Årets: Stoltaste
Vissa spelare känner man mer för än andra. Och vissa av dem hamnar i Serie A. Det är coolt.
2014 fick jag äran att vara arenaläkare åt Malmö FF när vi spelade Youth League på Malmö IP. Första matchen var mot Atlético de Madrids välvuxna 18-åringar. När jag ägnade igenom laguppställningen såg jag att det fanns en spelare född 1999 på planen. Han hette Mattias Svanberg och det var någonting med honom som gjorde mig intresserad. Dels hade han ett ryck som till och med fick spanjorerna att stå stilla, dels slog han passningar med god precision genom motståndarlinjerna och han verkade dessutom slita som ett djur.
Under 2015 såg jag mycket träningar med a-laget och under försommaren och sommaren såg man honom en del. Han höll ganska låg profil, men hans funktionella teknik, hans förmåga att skjuta i steget och hans otroliga seriositet gick inte att ta miste på. När de andra spelarna vandrade ut stod mot planen stod han ofta och skjöt. När de andra spelarna gick in efter träningen stannade han ofta kvar. Han är nog den spelare jag sett dribbla av flest koner och skjuta flest lyckade bananskott mot ett tomt måls bortre stolpe.
Ju mer jag såg honom, ju mer hoppades jag på honom. På något sätt kändes det nästan som att all tid jag lagt på att studera honom gjorde vår relation personlig. Signalerna från Malmö var också bra. I juli 2015 fick han lärlingskontrakt och fick förtroende av Åge Hareide cupmatchen mot Götene. En match jag fortfarande grämer mig över att jag missade.
2016 kom, Allan Kuhn kom och jag såg Mattias Svanberg närmast varje vecka, antingen på träning eller i de U21-matcher han spelade. Han hade blivit lite starkare i överkroppen och ibland kunde man se seniora spelare studsa mot honom. Han var med i matchtruppen en del under våren, men Allan Kuhns stora ovilja mot att byta inom, även i helt vunna matcher, gjorde mig mer och mer irriterad. Släpp in pågen nu för fan!
Efter hans debut (borta mot Östersund) trodde jag att han skulle få mer speltid. Under den korta stund han var inne på planen åstadkom han trots allt både en assist och gott spel. Men ocke.
Så kom matchen mot Helsingborg i september. Efter att ha gjort ett ursnyggt kontringsmål blev Anders Christiansen lårskadad just innan paus. Och när jag såg intensiteten i unge Svanbergs ruscher på uppvärmningen i paus förstod jag att det var han som skulle in. Jag vill inte påstå att det kändes som att en lillebror skulle in, men jag har heller aldrig varit så nära den känslan som jag var just då. När hans fantastiska avgörande 2-0 mål kom var jag i extas. Vi har platser ganska långt ner på östra sidan och när målet kom tog han som sitt segervarv en löpning ut mot just den del på läktaren där vi sitter. Jag tyckte det kändes väldigt passande.
Och nu spelar han alltså i Bologna. I Serie A. Jag har inte lyckats se så många matcher jag önskat, men i de handfull matcher jag har sett honom har han sett bra ut. Inte otrolig, men ganska lik den han var i allsvenskan. Med undantaget att han spelar centralt och inte har ansvar för att utmana och skapa utan mer fördela och vinna boll. Förra gången såg jag honom krama Pippo Inzaghi. Då kände man sig ändå bra stolt.
