Årets: Snedprioritering
Alla allsvenska vinnare tvingas att året efter sin vinst förhålla sig till att behöva prestera såväl i Allsvenskan som i Europaspelet, vilket ofta följs av en viss prioritering mellan turneringarna. Prioriterade MFF rätt?
Inför året stod Malmö FF inför en frågeställning alla allsvenska vinnare ställs inför säsongen efter de vunnit: ”Vad vill vi helst, ut i Champions League eller försvara vårt guld?”. Ingen sportchef, övrig klubbledare eller spelare skulle drömma om att besvara frågan på ett annat vis än att betona att det ena nödvändigtvis behöver ske på bekostnad av det andra, men faktum är ju det att en stor majoritet av de senaste årens svenska mästare uppvisat stora svårigheter att hävda sig på dubbla fronter samtidigt. I vissa skeden, förr eller senare under en säsong, tvingas man göra en prioritering mellan de bägge tävlingarna och allt som oftast har Europa trumfat Sverige.
MFF utgjorde ett undantag ifjol när vi lyckades försvara vårt guld samtidigt som vi tog oss in i vårt första Champions League-slutspel någonsin. Det rådde konsensus kring att detta var att anse som en enastående bedrift; såväl experter, motståndare och vi själva var snabba med att understryka det storartade i prestationen.
I år ställde vi oss frågan om vi kunde upprepa bedriften.
Det kunde vi inte. Alls.
Att återigen kvalificera oss för den största av stora klubblagsturneringar är självklart enormt stort och imponerande och det kan, ska eller borde ingen se på som någonting annat än som en av klubbens största bedrifter i modern tid.
Jag är däremot övertygad om årets Europaframgångar också i en direkt förlängning innebar att vi inte försvarade vårt guld, vilket grämer mig, och antagligen många med mig, något oerhört. Jag inser såklart att jag framstår som direkt dum i huvudet som sitter här framför mitt tangentbord och för en åsikt om att säsongen varit en besvikelse ett år som ytterligare befäst vår position som Sveriges överlägset rikaste förening, men det är precis vad den i åtminstone mina ögon varit.
Allsvenskan är alltid nummer ett. Övriga framgångar är självklart alltid välkomna (framförallt sådana som gör oss ännu snorrikare än vi redan var), men de är samtidigt alltid sekundära i förhållande till allsvenska segrar. I min värld.
Inte ens jag inbillar mig att MFF kommer vinna allsvenskan varje år framöver, i alla framtid, men jag kräver att de som leder och spelar i klubben alltid ska göra allt i deras makt för att nå dithän. I år var jag för första gången osäker på om så var fallet
.
Truppen har varit konstruerad på ett sådant sätt att man (åtminstone ur ett retrospektiv) tydligt kunnat se att fokus legat på att hävda sig i Europa snarare än att vinna ett inhemskt guld. Innermittfältsparet Lewicki/Adu har såklart sina uppenbara fördelar och kvaliteter, men är också balanserat på ett allt för defensivt sätt, vilket ofta resulterat i tydliga svårigheter att etablera offensivt tryck på allsvenska konkurrenters planhalvor i matcher där vi förväntats vara spelförande.
Däremot har de varit klockrena i Europakvalet där spelbilden varit annorlunda. Och Åge har matchat sina centrala fältstjärnor mer eller mindre konsekvent när de bägge varit tillgängliga.
Det har också varit tydligt att de nykontrakterade spelarna sett ett eventuellt deltagande i Champions League som en huvudorsak till att sätta kråkan på kontraktet. Ur individens perspektiv är detta såklart förståeligt, men det har också inneburit att vi allt för ofta märkt att det kollektiva fokuset varit någon annanstans när det vankats matcher mot exempelvis Åtvidaberg, Örebro och Häcken. Mot dessa tre mitten- och bottenlag har vi år tagit sex poäng av arton möjliga. Tolv torskade allsvenska poäng, poäng framförallt förlorade under sommaren, ungefär samtidigt som vi slog ut Salzburg och Celtic i Europa. Trots att Häcken är ett lika stort spöke för oss som Real Madrid, är det såklart inte okej för ett lag med våra ambitioner.
Ansvaret kan till viss del läggas på underpresterande spelare, men framförallt ligger ansvaret på den sportsliga ledningen som sedan en tid tillbaka successivt ställt om huvudfokus från allsvenskan till Europa.
Agerandet känns igen från massor av tidigare allsvenska vinnare, med den stora skillnaden att vi faktisk lyckats med våra Europa-ambitioner till motsats till de flesta (alla?) våra konkurrenter. Vilket också gör att vi har råd med ett allsvensk mögår likt detta. Nästa år KAN fokus inte ligga på någonting annat än att nå så stora framgångar på hemmaplan som möjligt; ett eventuellt Europaspel säkras först om vi går och vinner cupen. Och alla som kan sin himmelsblå historia vet att de chanserna är ungefär lika sannolika som att krossar Häcken såväl borta som hemma nästa år.
Jag tycker att det ska bli befriande skönt. Jag ser fram emot bortamatcher mot Gefle och Falkenberg och hemmabataljer mot Kalmar och Hammarby. Jag ser fram emot uppsnackade och supporterhypade stormöten mot AIK och IFK Göteborg.
Jag ser fram emot den allsvenska vardag som utgör grunderna för alla de drömmar om nya framgångar vi alla när, såväl inhemska som internationella.
Allsvenskan 2016 - som jag längtar!
