Årets: Välkommen till verkligheten
Malmö FF-våren var inte rolig. Lär vi då oss något av historien? Jag hoppas det.
Söndagen den 13 maj 2018 var en vacker vårdag. Fortfarande ett visst bett i vinden, ännu inte riktigt ljummet i skuggan, men solen gassade från en klarblå himmel och gav en föraning om den heta, långa sommar som väntade.
Runt Malmö FF blåste det dock kyliga vindar. Trots att året börjat bra med avancemang till cupfinal och bortaseger mot Elfsborg i den allsvenska premiären. Men sen hade de senaste säsongernas framgångståg spårat ur. Och det rejält. Det hade bara gått tre dagar sedan Djurgården sopat av oss banan i cupfinalen. Några veckor tidigare hade stockholmarna även besegrat oss i allsvenskan. Mellan Djurgårdsförlusterna hade vi dessutom åkt på storstryk i Kalmar och, bara en knapp vecka tidigare, förlorat hemma mot IFK Göteborg.
Trots att vi spelat en match mer än de flesta andra lag i serien låg vi inte bättre än nia. Krisstämpel. Domedagstrummorna mullrade. Samtidigt gick både Hammarby och AIK som tåget – av den typ som inte spårar ur, då – i toppen. Gapet upp började redan se otäckt ointagligt ut. Mitt i detta skulle Malmö FF ner och möta Trelleborgs FF på Vångavallen.
Jag tog 101:an ner. Genom Käglinge, Arrie, Västra Ingelstad och ett allmänt vårfagert landskap. Förmodligen efterkonstruerar jag, men jag vill ha det till att jag hade en konstig känsla i kroppen. Solen sken, världen stod i blom, sommaren knackade på dörren … det gav mig onda aningar alltihop.
Å andra sidan – de matcher jag vandrar segerviss till, de är lätt räknade.
Laget var en smula brandskattat. Dahlin, Safari och Bachirou var indisponibla, och Rasmus Bengtsson skadade sig på uppvärmningen. Men det var ändå en hyfsat namnkunnig elva som ställdes på benen.
Arnor Traustason provades på innermittfältet. Han gick sönder mot slutet av första halvlek. Bonke Innocent, hans ersättare, var en av få som fick godkänt betyg i tidningarna efteråt. För matchen, insatsen … den var inte bra. Redan efter ett par minuter rullade Fredrik Andersson ut bollen till Zoran Jovanovic, som uppenbarligen blev så häpen att han dröjde för länge och Lewicki och Brorsson lyckades klara till hörna.
TFF var inte sämre än oss. De kom halvnära ett par gånger med nickar. Våra chanser hade Markus Rosenberg. Han borde gjort mål på ett Binaku-inspel i första halvlek, men fick bollen på smalbenet och Marko Johansson klarade. En bit in i andra testade han med ett långskott och bollen touchade en täckande TFF:are. Det hade varit en kopia på andra målet han gjorde mot BP, men den här gången tog bollen i ribbans underkant och ut.
Tempot var lågt, målchanserna få. Vi hade svårt att skapa nåt med riktig spets. Bortakortsidan låg i symbolisk skugga. Trots det – allt eftersom minuterna tickade på såg Trelleborg allt nöjdare ut med 0-0.
I sista ordinarie minuten fick TFF frispark en bit in på vår planhalva. Jovanovic lyrade in, Alexander Blomqvist vann nickduell, Fredrik Andersson reflexräddade, bollen gick upp i luften och Lasse Nielsen knoppade in den just innan mållinjen. Trelleborgs Lasse Nielsen, alltså.
Ridå. Mörker. Munnar gapande i misstro.
På Vångavallen spelades hurtfrisk musik och speakern pratade jublande om hur alla TFF:are nu kunde ta sig veckan an med högburet huvud.
En stund efter slutsignalen kom några av Malmöspelarna ut och stod allvarliga framför bortaläktaren. Markus Rosenberg pratade med folk. Jag stod för långt upp för att höra vad som sades, men att flera på läktarplats var upprörda var ganska tydligt.
Jag gick tillbaks till parkeringsplatsen. Mer avdomnad än ilsken, mer urholkat tom än ledsen.
Huvudet började arbeta i bilen hem. Vad var det som pågick? Det var svårt att ta in det hela. En känsla av overklighet, som snart ersattes av något annat: en upplevelse av iskall insikt. Att den sagovärld jag levt i så länge och på något vis börjat ta för givet, den värld där allsvenska guld säkrats med flera omgångar tillgodo, den värld där ”misslyckanden” i serien (femte plats 2015) kompenserats med Champions League-gruppspel, hade krackelerat. Ersatts av en bister verklighet. Allt går i cirklar, och detta var 1990 om igen: ett brutalt och hastigt slut för en lång framgångsera.
Magra år väntade. En ny verklighet. Slut på illusionerna. Triumfatoriskt jubel skulle komma att ersättas av uppgivna fnysningar. Där och då var detta min övertygelse.
Vad hände då? Först och främst, som brukligt är i fotbollsvärlden fick vår huvudtränare ta smällen. Förlusten mot Trelleborg blev droppen och Magnus Pehrsson fick sparken. Han hade kanske inte varit knivskarp i sina uttalanden direkt efter match, men det ska understrykas att han inte på något sätt smög iväg med svansen mellan benen. På presskonferensen efter beskedet höll han huvudet högt och svarade rakt på frågorna han fick. Han och hans familj fortsatte också att gå på MFF-matcher under resten av säsongen. Dessutom är han en av våra guldtränare. Det kan ingen ta ifrån honom. Jag hoppas det går bra för honom i Kalmar.
Så vad var det nu för vits med att återuppleva dessa dystra dagar? Ja, en personlig läggning som gärna lutar åt det svartsynta hållet är förstås en av anledningarna.
En annan del av svaret är att jag inte längre tror att magra år väntar. Inte efter en höst som bara kan summeras som en braksuccé (även om AIK och Norrköping var för stabila för att vi skulle kunna nå dem, och även om vi inte nådde det allra finaste av europacupsgruppspel). Vi kanske inte vinner nästa år heller, men våra förutsättningar är för bra och vår ekonomi för god för att vi inte ska fortsätta vara ett topplag.
Dessutom: när nu 2018 ändå slutade lyckligt hoppas jag också att vi lärde oss något av våren.
Krisen analyserades flitigt redan när vi var mitt i den. Säkert var det så att många faktorer spelade in i kräftgången. Skador, nyförvärv som inte hittade rätt, en trupp med för få etablerade spelare, oförmågan att ändra en matchbild, bristande självförtroende … och nånstans, är min teori, en viss självgodhet. Att framgångarna gett oss en bild av att segrar är självklara och kommer av sig själv. Att den där malmöitiska kaxigheten vi så gärna pratar om slog över i en dryghet som till på köpet visade sig sakna täckning. Klubben kändes under några veckor förlamad av motgångarna. Perplex. Lite som ett rådjur i strålkastarljus, om det nu är sant att de blir som förstenade i det.
För var vi inte på väg att segra oss mätta? Bli en smula bekväma? Kanske. Det var i alla fall min känsla. På plan, och på läktaren. Så låt oss hoppas att den usla våren 2018 väckte en ostoppbar hunger. En bestämdhet kring att inte hamna där igen. Så att vi nästa år hjälper oss att återta den allsvenska tronen.
