara jag som fick ångestrysningar av det där, va?
Skönt då att vi kan anta att lärdomarna från fjolåret verkar ha blivit lärda. Efter en för utomstående lätt förvirrande omorganisation dundrade Big Don Daniel Andersson åter in i sitt välbekanta sportchefskontor och satte ner foten. Exakt så kanske det inte gick till, men det kändes så. Till sin hjälp fick han Ola Toivonen och resten är så att säga historia. Innan vi ens hunnit griljera julskinkan hade Derek Cornelius och Anton Tinnerholm presenterats. De fick under våren sällskap av Taha Ali och Gabriel Busanello. Därtill anslöt Stefano Vecchia precis innan säsongsstart. Samtliga spelare blev snabbt viktiga komponenter under den numera berömda vårformen. Ni vet den som bestod av åtta raka trepoängare. Under sommaren gjorde Pontus Jansson, Otto Rosengren och Oliver Berg, Lasse Berg Johnsen himmelblå entré.
De flesta ovanstående har som sagt stått för goda prestationer som varit konsekventa över den tid de spelade, men ska man koka ner hela säsongerna till enskilda minnesögonblick landar det här för mig:
Gabriel Busanello? Assisten till Kiese Thelins 1-0-mål mot Sirius i somras.
Derek Cornelius? Avgörandet mot Degerfors i cupen.
Oliver Berg? Insatsen mot Bajen borta.
Taha Ali? Sulfinten på Oscar Jansson mot Peking i omgång fyra.
Pontus Jansson? Publikuppeldandet och ledarskapet mot Elfsborg i sista omgången.
Stefano Vecchia? Målet mot Varberg. Herregud.
Otto Rosengren? Chippen på Dovin.
Omedelbara succéspelare allihopa. Med ytterligare tid i Henrik Rydströms metodikskola ska det bli synnerligen intressant att se hur de presterar nästa säsong. Jag har svårt att se att de inte skulle vara ännu bättre då.
Vad med Anton Tinnerholm, Sebastian Jörgensen och Lasse Berg Johnsen då? Jag har inte glömt dem, men de kan inte riktigt beskrivas ha varit några framgångsförvärv. Ännu, ska verkligen sägas. Anton vet vi vad han kan när han är frisk och de andra kan mycket väl gynnas av att få vara med från försäsongsstart. Kanske kan de bli bärande nästa år. Det kan var svårt att kastas in mitt i brinnande säsong och guldstrid och vara avgörande direkt. Alla kan inte vara Guillermo Molins hösten 2013, liksom. Ge pågarna tid så ska det nog kunna bli bra även där ska ni se.
Hur kunde då utfallet bli så bra som det blev? Ja, säg det. Det tråkiga och sanna svaret är nog att faktorerna bakom framgången är flera. Naturligtvis är Daniel Andersson en nyckel, kanske är han dessutom ytterligare stärkt av att ha Ola Toivonen vid sin sida. Henrik Rydstöms spelmodell har säkert gynnat några av dem mer än andra. Den tydliga vänstertilten av systemet har gjort att Gabriel Busanello och Stefano Vecchia varit involverade i nästan precis allt i offensiven. Säkert ska också scoutingteamet med Robin Asterhed i spetsen ha sin beskärda del av berömmet.
Främst ska dock de aktuella spelarna själva ha beröm för hur snabbt de anpassat sig och direkt blivit centrala i Rydströms bygge. Det är med tillförsikt vi ser framemot nästa år, både gällande hur nämnda spelare kommer utvecklas vidare men också kring de ytterligare pusselbitar vi antar kommer in för att komplettera det pussel som började läggas för knappt ett år sedan.