Camp Efes Pilsen: Andreas Vindheim ser slutet
När Andreas Vindheim tillsammans med det övriga laget igår anlände till spelarhotellet fanns Himmelriket på plats.
Medan jag intervjuar målvakten Johan Dahlin står Andreas Vindheim en bit bort och väntar. Till sådana här stunder får vi från media boka spelare som vi vill tala med. Min kollega John och jag valde ut två var, där Andreas var den som klev av bussen sist av honom och Johan Dahlin. Därav väntan.
Jag ber om ursäkt att han fått vänta, men han ler bara. Som, vad då, det är ju så här det funkar. Tycks han resonera. Jag skippar kallpratet efter att helt kort frågat hur han mår ("bara bra"), och går direkt på väsentligheterna.
Vet du om du kommer att spela i morgon?
– Nej, vi har inte fått laget än.
Hade du berättat det för mig om du hade vetat?
– Ha ha, nej. Det hade jag inte.
Andreas Vindheim kan inte vara förvånad över frågan som jag ställer men givetvis inte förväntar mig något svar på. I Europa är det han som har spelat medan ”konkurrenten” Eric Larsson fått se på från bänken.
Tror du att, om du nu spelar, får en något annorlunda roll, en mer defensiv sådan, än vanligt?
– Jo, så blir det nog. Det är lite annorlunda när vi spelar ute i Europa jämfört med hemma i Allsvenskan. Jag, eller laget i stort, kan inte attackera lika mycket så det blir nog en lite mer defensiv roll i morgon. Om jag spelar. Men jag hoppas naturligtvis att kunna bidra lite offensivt också.
Om du spelar.
– Precis (skratt).
Hur mycket hänsyn tas i stort till ett lag som Besiktas, hur mycket anpassar ni er?
– Alltså, vi ska respektera dem och vara beredda på vad de kommer med. Det är ett skickligt lag med många bra spelare, så… Men samtidigt vann vi mot dem hemma och är vi på den nivån som vi vet att vi kan vara på, så ska vi absolut kunna slå dem.
Att MFF måste vinna och Besiktas inte nödvändigtvis behöver det, tror du det kommer påverka matchbilden från första stund tror du?
– Bra fråga. Men jag tror att de har pressen på sig; de tänker nog att de heter Besiktas och vi heter Malmö och deras publik kräver därför en seger. Så jag är rätt säker på att de går ut med bara seger för ögonen och därmed avgöra gruppen, och inte behöva vara avhängiga av andra resultat.
Har du spelat i Turkiet tidigare?
– Nej, detta blir första gången. Men jag har förstås hört ryktas om att det kan bli ett väldigt bra tryck på matcherna här.
Vilket bara är stimulerande?
– Självklart. Det är sånt som triggar mig som fotbollsspelare. Man vill alltid spela inför stor publik och i matcher som betyder mycket. Det är det vi tränar för dagligen, att få uppleva.
Din matchsäsong är bara ungefär hälften så lång som de flesta andras. Känns det som att du hade velat fortsätta säsongen ett tag till?
– Nja, jag vet inte. Kroppen känns bra men det har varit en lång säsong även för mig även om jag missade många matcher. Mentalt tar det en hel del att vara skadad, så det känns att det är december och att vi har hållit på sedan januari. Onekligen känner man att man är lite… tung, om du förstår vad jag menar.
– Jag tycker att jag får vara nöjd med hur jag kom tillbaka efter skadan. Så länge borta och ändå lyckas spela mig in i laget, det måste jag känna mig belåten med. Och rent lagmässigt tycker jag att vi till slut gjorde det väldigt bra, med en plats i Europa och en tredjeplats som gör att vi får kvalspela nästa år.
Du leder tillsammans med Marcus Antonsson den interna Europa League-skytteligan, bland annat efter målet du gjorde hemma mot Besiktas. De har nog rätt bra koll på dig nu, eller vad tror du?
– Ja, målvakten i alla fall (skratt). Skämt åsido, det var kul att kunna bidra med poäng som visat sig vara poänggivande. Om jag får spela i morgon så får det gärna upprepa sig.
Det stora internationella hotellet har ordnat med en avdelning dit spelarna går efter att ha klivit av bussen som tagit dem från flygplatsen, och i konkurrens med Kvällsposten och Sydsvenskan har jag hittat en en förhållandevis undangömd vrå där Andreas och jag (och tidigare Johan och jag) står och pratar förhållandevis ostört. En bit bort arbetar kaffemaskinen för högtryck, och bredvid den står spelare med diktafoner och mikrofoner framsträckta mot dem.
Jag säger ett lycka till till Andreas inför morgondagen. Jag tycker det är lite fint att han önska mig detsamma. Därefter går han bort till bordet där nyckelkorten till de olika hotellrummen ligger. Han tar sitt, skyndar iväg. Nu ska det ätas en middag innan träningen börjar. Efter den kommer han kanske få reda på om han startar eller inte. Vi andra får vänta tills i kväll innan vi får reda på svaret.
