Årets: Pirlo som inte blev
Magnus Wolff Eikrem fick aldrig bli våran Pirlo. Synd. Det hade varit fett.
Sedan jag var liten har jag alltid älskat en spelartyp mer än någon annan. Kanske för att det är den roll som man någonstans djupt inne känt att man själv kanske, kanske skulle ha kunnat uppnå. Den djupt liggande spelfördelaren. Den som med långa, exakta och oväntade passningar snabbt förflyttar bollen från en position mellan backlinje och mittfält till en farlighet. Fotboll innehåller många element av skönhet av olika slag, men för mig finns det ingenting vackrare än då en magisk fot från ingenstans lyckas skapa en målchans genom en öppnande passning som man inte ens kunde ana från läktaren. I Italien kallas rollen för regista och landet har också producerat den största moderne sådane: Supergeniet Andrea Pirlo.
Allra helst skall registan dessutom vara så genial att han aldrig utvecklat några andra egenskaper utan helt lever på sin blick och fot. Den typen av mänsklighet hos en fotbollsspelare, att man faktiskt är dålig på en del saker gör en bara till en ännu större favorit för mig. Paul Scholes är en av de bästa passningsspelarna jag har sett, men han är ingen favorit. Nej, han var för komplett. Sprang för mycket och så där. Pirlo däremot kunde ofta se trög ut. Skydde närkamper. Nickade som om huvudet var gjort av skumgummi. Den typen gillar jag.
I Malmö har man under min tid aldrig riktigt fått se den typen av spelare. Kanske för att den svenska traditionen med rakt fyrmannamittfält och hårt arbete inte ger utrymme för några slöa genier, kanske för att det helt enkelt inte har funnits några spelare som varit skickliga nog.
Mot bakgrund av detta var jag oerhört lycklig då jag såg hur Magnus Wolff Eikrem användes av Magnus Pehrsson under vår första träningsmatch hemma mot Helsinør. I Anders Christiansens skadefrånvaro testades Eikrem som innermittfältare. Och där i den matchen tror jag att han hade sin riktiga roll. När och hämta boll, slå en lång öppnande passning ut på ena kanten och jogga runt. Jag var totalt säker på att Magnus Pehrsson suttit och sett våra matcher från säsongerna innan, konkluderat att truppens allra förnämsta spetsegenskap var Eikrems blick och passningar och därefter skräddarsytt en registaroll till honom. Det kändes så logiskt.
Jag skrev faktiskt i affekt ett spontant mail till Magnus Pehrsson (OBS: sant) om vilket geni jag tyckte han var som designat en roll till Eikrem. Jag ställde också någon fråga om vilken fotbollslitteratur han tyckte om och på detta fick jag ett mycket trevligt och utförligt svar. Men Eikrem skrev han ingenting om. När Christiansen sedan kom tillbaka förpassades Eikrem först till kanten och sedan till bänken. Och jag har faktiskt rätt svårt att argumentera mot det. Han är stundvis rätt otimad i presspelet, är svag i närkamperna och löper inte alls lika mycket som våra andra mittfältare. Men till Eikrems nästa tränare skulle jag ändå vilja skicka ut en ödmjuk hälsning om att han väl kan få spela regista. Han skulle vara så jädra bra.
