Camp CC: Pa i olja
Pontus och Magnus besöker Pa i olja.
Vi är tämligen rättroade. Det räcker med att ett café heter Pa i Oli för att vi ska se Pa Konate i olja framför oss.
Men vi börjar från början. Salou är en badort av den klassiska sorten. En vacker strand, palmer, Medelhavet som kluckar lugnt och fint i den stilla brisen. Mängder med hotell, varav de flesta är stängda för säsongen. Öde och tömda swimmingpooler. Husväggar som krackelerar.
Utan turister vid den här årstiden. I stället, spanjorer med små hundar, shoppande tanter, unga män med den eviga ciggen i mungipan eller i handen. Men det är en öde stämning. Det är off season och det märks. Inbillar mig ändå att lokalbefolkningen andas normalt i väntan på den kommande anstormningen av tyskar, engelsmän, ryssar, människor med semester och alkohol i blicken. Framåt april kommer den första laddningen av engelska ungdomar tydligen. Folket här har så smått börjat gräva sin skyttegravar och låsa in sina döttrar.
Det finns lyckligtvis ställen att äta på. Som New Amigos vi besökte igår och idag på allvar är glada att ha överlevt. Men förutom oss från Himmelriket och Skånesport var det tomt. Det finns andra restauranger, som The Cirkus Beach, där ingen kan engelska trots namnet, men där maten är fantastisk och minst sagt billig. Och där spanjorerna sitter med fat av föda framför sig, det är till sådana här hak man ska bege sig. Naturligtvis.
Det finns också Pa i Oli. Som troligtvis inte alls betyder Pa Konate i olja, utan något helt annat på katalanska. Det är ett ställe som är lätt att passera för den som är ute efter randiga dukar, levande ljus och munter underhållning. Vi är inte ute efter randiga dukar, levande ljus och framför allt inte munter underhållning. Vi ville endast besöka stället på grund av namnet.
Pontus och jag gick dit idag för en kopp kaffe. Eller rättare, om man nu ska vara noga med detaljerna: en cortado och en café con leche, med medhavd kaka från brödbutiken Pantastico (på tal om namn att komma ihåg). Pontus satte sig utanför i solen medan jag öppnade dörren och steg in i lokalen.
Fem män vid ett bord, runt 70 år. Tre av dem med en cigarett i handen eller vid askfatet, alla med en espressokopp vid sin sida samt spelkort i händerna. En väderbiten man vände sig om och mönstrade mig uppifrån och ner, nickade kort och återvände till spelet.
Själv gick jag fram till bardisken och väntade på att få beställa. De fem männen pratade och skrattade och rökte och drack kaffe. Jag fortsatte att vänta, tänkte att det kommer nog någon snart bortifrån köket. På väggen mittemot där jag stod hängde de kolossala pata negra-styckena sida vid sida, färdiga att skivas upp.
Och bakom mig tände en man en ny cigarett.
Till slut, med en suck, reste en av männen på sig. Han lade ner sina kort, tittade närmast förbryllat på mig, gick in bakom disken och sa:
– Si?
Jag beställde vad vi skulle ha. Varsin kaffedryck. Långsamt, långsamt, i det att han tittade på sina vänner en bit bort som för att kontrollera att ingen fuskade medan han var borta, gjorde han i ordning Pontus corrado och min café con leche.
Jag betalade, samtidigt som dörren öppnades och två män i arbetarkläder klev in. Kaféägaren gav ifrån sig ytterligare en suck, tittade återigen bort mot sina kortspelande vänner för han insåg att det skulle dröja några rundor innan han fick återvända och så muttrade han:
– Si?
Jag tog våra koppar och gick ut i solen, där Pontus undrade var jag hade tagit vägen. Kaffet smakade makalöst bra.
