Årets: Plot twist
Det är den 19:e augusti 2014, ca 20:45. Champions League-hymnen ekar över Red Bull Arena, och MFF-fans på plats och framför TV:n kan nästan ta på förväntningarna. När matchen väl dras igång förbyts känslorna sedermera mot ångest och avgrundsdjup pessimism, men vi fick ändå lära oss att den som väntar på något gott... ja, ni kan resten.
Om vi bara varit i en Disney-film så hade det kanske gått. Laget med den gladlynta norrmanen på sidlinjen som redan visat hur man besegrar oddsen, mot laget som sålde sin själ för att ta genvägen mot sportslig framgång. Det kan, eller rättare sagt, FÅR ju bara sluta på ett sätt. När slutsignalen ljuder kommer Joakim von Anka trampa ner sin hatt i betongen på VIP-läktaren medan en skara jublande barn (mestadels vuxna män) kastar sina mössor i luften. Om det finns något uns av moral kvar i denna värld så är det vad som måste ske. Tänk på barnen om inte annat.
När klockan närmar sig de nittio känns den där universala godheten rätt avlägsen. Hemmaspelarna i energidrycksdräkterna har dominerat fullständigt, och tvåmålsöverläget är helt klart i underkant. På läktarna slår hemmalagets Melodifestival-publik sina företagssponsrade klappor i takt, barnen och de talande djuren ser på med döda blickar. En 0-2-förlust blir oerhört svår att vända i returen, men ett enda mål hade förändrat förutsättningarna totalt. Det är den strimman av hopp vi har att hålla fast vid i denna överjävligt cyniska värld vi kallar verkligheten.
Träd in i handlingen, du ärade plot twist. När den alltför långa långbollen skickades mot nedbrutna medspelare såg vi alla vad som väntade. Den hittils briljante ungraren Peter Gulacsi ska bara ut och plocka ner bollen, men 1-0-skytten Franz Schiemer verkar vilja ha en bit av kakan han med. Till följd av detta tappas bollen ut till Emil Forsberg som bekvämt rullar in bollen i öppet mål. Det är helt i linje med Disney-dramaturgin, men det är ändå fullständigt obegripligt. Inget av det som hänt innan har pekat mot detta, publiken sätter popcornen i vrångstrupen och skriker att berättelsen de bevittnar bryter mot sina egna regler.
När jag spelar upp just denna sekvens igen och igen på Youtube så förstår jag bara inte Emil Forsberg. Han har i 89 minuter fått spela statist i en dystopisk samtidsskildring över den moderna fotbollens framfart, men han har till synes fortfarande hopp om att något fortfarande kan gå hans väg när bollen flyger in mot straffområdet. Kanske att jag läser in för mycket här med syftet att kunna fylla ut min text, men det må vara hänt. När jag ser hur vår (i några dagar till åtminstone) timida norrlänning tar vara på det uppkomna läget som en ficktjuv vid en oövervakad klädhängare, då ser jag en symbol av hopp. En människa vars gnista omöjligt kan släckas, en människa som inser att det förvisso är rätt kassa odds, men som tänker ge sig fan på att vara där när det väl sker. Jag erkänner att det låter lite högtravande, men herregud, om du läst så här långt har du bevisligen inga problem med det.
Hursomhelst, det där inneboende hoppet ledde oss till en reducering, och en chans i returen. Hur det gick där kommer de flesta av oss nog ihåg, och det ledde i sin tur till en del trevligheter som aldrig hade hänt om det inte varit för just årets plot twist. Så tänk på det där ute i decemberkylan - om du bara agerar i ditt liv så som Emil Forsberg agerade på Red Bull Arena för drygt fyra månader sedan, då behöver ditt egna lyckliga slut aldrig vara allför långt borta.
