Årets: Tårar
En fin påg gjorde ett fint mål. Kan man ändå inte få gråta lite då?
En stor del i att följa fotboll är att få chansen att i realtid studera levnadsöden som formas framför ens ögon. Förmodligen är det samma drivkrafter som gör dokusåpor stora, eller antikens gladiatorspel så populära: När någonting faktiskt sker på riktigt är det svårt att värja sig från att sugas in. Personligen avspeglas detta även i att mina favoritspelare alltid är de där jag känner att prestationerna på planen verkligen betyder något för spelarens fortsatta liv och leverne. Där en hittad formtopp eller petning eller skada fortfarande har stor betydelse för hur individen kommer att ha det. Visst, jag kan även heja på spelare i 30-årsåldern med familj och plånbok säkrade, men den extra kryddan av att få se en ung spelare bevisa sig, ta steget ut i Europa och få sin framtid säkrad, är kittlande.
Särskilt gäller detta spelare vars bakgrund kanske inte medger någon automatisk resa även om fotbollskarriären inte skulle bli en succé. Och särskilt gäller det naturligtvis spelare man följt under många år och lärt känna som bra personer.
Genom åren är det få spelare jag på detta vis känt så mycket sympati för som Erdal Rakip. Dels uppskattar jag hans milda manér, hans snälla ögon och hans lite snubblande på orden då han intervjuas. Jag uppskattar även hur hans lätta osäkerhet utanför planen förbyts då han kommer in. Hur han där vågar ta ut svängarna i dribblingar och passningar. Hur han, på ett närmast Thomas Müllerskt manér, kan hitta öppna ytor som ingen annan och hur han gång på gång gör avgörande mål i slutminuterna.
Min önskan att han skall lyckas spetsas ytterligare när man betänker varifrån han kommer. Som jag har tolkar det har hans uppväxt på Rosengård, hans avhopp från skolan näppeligen givit honom de allra mest självklara spåren ifall fotbollskarriären skulle misslykas: Även om han alltid naturligtvis alltid uttrycker enstor värme och glädje över sin familj och sitt område. Traustason eller Antonsson känns som att de skulle kunna få tämligen välbetalda arbeten som försäkringsförsäljare eller fastighetsmäklare samma dag som deras korsband skulle gå av, men Erdal, nja, jag ser honom inte riktigt där.
Under hösten har jag av naturliga skäl känt en ganska stor oro för Erdal. Hans proffsäventyr, även om det säkert inbringat en och annan Euro, blev ett fiasko. Noll spelade minuter och därigenom också en potentiellt kostbar förlust av ett av de kanske mest formativa åren man har som fotbollspelare.
Att få höra se nummer 19 på fjärdedomarens skylt i Dinamo Kiev-matchen var därför härligt. Förvisso var jag ganska säker på att det skulle gå kass. Indivduellt sett uppfattade jag Dinamos lag som, tillsammans med Genk och Chelsea, det vassaste jag sett på Stadion sen Champions League. Och att en matchotränad Erdal, som jag dessutom antar har varit dålig på träningarna eftersom han blivit så skoningslöst frysboxad, skulle kunna göra någon skillnad, nja, det föreföll mycket osannolikt.
Hoppet växte dock direkt. På patenterat, lite lätt snubblande, manér lyckades han dribbla sig förbi en ukrainare redan i inledningen. Han arbetade hårt i defensiven och det kändes som att det var hans självförtroende som, efter att först ha smittat kantkompisen Eric Larsson, snart fyllde hela laget och möjliggjorde kvitteringen.
När han så några minuter senare tog en vacker löpning in i straffområdet reagerade jag först inte så starkt. Jag tyckte att vinkeln var snäv och målvakten för välplacerad. Min instinkta tanke var därför att han skulle försöka passa. Men Erdal är ju just Erdal för att han gör det oväntade. En sekund senare hade bollen borrat sig in i nätet.
När jag sedan, då måljublet började avstanna, medspelarna började röra sig hemåt och motspelarna formera sig, såg Erdal ligga kvar och tacka Gud brast det faktiskt lite för mig. Hela hans kroppsspråk skrek av lyck, förvåning och tacksamhet. Ja Erdal, jag grät lite också.
Om jag finge önska mig något för nästa år vore det att Erdals utveckling fortsätter, att han blir bofast i både Malmö och landslagstruppen (ja, jag tror faktiskt att han kan det) och att vi får många fler ögonblick som det emot Kiev
2020. Låt det bli Erdals år!
Framåt Malmö!
