Camp CC: Andreas Vindheim drömmer om guld och fler matcher
Himmelriket har träffat Andreas Vindheim för en lång intervju. "Drömmen är guld, Champions Leauge och 15-20 matcher för egen del."
Den 11 mars, om en dryg månad vill säga, har Andreas Vindheim varit exakt två år i Malmö FF. Där vi sitter i skuggan på en veranda på spelarhotellet känns det som en lång tid. Samtidigt har han inte fått ihop mer än 16 allsvenska matcher, varav nio från start, under den tiden. Skador har kommit emellan, och den norske talangen som kom från Brann har tack vare dessa aldrig riktigt fått en rättvis chans att slå sig in i startelvan.
Andreas vill själv inte kalla det orättvist, utan mer otur att ankelskadan som höll honom borta under flera månader i fjor, och som följdes av ljumskskador på grund av felbelastning på grund av foten, kom som de gjorde.
Han berättar att när han kom till MFF från sin moderklubb i Norge, så märkte han direkt att det var ett helt annat tempo än vad han var van vid i Brann. Han ställde snabbt in sig på att komma i fatt under 2015 för att året därpå på allvar konkurrera med Anton Tinnerholm på högerbacken. Just därför kom skadorna under den viktiga försäsongen så extremt olyckligt.
Samtidigt har han dragit viktiga lärdomar av skadorna.
– Jag lyssnar mer kroppen idag än vad jag gjorde tidigare, och jag har blivit mycket mer seriös när det kommer till de små detaljerna som kan hålla mig skadefri.
Hur trivs du i Malmö och i Malmö FF?
– Jag trivs väldigt bra. Det är en mycket vacker stad, och en fantastisk klubb.
I och med att ditt deltagande i A-laget har varit så begränsat och att många därför inte sett dig spela så frekvent, så kan väl du berätta lite om dina styrkor som spelare.
– Jag gillar att bidra offensivt som högerback, är duktig på att överlappa och komma till inläggssituationer och skapa chanser. Jag är snabb och jag har en bra högerfot. Dessutom tycker jag att jag har mycket ”power” i närkampssituationer.
Du värvades som högerback, men förra säsongen fick du framför allt spela yttermittfältare.
– Jag spelade bara som det, jag gjorde inte en enda A-lagsmatch som högerback. Men jag har inga problem med det; jag spelar där tränaren placerar mig.
Samtidigt är du i grunden försvarare. Är det bara så att komma in och spela ytter?
– Ytterback och yttermittfältare är rätt liknande faktiskt, i alla fall offensivt, så det är inga större problem. Den stora skillnaden är att som ytter har du säkring bakåt för det mesta, vilket innebär att du kan ta lite fler chanser. Som back, om du tar en chans som misslyckas, så kan det innebära ett baklängesmål. Sen spelade jag en del ytter som yngre, så helt ovan är jag inte.
Som ytterback konkurrerar du med Anton Tinnerholm, som i stort sett aldrig är skadad eller avstängd. Man pratar om att ta chansen när den dyker upp, men det blir ju svårt när han sällan är borta.
– Att få chansen är svårt oavsett vilken position man spelar på i MFF. Här är så många duktiga fotbollsspelare och det är sådan bredd på alla platser i laget, att konkurrenssituationen är oerhörd. Och det är som du säger, Anton är nästan aldrig borta och det är tufft att peta honom. Å andra sidan kom jag inte till Malmö för att sitta på bänken. Jag gick hit för att utvecklas som spelare, för jag såg MFF som en fantastisk möjlighet för min del. Min klubb Brann åkte ju ur högsta serien och jag ville hellre ta ett steg uppåt än neråt.
– När jag gick in i förra säsongen hade jag som mål att ge Anton en match om högerbacksplatsen, men så kom skadan på foten och därefter ljumskarna. Så i år hoppas jag att få förbli skadefri och ge honom den matchen som jag ville 2016.
Har du ett starkt psyke?
– Eh… Jo, eller... Hur menar du?
Många i din situation hade kanske beklagat sig i media över utebliven speltid, eller krävt att få bli utlånade eller till och med bett om att få lämna klubben och återvända till, som i ditt fall, Brann.
– Det är klart att jag kanske hade kunnat få bli utlånad om jag verkligen hade krävt det, men jag vill verkligen vara i Malmö. Och utvecklas här. Jag är inte en sån som gnäller över liten speltid, utan jag tänker att jag får jobba ännu hårdare och på så vis göra det svårt för coachen att ta ut laget.
Det är en ny tränare i klubben och när jag pratade med honom tidigare, sa han att det är roligt att se hur hårt alla arbetar och kämpar för att visa att just de ska vara med i startelvan. Alla vill imponera på honom, alla går in för att visa honom vem som är bäst på sin position.
– Så är det, ja. Han är en ny coach, och de flesta står på noll, vilket innebär att han får skapa sina egna intryck efter hur det ser ut på träningarna. Vem som passar hans sätt att spela, kan man säga. Så det är positivt, tycker jag, att alla är som ett någorlunda blankt papper för honom.
