Årets: Stjärnfall
I stället för en fortsatt lång berättelse på väg mot det lyckliga slutet står vi här nu med en sorglig sörja.
Sitter och fikar på ett litet vedugnsbageri, insprängt på en bondgård någonstans på Östgötaslätten. Med utsikt över en lerig åker och en livlig hönsgård dricker jag bryggkaffe i en liten blommig kopp som inte kan rymma mer än en knapp deciliter. Jag är ensam här förutom bagaren själv, ett serveringsbiträde och en radio som spelar p4 på precis den volym som krävs för att uppfatta vilken musik som ljuder men inte vad det pratas om.
Pittoreskt. Gammaldags. Mysigt. Långt ifrån moderna miljardprojekt och fotbollsspelande superhjältar.
Ändå kan det närsomhelst komma in en snorig och luciatrött åttaåring med namnet Ibrahimovic på ryggen och ett klubbmärke från antingen Paris, Los Angeles eller Barcelona på bröstet och tjata till sig en chokladboll.
För så stor har han blivit, han finns överallt. I sportnyheterna, bland kändisskvallret, i reklamkampanjer och i samhällsdebatten. I universums mitt och långt ute i periferin. Som det hetat i olika sammanhang i ett drygt decennium: Zlatan är på en egen nivå.
Vart han än har rört sig har uppmärksamheten och intresset följt efter. I slutet av sin karriär har han nu en imponerande mängd relationer bakom sig, med städer och länder, fans, tränare och lagkamrater. Alla var de uppriktiga och ömsesidiga kärleksförhållanden men också tillfälliga.
I hemstaden Malmö har han alltid haft en ohotad plats i de flestas hjärtan. Likt en stolt fader har malmöiten stolt följt, hyllat och skrutit om hans framgångar och äventyr världen över. Likt en förlåtande moder har hans snedsteg, övertramp och misstag ursäktats och accepterats.
Det är inte så att den här staden saknar lokala hjältar att värna om. Bosse, Hasse Mattisson, hela familjen Andersson, Jörgen Ohlsson, 1979-laget, Yksel… Listan är lång. Men känslorna för Zlatan, de har varit på en egen nivå.
Att Zlatan aldrig skulle återvända till Malmö FF:s omklädningsrum har vi vetat länge. En ursprunglig besvikelse som snart gick över i något slags samförstånd. Han skulle kunna göra så mycket annat för MFF, mer än att göra mål och skapa rubriker... Tänkte vi.
För kopplingen har ju hela tiden funnits där. I intervjuer, i reportage, som tillfällig gäst i födelsestaden och som meriterad Champions League-motståndare. Zlatans leende har alltid varit som bredast när Malmö kommit på tal och vi andra har undermedvetet kunnat nynna på ” Zlatan och jag, vi är från samma stad”.
Visst har kärleken satts på prov under årens gång, kanske mest på slutet då det mesta av den charmiga kaxigheten ersatts av ett slags kommersiell hybris. Men de flesta av oss unnade honom några avslutande år där inkomsterna fick gå före titlarna. De många tjuvnypen mot landslagsdamerna och delar av den svenska journalistkåren gick inte hem överallt, men vi var ändå många som lyckades hitta andra vinklar och förmildrande omständigheter. Ofta med ursäkten att han var på en egen nivå och borde bedömas därefter.
Vi brydde oss om Zlatan, och Zlatan brydde sig om oss... Trodde vi.
Men så kom nyheten om Zlatans nya projekt och hans uttalanden om hur han skulle hjälpa en annan klubb till att bli Sveriges mäktigaste. Ett nytt kapitel i framgångssagan Ibrahimovic? Kanske det, men i samma stund som han fattade pennan tappade han sin mest trogna läsarkrets.
I stället för en fortsatt lång berättelse på väg mot det lyckliga slutet står vi här nu med en sorglig sörja. En situation där ingen vill se eller höra Zlatan gratulera Markus Rosenberg, med en staty som skulle stå monument över hårt arbete, möjligheter och samhörighet. På några veckor har den blivit ett levande och ständigt föränderligt konstverk som symboliserar svek och arrogans.
Under samma veckor har Malmö FF startat upp ett damlag från grunden, hyllat sin verkligt store son på ett sätt som uppmärksammats världen över och med en dryg handfull egna produkter i truppen vunnit sin europagrupp efter att ha besegrat det lag som tidigare ansetts vara just Skandinaviens mäktigaste klubb.
Och det är de känslorna, kärleken till det laget… Som är på en helt egen nivå.