Camp CC: Magnus Wolff Eikrem om det negativa med lägret
Magnus Wolff Eikrem stannade till hos Himmelriket för ett kort samtal efter dagens träning.
En av spelarna som under träningslägret har imponerat allra mest på Himmelriket är Magnus Wolff Eikrem. Hans tillslag, hans öppnande passningar, hans blick, hans sätt att styra – ibland tittar vi utsända bara på varandra och ler fånigt. Efter att delvis ha varit placerad på innermittfältet, så var han i dag tillbaka där vi hittade honom under det lyckosamma 2016: på en fri roll med utgångspunkt som höger yttermittfältare.
Spelarna är ivriga att komma tillbaka till sitt hotell och den väntande lunchen. Magnus tittar ner i backen när han går förbi det samlade pressuppbådet, på väg mot sin cykel. Han stannar till när jag säger hej, och undrar om han har några minuter över innan han ska cykla hemåt (nåja).
Match i morgon, på en fin gräsmatta och förhållandevis fint väder. Det känns bra antar jag.
– Ja, det gör det. Det ska bli kul att få spela match igen, det är gott att få matchträning.
Hur mår kroppen efter din skada i fjor?
– Bara bra.
Du har varit en del på det centrala mittfältet, men nu verkar det som att du kommer att få starta på högersidan. Dina tankar om det?
– Vad ska jag säga? Så länge som jag får spela så är jag nöjd. Men jag känner att jag är i god form. Även om det är tidigt på säsongen och det först är framåt april som man ska vara på topp, så känns det väldigt fint. Och det är underbart att få komma hit ner och få träna på gräs, och på så fantastiska gräsmattor.
Och i någorlunda värme.
– Tycker du? Det är väl frågan om det inte är lika varmt i Malmö (skratt).
Vad säger du om lägret i stort?
– Jodå, det har varit trevligt och bra. Men det här med att vi tränar bredvid de andra allsvenska lagen… Vi är ju konkurrenter, och nu tränar vi bredvid varandra och bor på samma hotell. Jag tror inte det hade hänt om vi tar företag som Nike och Puma som exempel, att de hade suttit och ätit lunch tillsammans i en konkurrenssituation.
Ja, för här är många människor som står och tittar när ni tränar, och som fotar och gör anteckningar.
– Det är ju så. Men, ja ja… Det är ju som det är.
