Camp Cecil: MFF:are attackerade igen

Det blev en kort förfest för Börén. Redan i valvet som leder in till passagen där puben Dublin ligger kändes stämningen konstig. Mycket folk i rörelse men ändå väldigt tyst. så brukar det inte vara när Malmö är i stan, några timmar innan avspark.
 

Något hade mycke riktigt hänt. En mobb hade precis dragit förbi.

Samlade in lite spridda uppgifter om att det rörde sig om 30 eller 50 personer som plötsligt kommit rusande från ingången jag själv nyss kommit in igenom. Jag såg en malmökille med skador i ansiktet, men som var alldeles för berusad och förbannad för att sätta sig ner för att vänta in ambulans.  

Ett tjugotal poliser var på plats. Tydligen hade de kommit efter att tumultet var igång. Under eftermiddagen har inga uniformer synts till.

Pratade med en äldre man som var skärrad med oskadd då hann suttit inomhus. Snackade med en yngre supporter som hade känt på sig att något skulle hända idag. Han tyckte att det gått blixtsnabbt, det var en våldsam markering för att visa vem som äger stan. Han hade inte sett några andra skadade än samma man som jag också såg. 
 

Det var förhållandevis lugnt på platsen. Några var högljutt upprörda, andra fixerade tomma blickar på sina ölglas. Chocktillsånd, tror jag är det bästa ordet.

Jag gick därifrån. Sitter på hotellet och skriver dessa rader nu.

Fy fan. Våld är alltid obehagligt, men när det är så här, både överlagt och opersonligt... Då blir jag rädd. Rädd och besviken. Tycker synd om de som tillbringat många timmar i bussar och flygplan för färre timmars minnesvärda reseupplevelse. Vilka minnen kommer de att ta med sig hem? Orkar de ladda om till kvart i tio?

Tanken slog mig i hissen att hade jag struntat i att uppdatera Himmelrikets Facebook innan jag lämnade rummet hade jag kanske hamnat mitt i kaoset. Tacksam för att det inte blev så, jag hade tur.

Kanske tittar jag förbi igen om en stund. Av plikt. Kanske skiter jag i det. För jag vill inte att några sorgliga, maskerade figurer ska förstöra de här dagarna.