Att välja mellan Dylan och Måns Zelmerlöw
Himmelrikets Anton Swahn funderar på det här med Svenska Cupen.
Det finns vissa saker som är svåra att tro på hur många gånger man än får faktan upptryckt i ansiktet.
För att ta några exempel:
En dag i juni 2010 satt 2,9 miljoner svenskar bänkade för att se ett TV-sänt bröllop.
Håkan Juholt är yngre än Tom Cruise
Keith Richards är fortfarande vid liv.
Till denna skara av förbluffande sanningar hör även följande; 45% av Malmö FF:s totala titelskörd består av cuptitlar. Jag blir nästan tvungen att, inte nypa, utan bita mig själv i armen varje gång jag konfronteras med de siffrorna. När jag tänker på MFF och Svenska cupen poppar ord som förnedring och förudmjukelse upp. Men ordet framgång? Tillåt mig skratta. I still remember Väsby -06.
Men hur kan då detta komma sig, som supporter till ett lag med hela 14 cupsegrar? Jo, det finns faktiskt en logisk förklaring: Om du, liksom undertecknad, är under 25 år gammal är det en OMÖJLIGHET för dig att ha upplevt ett cupguld. Det senaste kom nämligen 1989, och från 90-talet tills idag har klubben istället gjort rum för andra föreningar som sällan har fått något att glädjas åt, som Degerfors, Örgryte eller Helsingborg. Någon kanske ser mönster mellan denna statistik och MFF:s allsvenska resultat under samma decennium, men jag väljer att tro att det enbart handlade om barmhärtighet.
Svenska cupen är visserligen just Svenska cupen, men det är en titel. Malmö FF är en klubb som vinner titlar, alltså bör Malmö FF vinna Svenska cupen. Oftare än att det tillåts gå 25 år åtminstone. Det får fan vara slutlekt nu. Jag tillhör en generation av MFF:are som visserligen har fått uppleva SM-guldens sötma, men det finns fler godbitar i troféernas Aladdin-ask som vi ännu inte fått möjlighet att utforska. Hur smakar ett cup-guld egentligen? Sedan ska jag inte ens gå in på hur det känns att ha missat den där finalen 1979, eller mer närliggande (samt fysiskt möjligt) att inte ha fått uppleva tiden då Sveriges största spelade i himmelsblått.
Men historierna, de har jag hört. Allt från Bob Houghtons presskonferenser med den engelska mediakåren till Hasse Borgs iver varje gång den unge talangen Zlatan kom på tal. Krossen hemma mot Djurgården i SM-finalen 1988, Eric Perssons dynasti, allt finns där för den som vill ha det. Detsamma går dock inte att säga om våra cup-triumfer. Jag kom på mig själv med att skämmas när jag fick googla "Svenska Cupen" och plugga förlorade delar av min MFF-kunskap på Wikipedia, men för den som inte har medelåldern inne finns det inte mycket annat att göra. Jag påmindes visserligen om att jag tidigare hört talas om den dramatiska finalen mot Norrköping 1944, 7-0-krossen mot Åtvidaberg 1972/73, men allt det där borde ju redan sitta i ryggmärgen. I England är det otänkbart att som supporter inte kunna återge exakta matchreferat från de gånger som ens klubb vunnit FA-cupfinalen på Wembley, men vi är nog alla rätt så medvetna vid det här laget om att den kulturen inte existerar i Sverige.
Ingen berättar om gamla Cupen-minnen framför brasan eller lägerelden, för alla vill höra om slutminuterna på Stadion 30:e oktober 2004. Ingen vill se filmen om Måns Zelmerlöws livshistoria, folk vill lära känna Bob Dylan, Nelson Mandela och Gandhi. Det som jag berättar nu låter kanske fullt logiskt, och borde möjligen ses som rena självklarheter. Men varför måste det ena utesluta det andra, varför ska man tvingas välja? Jag vill givetvis så jävla mycket hellre få ett nytt SM-guld till samlingen i höst, men varför skulle ni inte kunna klämma in ett cupguld däremellan?
Malmö FF:s första semifinal i Svenska cupen sedan 1996 spelas i morgon mot Helsingborgs IF. Inte många kommer vara där, jag kommer inte känna samma nerv framför TV:n som vid våra allsvenska möten, men en titel är en titel, och titlar ska vinnas. När jag skriver detta känner jag mig optimistisk till våra finalchanser, men är samtidigt inställd på att Efes Pilsen Cup kommer bli den enda utom-allsvenska segerlyckan under min levnadstid.
Som om det vore något fel med det.
