Årets: SvMFF
Domarskandaler, konspirationer, logiska slutsatser... och så även lite MFF
Sedan fotbollens begynnelse har konspirationsteorier varit en del av supporterskapet. Oegentligheter går egentligen att hitta lite överallt bara man är nog kreativ. Verkar inte Jonas Dahlquist(djurgårdare) lite väl glad varje gång AIK hittar nätet? Är Andreas Ekberg verkligen 100% objektiv när han springer runt på Swedbank Stadions gräsmatta? I Italien säger vissa att varje domare är korrumperad tills motsatsen bevisas, och har de inte lite rätt ändå? Nere i Spanien finns en klubb som stundom kallas för "Uefalona", och efter flera år av himmelsblå dominans har turen nu även kommit hit; "SvMFF" är dagens melodi.
Om jag varit djurgårdare den 24:e april hade jag nog varit redo att skriva under den konspirationen. Med drygt tjugo minuter kvar leder bortalaget med 2-1, men strax därefter kvitterar Jo Inge Berget. Kryss är väl inte så illa ändå. Tio minuter från slutet hettar det till ordentligt. Yoshimar Yotun och Magnus Eriksson brottas nere vid hörnflaggan, och en ful armbåge åker upp. Klar utvisning, men domaren nöjer sig med gul färg på kortet. Som om inte det vore nog bjuder samme peruan på en matchavgörande häxpipa upp i krysset innan matchen är över. Det blir 3-2, och hemmapubliken jublar under kvällshimlen.
MFF gynnades i den matchen, men var det bara toppen på det isberg som stavas direktlinje mellan styrelserummet och Karl-Erik Nilsson? Nja. Att större lag gynnas oftare än mindre lag i 50/50-situationer, det är en teori som verkar rimlig. Men där pratar vi om mänskliga faktorer snarare än korruption. Samma mänskliga faktor som kan leda till att en domare omedvetet blåser emot det publikstarka hemmalaget bara för att visa att han pallar trycket. Något hammarbyare ofta gnällde över under deras år i Superettan.
Men hur förklarar man då att en klubb som MFF får fler tveksamma straffar och frisparkar under ett år än exempelvis GIF Sundsvall? Till att börja med handlar det om hur ofta man har bollen på motståndarens planhalva, men viktigast av allt är hur ofta man utmanar med kvalitet utanför och innanför straffområdet. Ju oftare, desto fler gånger får man tveksamma, ibland rentutav felaktiga domslut med sig. Det är matematik helt enkelt.
Genom samma logiska tankesätt går det också att förstå varför just MFF:s domartur uppmärksammas; vi vinner ju hela tiden! Om laget på sista plats i tabellen får sanslös domarhjälp två matcher i rad är det ingen som bryr sig om de ändå förlorar båda. Om en spelare i ett topplag (i en toppmatch dessutom) avgör minuter efter att han borde visats ut, då blir det givetvis rubriker. Ett felbeslut kommer folk sedan oftast bara ihåg om det är avgörande. Ett lag med skickligare spelare utnyttjar sina "gåvor" oftare än mindre skickligare lag, därmed uppfattas just detta lag som mer omtyckt av domarna än andra lag.
Det går också att vända på resonemanget. När MFF mötte Norrköping i höstas gjorde man en svag första halvlek, och i slutet av densamma rånades man på en straff. Med 1-0 till hemmalaget hade det kanske varit förståeligt om frustrationen ledde till en lika svag andra halvlek, och fortsatt liv (nåja) i guldstriden. Men vad hände? Magnus Pehrssons mannar gick ut och visade vart skåpet skulle stå istället. Matchen slutade 3-1 och det tjugonde guldet var säkrat. Hade straffnekandet blivit början på ett episkt ras långt värre än det ifrån 1964, ja då hade det kommits ihåg för all famtid, nu är det troligtvis bara himmelsblå supportar som känner till incidenten överhuvudtaget.
Är det kanske bara så, att MFF inte bara har kvaliteten, men också mentaliteten som kännetecknar ett mästarlag? Kanske är det just så. God jul!
