Årets: Veteranpool
En guldtrupp är inte komplett utan några prestigelösa gubbar som ställer upp när det behövs.
Efter mycken oro och en lång och snårig väg vann MFF sitt tjugotredje SM-guld.
Många har hyllats med rätta, Coach Rydström, de lyckade nyförvärven och givetvis stjärnorna som Hugo, Sebbe, Arne, Busse och Kiese, men idag vill jag lyfta några andra.
I skuggan av de ovan nämnda och de andra som oftast är startalternativ har vi haft en väldigt viktig grupp äldre gentlemän som har betytt väldigt mycket.
Jag tänker på kvintetten Sören Rieks, Martin Olsson, Oscar Lewicki, Niklas Moisander och Jonas Knudsen.
Dessa fem herrar har varit ett exempel på hur man skall hantera en situation där man kanske inte tillhör truppens förstahandsalternativ, men där man ändå förväntas ställa upp när och vart det än kniper. De har varit ett föredöme för alla spelare och tillika oerhört viktiga för att avlasta och täcka upp när det har krävts.
Gemensamt för alla de ovan nämnda är att de har hanterat situationen att inte vara startmän utan att gnälla och utan att låta det gå ut över sina egna förberedelser.
Givetvis är detta också något som Henrik Rydström skall ha beröm för då det är tränarens jobb att hålla bänken på gott humör, men det säger ändå en del om dessa rutinerade storspelare att de endast bidragit med positivism och professionalitet under ett år då ingen av dem längre kan räkna med att vara i startelvan.
Sören Rieks, en ikonisk MFF:are som trots (eller är det tack vare?) sin historia i Blåvitt har blivit en supporterfavorit utan dess like gjorde en mycket stabil säsong där han ibland startade och ibland hoppade in och gjorde det hur bra som helst.
Martin Olsson, kanske den skickligaste reserven i serien, fråga bara Janne Andersson som tog ut honom till landslagstruppen trots att han knappt hade spelat i MFF under första delen av säsongen. På slutet blev han dock en avgörande pusselbit då han på en ovan högerbacksplats helt briljant löste det som varit ett problem ända sedan Anton Tinnerholm gick sönder i våras.
Oscar Lewicki, som vanligt en hjälpgumma när det behövdes och på alla tänkbara positioner. Klok, arbetsvillig och prestigelös och förhoppningsvis åter i ett fysiskt skick där han till nästa år kan fortsätta bidra med sin professionalism och klubbkärlek.
Niklas Moisander gjorde comeback efter en svår knäskada när han var närmare 38 år. Smaka på den meningen. Till råga på allt var han inihelsike bra och gjorde flera ruggigt starka insatser under hösten. Mannen är ett unikum.
Jonas Knudsen fick inte spela mycket och var väldigt långt ifrån Henrik Rydströms tänkta elvor, men lik förbannat krigade Knudsen på utanför A-truppen och visade ungdomarna i U21 hur man agerar som spelare på högsta nivå. Att han dessutom, efter detta stentuffa år, utan att gnälla förklarade sin kärlek för Malmö FF innan han tvingades lämna oss är så jäkla stort.
Tack kära ni, farbröder i MFF:s veteranpool, för säsongen 2023. För att utrycka det på det mest korrekta sättet. Ni är guld värda!