Årets: Skämt som inte var det minsta roligt
"Som en straffspark". Så brukar man beskriva något som är riktigt enkelt. Med tillägget "utan målvakt" beskriver man ett läge som är i princip omöjligt att missa. Men säsongen 2019 vetifasen om inte MFF hade kunnat missa straffar även utan målvakt i motståndarmålet...
För det är ju lite så det låtit i år. Lite galghumor. Kanske en försvarsmekanism som MFF-supporter för att inte deppa ihop eller bli alltför förbannad efter hand som straffarna fortsatte hamna på alla ställen utom i nätmaskorna. "Ah nä, ge oss inte straff, vi behöver ju göra mål". "Straff, varför det, det är ju inte lönt" och så vidare och så vidare.
Det är tråkigt att vara grinig i en av årets sista "årets" men det här med straffmissarna har gnagt hål i mig hela säsongen, och inte blev det bättre när jag nu inför skrivandet av denna text gick igenom listan över missarna (ja, jag har lite av ett teflonminne och minns sällan säsongen i detalj). Det gör verkligen ont när man ser vad detta skämt till straffsparksskytte kostat oss iår.
Förresten, fick vi inte ovanligt många chanser från straffpunkten denna säsong? Det känns så men har ingen aning om ifall det stämmer (och inte tid eller ork att leta upp fakta). Kanske känns det bara så för att det blev så mycket straff-fokus i och med missarna...
Nåväl, Ironiskt nog, om jag nu ska fortsätta kalla detta ett skämt, så började ju det hela i allsvenska premiären mot Häcken... 1 april. Vid 1-0 ledning fick Antonsson ett bländande tilfälle att utöka ledningen, men missade och Häcken kunde sedan kvittera. Två missade poäng på grund av straff redan premiären alltså. Där och då kändes det väl ändå inte så farligt. Nog missar alla lag en straff då och då och de poäng vi missade skulle ju gå att hämta in. Trodde vi ja...
Men där och då startade en obehaglig trend. Två nya spelare fick chansen på de nästkommande straffarna under våren, Gische och Mackan, men det hjälpte föga. Mot Sundsvall blev det förlust, dock inte med uddamålet, och mot Falkenberg blev det vinst trots missen. Så även om det började kännas sjukt irriterande att inte kunna få in bollarna, och en smula oroväckande så ledde det i alla fall inte direkt till fler förlorade poäng.
"Man måste träna straffar och Marcus har tränat hårdast den sista tiden, så jag gav den till honom" sa Rösler om att Antonsson tog straffen hemma mot AFC. "Det lär väl ta tag till jag slår en straff igen kanske" sa Antonsson när han hade missat. Det blev trots missen storseger mot AFC, 5-0 men att MFF nu hade en rekordlång svit i missade straffar började onekligen bli en snackis och byggde såklart på pressen på näste man i följd.
I augusti var det så dags att möta premiärmotståndaren Häcken igen. Och än en gång fick vi tilldömt oss en straff. Gische stegade fram men resultatet blev detsamma, både vad gäller straffen och matchresulatet. Matchen slutade 1-1 och återigen missade poäng för di blåe. Nu började det bli ganska grinigt, ändå hade vi ingen aning om vad vi hade att vänta.
Ett par veckor senare väntade toppmöte, så kallad seriefinal, mot DIF hemma! En otroligt viktig match som såklart skulle vinnas. Men i slutänden fick vi inte ens med oss en poäng. Kapten Rosenberg följde sina kollegors exempel, missade sin andra straff för säsongen och uddamålsförlusten var ett faktum. Detta poängtapp svider enormt än idag. Jag behöver väl knappast påminna om hur många poäng det i sluänden skiljde mellan oss och Djurgården?
"Vem ska slå nästa straff" frågade reportrarna Mackan efter hans miss mot DIF. "Ingen aning" svarade han då. Svaret blev: Han själv. För till sist var det han som bröt förbannelsen borta mot Kalmar där Rosenberg, som han själv sa, halkade i en straff och på läktaren ljöd sången "Ja vi kan göra mål på straff".
Och visst höll det i sig och vi lyckades sen ytterligare någon gång. Som när Jo Inge Berget säkert satte straffen borta mot Elfsborg och sen också gjorde om bedriften i Europa League spelet. Såklart skönt att ha med sig, frågan är om det betyder något inför nästa säsong.
Såklart fattar jag att det inte är så enkelt som att en straff är lika med mål. VI förväntar oss ju själv att Johan ska rädda nån straff då och då. Och självklart har det också med psykologi att göra, att hantera pressen, som såklart blir större och större för varje miss. Kanske går det inte ens fullt ut att träna sig till förmågn att bli en säker straffskytt? Träning och match kan ju aldrig bli samma sak. Men oavsett hur man resonerar är en sal säker: Sex missade straffar i rad och en mängd missade poäng är aldrig någonsin okej för ett allsvenskt lag som förväntar sig att ta guld ofta (alltid?). Så om tränaren, vem det nu än blir, ska kommendera straffträning i mängder eller hitta ett annat sätt att lösa det vet jag inte. Men en sak vet jag: Det här är ett rekord vi aldrig vill slå!