– Har man en tränare under många år, så vet alla sina roller och sin plats i hierarkin. Då kan det bli lättare att samma spelare alltid spelar.
Jag antar att du tar med din fina höst, där du starkt bidrog till guldet, när du går in i den här säsongen?
– Hösten var väldigt viktig för mig personligen. Jag hade inte bidragit något alls tidigare under säsongen, och så fick jag komma in och spela. Häcken borta, som är en svår match, och där vi förlorat under lång tid, och därefter Norrköping borta och sen när vi avgjorde guldet mot Falkenberg – det var fina matcher att få vara med om. Och det är som du säger, att de var viktigt för mitt självförtroende att vara med om de matcherna, och det tar jag absolut med till den här säsongen.
Ska vi gotta oss i guldet en kort stund? Du kan väl berätta om dina känslor när domaren blåste av matchen på Falkenbergs IP.
– Det är sånt som man drömmer om. Man ligger och tänker på att få vara med om sånt… Det perfekta avslutet hade ändå varit om avgörandet hade kommit i sista matchen hemma på Stadion.
Inte för oss supportrar.
– Ha ha, nej inte för er del, det förstår jag. Och det är klart, man hade varit ett nervvrak om det verkligen hade gällt att vinna sista matchen. Men jag ska inte klaga, det var helt fantastiskt i Falkenberg. Det är den överlägset bästa fotbollsupplevelsen i mitt liv, där jag har varit med och bidragit. Det var naturligtvis otroligt roligt när vi spelade i Champions League, men det slår inte guldet. Man hörde hur supportrarna jublade när Elfsborg gjorde mål mot Norrköping, samtidigt som vi ledde betryggande. Det fanns inga tvivel om att vi skulle vinna vår egen match.
Det kan man säga nu så här i efteråt, men själv var jag mycket nervös hela dagen inför vår match mot Falkenberg; jag såg olika skräckscenarion framför mig.
– Jag kan förstå det eftersom vi hade förlorat hemma mot Östersund i matchen innan. Folk blev nog lite oroliga för hur det skulle sluta. Men jag tror nästan att vi behövde den förlusten, hur konstigt det än låter, så att vi vaknade till. Vi fick ett hårt slag i ansiktet, och var tvungna att resa oss upp och ”nu fan, nu gäller det, nu ska vi köra, nu ska vi vinna, nu finns det inga som helst tvivel”. Den känslan märktes i truppen inför Falkenberg.
Vad säger du om Magnus Pehrssons första tid som tränare?
– Det är väldigt positivt. Jag gillar hans idéer, och det tror jag att alla tycker. Upplägget som han har presenterat känns förtroendeingivande.
Vi som står vid sidan om tycker att det är ett högre tempo på träningarna än tidigare år, och att det är fler omväxlande övningar. Nu menar jag inte bara under Allan Kuhns tid, och jag är inte ute efter att vi ska prata illa om honom, utan jag tänker att vi får backa bandet till Rikard Norlings tid.
– Jag hade honom i Brann, så jag vet precis vad du menar. Efter honom har jag haft Åge och Allan i Malmö, och då gick vi inte direkt från övning till övning till övning. Nu är det ett högre tempo och träningarna varar längre än vad jag har varit med om tidigare. Vi är uppe i två timmar, ibland två timmar plus. När vi är på gräsmattan alltså. Och hela tiden hög intensitet, vilket jag tror gynnar alla. Vi blir bättre tränade ju längre tid vi tränar, och när vi dessutom tränar hårt så…
Ja, hur mår din kropp efter de här intensiva dagarna?
– Min kropp är lättränad, så det känns faktiskt väldigt fint. Sen har man alltid små skavanker, men jag tänker att man inte har tränat på ordentligt om det inte känns nånstans (skratt). Så tror jag det är för de flesta fotbollsspelare. Men det känns underbart att inte ha några större problem än så i februari månad.
Om vi pratas vid i december, hur hoppas du då summera säsongen?
– Drömmen är att vi har tagit oss till Champions League och gjort det tillräckligt bra i gruppspelet för att åtminstone komma trea. Att komma etta eller tvåa kanske inte är särskilt realistiskt, även om jag förstås inte hade tackat nej. Men komma trea och ha ett Europa League-slutspel 2018 vore kanon. Dessutom har vi tagit SM-guld nummer 20 så att vi får våra två stjärnor på bröstet.
– För egen del har jag spelat minst 15 matcher från start. Förhoppningsvis fler.
Man vet aldrig. Det kan bli fler, på grund av skador, försäljningar och/eller att din utvecklingskurva går uppåt.
– Det kan det också bli. Säsongen är lång. Men om det blir guld, Champions League och 15-20 matcher från start för egen del – då skulle jag känna mig väldigt nöjd med året.
***
Fotnot: Intervjun gjordes dagen innan matchen mot Östersund.
