Lagbanner
Att älska ett fotbollslag
Himmelsblå kärlek när den är som starkast.

Att älska ett fotbollslag

Mitt i den desperata jakten på allsvenska poäng och avancemang i Europa, tar gästkrönikör Tobias Gullberg ett steg tillbaka och beskriver det allra mest grundläggande - Kärleken till sin förening.

”Jag förstår inte varför du blir så sur, det är ju bara en fotbollsmatch.” Bara en fotbollsmatch. Dessa ord har plågat mig nu sedan Malmö Fotbollförening tog en permanent plats i mitt hjärta. Först ut att använda sig av dem var min kära mor, som ständigt påvisade mina svordomar och mitt dåliga humör vilket var synonymt med en dålig match för mig. Numer är det min kära sambo som använder sig utav dessa ord i total oförståelse för hur mycket en match kan påverka ens känsloliv. För mig existerar dessa ord inte i mitt vokabulär. Jag, å andra sidan, har samtidigt total oförståelse för dessa människor som går på fotboll bara ”för att det är kul”. Att det är kul att gå på fotboll är givetvis en stor bidragande orsak till att man åker in till Stadion vecka ut och vecka in. Men för mig kan ett besök på Stadion även innebära total ångest i flera dagar efteråt. Hur det kommer sig är jag själv inte helt säker på, men jag ska försöka sätta ord på mina känslor i denna text.

”Åh vi älskar Malmö FF. Ja vi brinner för vårt lag.”. För somliga innebär denna inledningsfras i vår älskade hymn inte mer än en textrad i en sång. För mig är den ett mantra som idag präglar en stor del av mitt liv. Jag har många gånger fått frågan varför jag ser på fotboll överhuvudtaget, när den så ofta får mig att må så dåligt att jag bara vill sjunka genom marken och försvinna från jordens yta. För att lättare förklara detta fenomen skall jag använda mig av en liknelse som de allra flesta nog kan relatera till; kärleken till andra människor. När jag skriver denna text befinner jag mig på en buss mot Göteborg. 3 timmar och 25 minuter beräknas bussresan ta från startpunkten i Lund. När jag åker hem en vecka senare har jag således spenderat nästan sju timmar på en buss tur och retur, vilket ungefär motsvarar antalet timmar jag spenderar på att se på fotboll under en vecka.

Anledningen till denna bussresa, som jag gör ett antal gånger per år, är att min sambo härstammar därifrån och helt enkelt vistas där under sommaren (kan det vara något annat än äkta kärlek när man förälskat sig i en människa från fiendeland?). För mig är varje dag vi är tillsammans världens bästa dag, och jag kan inte låta bli att drabbas av en upprymdhet och euforisk känsla när jag sitter på denna buss med vetskapen om att vi snart skall få spendera en vecka tillsammans. Inga konstigheter, inga frågor ställda. Förälskelser kan dock även leda till ångest och depression i det fall man blir sviken av den man älskar eller inte får sina känslor besvarade. Inga konstigheter där heller.

I mitt fall gäller dessa känslor även för Malmö. När vi vinner, framförallt mot en rival eller i viktiga matcher som mot Glasgow Rangers 2011, drabbas jag av en liknande euforisk känsla. Jag kan leva på en sådan seger i flera dagar och det kan vara skillnaden mellan en medioker
helg och en fantastisk helg, liksom en förlust kan ge mig ångest i flera dagar och vara skillnaden mellan en medioker helg och en hemsk helg. Att vara en hängiven supporter innebär att man lägger ner otroligt mycket tid och pengar på att följa klubben. När man då får bevittna matcher som mot Häcken borta ifjol, kan man inte undgå att känna sig sviken av klubben man älskar. Jag får i dessa fall ofta höra att ”det är ju bara en fotbollsmatch”. Jag brukar då svara med att hänvisa till det berömda citatet ifrån legendaren Bill Shankly: ”Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that.”

Att försöka reda ut orsaken till dessa känslor är precis lika hopplöst som att försöka svara på varför man älskar någon. I bästa fall kan nämna ett par anledningar som känslorna grundar sig ur. Min kärlek till MFF grundar sig dels i min fars enorma fotbollsintresse. Även om jag inte växte upp med historierna om Bosse Larsson och Tore Cervins nickmål mot Wisla Kraków på ett snötäckt Stadion, är hans fotbollsintresse utan tvekan en stor bidragande orsak. Det är dock inte den främsta. Under gymnasiet, en tid då man förbereds för vuxenvärlden och jag kände mig mer vilsen än någonsin, blev Norra Stå och gemenskapen där som ett andra hem. Ens bakgrund, utseende och socioekonomiska status, som annars spelar en stor roll i dagens samhälle, hade där ingen betydelse. Även om Malmö Stadion nu är bytt mot Nya Stadion är känslan densamma och är en av få platser där jag kan slappna av, vara mig själv och släppa alla andra problem. Hur bra eller dåligt det än går för Malmö, kommer känslan av hemmahörighet på Stadion tillsammans med kärleken till MFF alltid vara en anledning att åka dit.

Med det sagt börjar min resa, liksom en tumultartad vecka, närma sig sitt slut. Veckan som började med eufori efter en fantastisk krigarseger mot Elfsborg och som avlöstes med frustration och ilska efter en kollapsartad defensiv insats mot Häcken. En standard vecka i mitt liv med andra ord. För mig är en krönika inte en riktig krönika utan ett klyschigt rim som knyter ihop säcken. Därför skall jag avsluta min text med följande mening: Oavsett hur mitt liv i framtiden kommer att gå, är min kärlek till MFF det enda jag vet kommer bestå.

Tobias Gullberg2013-07-06 11:31:39
Author

Fler artiklar om Malmö FF