Camp Cardinal: Jo Inge Berget - "Då tar man de där tre kilometerna ändå"

Lungor, skägg, presspel - Himmelriket träffar Jo Inge Berget för en intervju.

I nio fall av tio när man ställer frågan ”hej, hur är läget” till valfri person, så får man svaret: ”Jo tack, det är bra.” Punkt. Detsamma gäller spelare i Malmö FF. De är som alla andra. I eftermiddags pratade jag med den tionde personen. Han heter Jo Inge Berget. Han sträcker fram handen, säger kul att ses, jag säger detsamma och frågar: Hur är läget?
- Jo tack, det är bara bra.

Innan han direkt fortsätter:
- Det känns jättebra att vara här. Efter lördagen då vi hade guldet i våra händer för en stund och sen tappade det igen, så känns det väldigt gott med en ny match så här kort inpå. Hur är det själv förresten?

Jag säger, bara bra. Men jag kan inte med att säga att jag tycker att det är väldigt fint att han har sett till att ta tillbaka sitt skägg, för jag tänker att han är som antikens Simson som behövde sin hårklädsel. Det kanske blir väl personligt? I stället fortsätter jag på spåret som han stakade ut, det vill säga att guldet inte hamnade i Malmö utan på Östermalm i Stockholm. Hur länge satt besvikelsen i?
- Vi gjorde till att börja med en jättematch mot Örebro. Att vi klarade att göra det i en sådan match där vi var så illa tvungna till det, det var väldigt starkt. Men det var inte där och då vi förlorade guldet, samtidigt som vi visste att det var mycket som skulle gå vår väg. När vi, som jag var inne på tidigare, efter första 45 såg vårt respektive Djurgårdens resultat så fick man ju upp hoppet. Men den poängen som fattades för ett guld kunde vi ha hämtat i många andra matcher under säsongen.
- Nu är vi med i Europa och vi har en viktig match här i morgon (torsdag), och mycket kan komma att avgöras efter vilket resultat vi gör.

Är allt annat än tre poäng dåligt?
- Man vet ju aldrig helt hur det kommer att sluta, men vi har kommit hit för att ta våra tre poäng. Nånstans är det mot Lugano man nog ska ta de poängen som man behöver. Går det inte som vi vill, så är det inte slut med chanserna för det, men det är klart att vi sätter oss i en väldigt mycket bättre sits om vi får de tre poängen.

Ni har flugit hit ner från Malmö idag. Sitter ni i laget och pratar om den kommande matchen?
- Det är rätt individuellt hur man känner på det. För min del har jag inga problem att ta det lugnt och vänta tills i morgon på matchdagen och fundera mer på det då. Andra i laget behöver komma in i matchbubblan tidigare och vara i den längre. Men förstås, alla vet vilken viktig match det är och det är man klar över fast på ett bra sätt. Man gläder sig över vad som ska komma och man ser fram emot det något oerhört, men det gäller att hålla det på en bra nivå.

Hur mycket, i en sån här match, tänker ni som lag på ert eget spel kontra anpassa sig efter motståndaren?
- Det är lite både och. Det här är ju en match som vi går för att vinna. Det var ju lite annorlunda när vi mötte Real Madrid borta; där har man inte riktigt lika mycket att säga till om. Här ska vi klara att spela vårt eget spel. Vi ska givetvis ta hänsyn till vad de är bra på, Lugano alltså, och oavsett om vi gör det bra eller dåligt, så är det i slutändan bara tre poäng som gäller. Det är absolut det viktigaste.

Hur undviker vi att det blir som det blev sista 45 senast, då MFF-laget blev tillbakatryckt och nästan lite skrämt?
- Vi tappade mycket där, så är det. Men vi får hålla uppe tempot, vi får löpa och jaga dem, och undvika att de får spela sitt spel. Vi måste sätta vårt presspel, för får de tid så spelar de en väldigt bra fotboll. Men så länge vi ser till att de inte får så mycket boll, så är vi det bättre laget.

Du har spelat mycket den senaste tiden. Känner du inte av någon som helst trötthet?
- Nej, det känns väldigt bra.

Är du utrustad med exceptionella lungor, för du tycks kunna springa precis hur mycket som helst i match efter match?
- Kanske det, och sen blir de ju också större desto mer man får spela (skratt). Och när man kommer in i det läget att man spelar mycket och känner att det bara blir bättre och bättre och man orkar till slut nästan hur mycket som helst, det finns ingen bättre känsla. Motsatsen är när man går skadad…

Ja, det förstår jag. Säger jag.

Fast gör jag det? Vad vet jag om att springa upp och ner längs en kant under 90 minuter, eller att jaga en försvarare lika länge som anfallare, i hopp om att denne ska bli stressad och göra misstag? Jag som inte ens orkar ta mig till det två kilometer långa löpspåret hemmavid, ska jag säga att jag förstår känslan?

Precis som när det kommer till Jo Inges skägg tänker jag att det är lika bra att hålla tyst. Hålla god min. Så jag låter honom fortsätta prata medan jag nickar instämmande. Tror det blir bäst så. Säger till honom att jag förutsätter att han spelar torsdagens match, och innan han hinner (blygsamt) protestera, undrar jag om det skiljer sig i förberedelserna utifall han spelar wingback eller anfallare.
- Ja, det får jag nog säga. Det är ju inte samma position så det är lite olika på hur man går in till matchen, så är det absolut. Men här vill jag säga att jag vet lika lite som du var jag ska spela.

Jag nickar instämmande på nytt.
- Även om det är annorlunda positioner så ska jag spela mitt spel oavsett. Jag ska jobba hårt, och jag ska pressa. Men det är klart, möter man en riktigt jobbig ytter så får man vara klar över det och förbereda sig på detta, än om man spelar forward.

Så det kan bli en sådan reaktion när du får reda på laget: ”Ja, jag ska spela i anfallet – jag får springa tre kilometer mindre!”
- Så kan det vara, ja (skratt).

Men Jo Inge är kanske inte Jo Inge, om han inte slutar samtalet med ett:
- Fast då tar man de tre kilometerna ändå, som anfallare också. Det gagnar ju laget, så det finns ingen anledning att inte ta dem.

Jag nickar, ännu en gång, beundrande på mitt huvud. Tänker, det där skägget…