Camp Brunost: Håll huvudet högt men fötterna på jorden
Det är som med allt annat, man svävar lätt iväg när det går bra, men det är klokt att behålla verklighetskontakten så att man kan tackla motgångarna när de kommer.
Vissa dagar börjar helt fantastiskt. Efter att ha haft sömnproblem i en veckas tid på grund av ischiassmärtor sov jag gott i natt och vaknade utsövd i hotellsängen i Sarpsborg. Ungefär samtidigt damp det ner ett kärleksfullt meddelande från min älskade fästmö hemma i Skåne och solen sken välvilligt in genom fönstret.
Jag och min vapendragare Magnus kunde i lugn och ro ta oss an den utmärkta frukostbuffén och efter tips från en välvillig norsk läsare gav vi oss ut på fårsafari.
Tipset visade sig vara bättre än vi kunnat drömma om! I ett par magnifikt vackert belägna stora hagar med mäktiga skeppssättningar av bautastenar strövade fåren fritt i under den strålande morgonsolen.
Vi parkerade bilen och gick in genom en av grindarna till en hagen och gick fram till de fridfullt idisslande djuren som i sin tur iakttog de två svenska gentlemännen med ett förstrött intresse. Magnus fotograferade och jag försökte samtala med de ulliga individerna på norska utan större framgång.
Där och då, i denna pastorala idyll, kände jag att en sådan här dag kan Malmö FF bara vinna.
Känslan förstärktes när vi sedan förflyttade oss in till byn och hittade ett särdeles mysigt litet fik/bar/café vid namn Kaffeforrettningen Sarpen. Välkomnade av en vänlig föreståndare erbjöds vi fantastiskt gott kaffe, vilket vi inte varit bortskämda med så här långt i Norge, och ett trevligt bemötande. Trots att lokalen dagen till ära var dekorerad med Sarpsborgs flaggor och färger kände vi oss mycket väl omhändertagna. Återigen infann sig känslan, detta är vår dag.
Då bestämde sig någon att det var dags för en liten reality check.
Då vi besökte H&M för att köpa mössa, vantar och långkalsonger till kvällen fick vi ingen betjäning. Ingen var i kassan och ingen dök upp. Kön växte och till slut gav sig Magnus iväg för att hitta någon men fick bara tag i en som sade "det är inte min uppgift". Det jobbigaste för mig med min ischias är att stå stilla på ett ställe och ju längre jag tvingades stå i kön desto starkare övertag fick smärtan mot mina värktabletter och till slut när en ganska sur expedit dök upp var jag kallsvettig över hela kroppen på grund av värken.
Till slut kom vi i alla fall därifrån och gick mot bilen. Just som smärtan började lätta en aning såg vi den där karaktäristiskt gula lappen fastklämd av vindrutetorkaren. Parkeringsböter - check!
På gatan där vi hade parkerat stod flera bilar när vi kom och man hade tejpat över parkeringsskyltar och plastat in biljettautomaterna.I vårt lyckliga sinnestillstånd tolkade både jag och Magnus detta som fri parkering, men ack, det var ju precis tvärt om. 900 norska kronor fattigare, men en smula klokare åkte vi hem till hotellet igen.
Vad vill jag säga med detta?
Jo, det finns väl en sensmoral här under denna förmiddag i södra Norge. Ibland är livet fullständigt magiskt och allt faller på plats, men man får inse att det kan vända snabbt och man får sig en rejäl lusing.
Så det gäller att vara lite förberedd och ha fötterna på jorden även när allt verkar gå din väg.
En match varar i 90 minuter plus tillägg, så hur bra det än ser ut i första halvlek kan du lätt bli straffad i andra.
Detta vet Uwe Rösler och hans spelare, nu vet även jag och Magnus det.
