Lagbanner
Camp CC: Ivo Pekalski - en hommage
Foto: Peter Lind

Camp CC: Ivo Pekalski - en hommage

Himmelriket hamnade bredvid Ivo Pekalski på planet till Barcelona.

I morse kunde jag väl inte tro att den första artikeln på det här lägret skulle handla om en spelare som inte ens spelar i Malmö FF. Fast så är ju nu inte Ivo Pekalski vilken annan spelare som helst. Hans status och popularitet är alltjämt få förunnade.
 
Åsa Flykt, som är Himmelrikets Peter Linds syster och som valt att förlägga en vecka semester i Salou för att kunna följa MFF, var den som först såg honom. Hon berättade på Kastrup att hon sett Ivo vid incheckningsdisken. Jag frågade henne om hon hade passat på att ställa honom några frågor, eller åtminstone sagt hej. Vilket hon inte hade. Det var väl synd, kom vi fram till.
 
Själv tänkte jag, får jag syn på honom så åker diktafonen fram och det blir i alla fall en kort intervju att publicera nu i kväll. Är det läger så är det, nu ska här publiceras grejer.
 
Peter slog sig ner på sin plats 2A på Norwegians flight D85571 till Barcelona. Pontus tog platsen bredvid. Jag längst ut på 2C. Härligt att sitta långt fram, sa vi till varandra. Kommer vi snabbt av planet. Nu ska vi bara fördriva tiden, de närmare tre timmarna, på bästa sätt.
 
Vi plockade fram våra böcker. Och i någras fall, läsglasögonen.
 
Och då stegade Ivo in och satte sig på planets enda lediga plats, 1D. Snett rakt över gången från mig. Jag sträckte fram näven och presenterade mig. Han sa, jag tyckte väl att jag kände igen er.
 
Jag backar bandet några år.
 
Man har sina favoriter. Vissa är inte så självklara och går inte att förklara för omgivningen. Andra är mer allmängods, gillas av de allra flesta. Ivo tillhör de sistnämnda. För sin person, för hur han var som spelare, hur han spelade 2010, hur han ägde Marcus Lantz i derbyt hemma mot HIF det året, när han inte ens var 20 år och ägde Allsvenskan.
 
För min del var han också en av dem jag allra helst ringde för att intervjua. Dels för sin frispråkhet, men också för att det inte ramlade schabloner ur munnen på honom. Han hade dessutom vänligheten att hjälpa mig med att få tag på en del spelare (no names) som var/gjorde sig lite svårare att nå. Då ringde han dem, och strax därpå ringde den svårfångade spelaren upp mig.
 
Det var inte svårt att tycka mycket om spelaren och människan Ivo Pekalski. Det är fortfarande inte svårt att tycka mycket om spelaren och människan Ivo Pekalski. Hans skadehistorik skulle kunna fylla en lärobok i sjukgymnastik och rehabilitering, och motgångarna och bakslagen är väl kända. Ändå har han kommit tillbaka. Lämnade MFF för att få en nystart, åkte till Hisingen och Häcken och runt ett och halvt år senare till Halmstad BK.
 
Där han så sakteliga kommit tillbaka, om än inte i den form och kvalitet som han hade 2010. Vilket han själv är den förste att betona. Å andra sidan fick han vara med om att kasta ut Helsingborgs IF ur Allsvenskan och ta sitt nuvarande lag upp i densamma.
 
Man vill honom väl.
 
Flygplanet lyfter mot Barcelona. Snart börjar vi prata om just den matchen, kvalet mot HIF. Vi går vidare, pratar om annat. Mycket annat. Inte bara om fotboll, långt därifrån. Resor, skrivande, framtid, baktid, livet. Till slut har vi pratat i närmare tre timmar och Norwegians flight D85571 går ner för landning i ett soldränkt Barcelona.
 
Jag frågar Ivo om det är okey att använda fotot ovan som Peter Lind har tagit. Han säger, självfallet. Kommer du att skriva om vårt samtal, undrar han. Nej, svarar jag. Det är för privat. Jag vill inte vara en sån som möter någon, får denne att prata mer privat än vad som kanske var tänkt, har några trevliga timmars samtal och sedan utnyttjar det för att sälja in en text som kanske, eller till och med troligtvis, kommer att citeras av annan media.
 
Vi säger hejdå vid bagagebandet och han ansluter till den övriga HBK-truppen. Jag ser hur en hel del passagerare tittar på honom. De känner såklart igen honom. Många som var ombord på samma plan är skåningar, kanske Malmöbor eller Lundabor, för vilka Ivo Pekalski i så fall är en välkänd figur. Kanske vill de också sträcka fram näven och säga hej. Eller inte.
 
När Ivo pratade om Malmö FF på planet var det med så mycket värme. När han pratade om Malmö FF:s supportrar var det kärlek. Nu spekulerar jag, för det här pratade vi inte om (vilket jag kanske borde ha frågat för att åtminstone ha kunnat ha något officiellt att skriva om), men jag tror att han en dag skulle vilja komma tillbaka till den form han var år 2010 och vara i den himmelsblå tröjan när detta sker. Jag tror verkligen det.
 
Jag hade älskat det.
 
Tills vidare fick jag idag ett efterlängtat möte med en av mina absoluta favoritspelare. Jag inser hur priviligierad jag är. Jag uppskattar också att så mycket av det vi pratade om inte bara handlade om ”en match i taget”.
 
Diktafonen som jag kanske borde ha använt i alla fall några minuter av vårt samtal, blev kvar i mitt handbagage, ovanför våra huvuden. Den låg bra där. Även om ni som läser detta säkert hade önskat att jag i alla fall hade haft några citat från Ivo Pekalski, 26 år och i hjärtat himmelsblå.

Magnus Johansson2017-02-01 22:45:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF