Camp Cardinal-krönika: Vi vet, vi kan
För ett år sen hade Malmö FF ännu inte vunnit en bortamatch i ett europeiskt gruppspel. En månad senare hade vi det. Den erfarenheten är mycket värd på torsdag, mot FC Lugano.
St Gallen. Det var annorlunda för nästan exakt ett år sedan. Då, inför Sarpsborg borta på plastmattan, var det slutet av oktober och Malmö FF hade ännu inte tagit en enda seger på bortaplan i ett europeiskt gruppspel på 10-talet. Faktum är att MFF inte hade tagit en enda poäng på bortaplan i ett europeiskt gruppspel.
Jag minns när jag satt på motorvägshotellet en bit utanför Sarpsborg stad och författade en text om det. Min kollega på den resan, liksom den här, är Pontus Kroon. Vi sa då, nu finns det inget bättre läge. Sarpsborg ska vi, måste vi, besegra om vi vill ta oss vidare från gruppen.
Som bekant blev det inte så. Vi spelade 1-1 efter att Andreas Vindheim gjort 1-0 vilket fick alla himmelsblå att tro och hoppas, men så kom en av alla dessa norrmän med mer kondition än teknik och satte 1-1. Inte orättvist sett i backspegeln, men likväl tungt. Att den poängen ändå innebar den första i ett gruppspel var då en klen tröst.
Några veckor senare repriserade vi 1-1 hemma mot Sarpsborg och plötsligt kändes ett avancemang långt, långt bort. Nu krävdes en bortaseger mot Besiktas i den sista matchen i gruppspelet. Någon sa, det är bara att åka till Turkiet och ta hem matchen. Inte ens den personen trodde nog på det.
Lyckligtvis hette den personen inte Uwe Rösler. Inte heller Marcus Antonsson eller Markus Rosenberg eller något annat som då var en del av laget som gjorde det som många av oss inte ens vågade drömma om: Vann med 1-0 på Vodafone Park i Istanbul en råkall decemberkväll. Den första bortasegern i ett europeiskt gruppspel på var bärgad.
Den var, och här kommer en underdrift modell titanisk, viktig.
Viktig eftersom den innebar att Malmö FF var klara för sextondelsfinalen (lottades mot Chelsea) med allt vad det gav föreningen av ännu mer pengar och högre svansföring, och inte minst: sportslig framgång.
Men viktigast av allt, på längre sikt, segern innebar också att när vi nu står inför en match mot FC Lugano så finns det ingen som behöver fråga spelare och ledare hur det ska gå till att vinna på bortaplan mot ett europeiskt lag i en turnering värd namnet. På läktaren sjunger vi ”vi vet, vi kan”. På planen springer ett antal spelare omkring i taktiska formationer och tänker ”vi vet, vi kan”.
Det är inte längre en from förhoppning, det är en realitet. Spelarna är desamma som då, ledarna är det till stor del och vi på läktarplats står där och minns och hoppas, sjunger vi vet, vi kan.
Lugano är inte Besiktas. Besiktas kanske inte är Chelsea eller Real Madrid, men stämningen på Vodafone Park den där kvällen kommer få hemmalags supportrar upp i. Det var häftigt, det var extatiskt, nästan en aning skrämmande i all sin explosivitet och aggressivitet, det var en stämning som gjord för att ta död på vilja och kunnande hos fotbollsspelare från det andra laget på mattan. Malmö FF klarade av det. Erfarenheten efter många gruppspel och många matcher på arenor som Bernabeu, Metalist Stadium och Juventus Stadium betalade sig. Den ovärderliga erfarenheten som MFF är ensam i Sverige hos fotbollslag att ha.
Den ovärderliga erfarenheten att ha vunnit på bortaplan ska kunna betala sig på torsdag kväll. Vi vet, vi kan.
