Årets: Snabbåterkomst
Den som absolut bäst kunde ersätta den flyktade Anders Christiansen visade sig vara... Anders Christiansen.
Kan fortfarande på beställning återskapa den gåshud som infann sig när mejlet damp ner i korgen, den 9 juni. Mejlet var från Malmö FF och rubriken löd: "Välkommen tillbaka till MFF, Anders Christiansen!".
Vårens mörker hade fått den himmelsblå delen av mänskligheten att upptäcka en helt ny nyans av becksvart. Alla var skadade, Magnus Pehrsson snurrat in sig i en återvändsgränd och vi hade tagit ungefär fyra poäng. Det var inte en formsvacka - det var ett fiasko, en mardröm och en ångest vi inte hade upplevt sedan -99. Det var vidrigt. Varsågoda för den påminnelsen, förresten.
Därefter hände ganska mycket på kort tid som fick skutan att vända och oss att slippa klippa våra årskort. Uwe Rösler kom in, Bachirou och Vindheim blev friska och Markus Rosenberg hade bestämt sig för att nu var det nock. Och, dessutom, Anders Christiansen bestämde sig för att komma hem igen.
Den här hyllningen handlar om honom.
Ni känner till bakgrunden: efter två ytterst framgångsrika säsonger lämnade AC MFF för KAA Gent. Likt för ungefär exakt alla andra allsvenska exporter till Belgien gick det åt helvete. Skador och bänkplatser förstörde utvecklingen och succén och den förhoppade landslagsplatsen gick om intet.
AC valde då att efter bara ett halvår vända tillbaka till Malmö. Vi som var i desperat behov av en ersättare till Anders Christiansen var överlyckliga över att ha hittat honom i... Anders Christiansen.
Oscar Lewicki och Fouad Bachirou är rasande skickliga innermittfältare på allsvensk nivå, men är inte speltyper som bidrar vidare mycket i offensiven. De kan inte och ska inte vara (huvudsakligen) offensiva alternativ, då tappar de det de är bra på. Därför hade saknaden efter AC:s offensiva förmågor under våren varit total.
Med honom tillbaka var det mycket som lossnade. Det är såklart svårt att avgöra exakt hur mycket vändningen faktiskt berodde på honom - anledningarna till att allt blev bättre är såklart många. Men det kanske är skitsamma egentligen, EXAKT hur mycket han betydde? Klart är att han både är en karaktär, en person och en spelare som det här laget fattades något oerhört under våren. Dessutom har han på mindre än tre år blivit lika mycket Malmö som falafel, Möllan och kvällsdopp i Västra Hamnen.
Han har en bit kvar innan han uppnår samma spel- och poängmässiga höjder som han gjorde under 2017, men ju längre säsongen led desto närmare kom han exakt den nivån. Hans insatser i himmelsblå tröja ledde i förlängningen även till upprepade kallelser till Åge Hareides danska landslag.
Bästa matchen i år? AIK borta i sena oktober. Då gjorde som han ville med Sebastian "Vamos" Larsson och Kristoffer Olsson. Där visade han att han nog fortsatt är Allsvenskans bästa spelare när han är som bäst. Det får han hemskt gärna fortsätta vara fram tills den dagen han slutar spela fotboll.
Precis som Malmösystrar klibbar över hela vår vackra stad - Anders, du är smuk som et stjerneskud.
"Välkommen tillbaka till MFF, Anders Christiansen!"
