Camp Efes-krönika: Europa League passar oss bra
Om två dygn möter Malmö FF Besiktas här i Istanbul. Ett annat lag från staden spelade i dag i Champions League.
I övermorgon möter Malmö FF Istanbullaget Besiktas i en absolut avgörande match i Europa Leagues grupp I. Seger, avancemang. Förlust eller oavgjort, ute. No more. Daha fazla yok, som de kanske säger här i Turkiet om Google Translate gjorde sitt jobb korrekt.
Förutsättningarna är alltså enkla. Det finns bara ett förhållningssätt till situationen, att gå för seger. Naturligtvis ka det inte gå. Det bör inte lyckas. Besiktas borta är inte… Östersund på Jämtkraft Arena. Eller IFK Göteborg på Ullevi. Ni fattar. Ni vet precis hur svårt det här kommer att bli. Det talas om en kokande arena, en kaotisk Besiktas Park på torsdag. Skrämmande kanske. Eller något att se fram emot.
Ändå sitter jag här på ett hotellrum i Istanbul och känner en viss förhoppning. Det gjorde jag inte när jag var i Madrid 2015. Eller på en del andra ställen när vi spelat i Champions League. Då var jag glad om vi överlevde. Det är helt annorlunda nu. Jag tar inte ut något i förskott och jag inser att våra chanser ligger på fel sida om 50/50, och kanske rätt rejält dessutom. Men det känns inte hopplöst. Inte alls.
Vi landade i en kvällsmörk mångmiljonstad som är Turkiets största och som breder ut sig så långt åt alla håll att ögonen inte når till slutet ens uppifrån ett flygplan på flera hundra meters höjd, och hamnade i en taxi vars chaufför tog oss till området runt det berömda Taksim-torget men i myllret av smågator inte lyckades hamna på rätt lilla gata där vårt hotell ligger. Han körde runt, upp och ner i de branta stadsbackarna, ringde ägaren till hotellet och när vi väl lyckades komma fram var klockan rätt mycket och det var bara mat som stod på Himmelrikets utsändas schema. Klockan var slagen för föda.
Några hundra meter bort hittas den stora shoppinggatan Istiklal varifrån små nöjesstråk pekar åt bägge håll. På en av dessa, Nevizade (en liten gatstump med den ena restaurangen och puben efter den andra – varsågoda ni som ska hit, här är ett resetips), satte vi oss på Keyif och tog in varsin kötträtt för en rätt billig peng samt en flaska rödvin att dela på. Överallt runtomkring oss satt äldre och yngre män, en del i tjusiga rockar andra i något som såg ärvt ut, tv-apparater i varje hörn, raki på borden bredvid olika smårätter, på tv-apparaterna: Galatasaray – Porto.
Vi åt de hungrigas måltid och drack det goda rödvinet, och ägnade matchen vårt måttliga intresse. Jag sa till Peter och John, jag är glad att vi spelar i Europa League och inte i Champions-diton. För som vi sa, här sitter vi och tänker att det alls inte är en omöjlig uppgift på torsdag. Om vi hade spelat i CL och haft exempelvis Manchester City borta i dag eller i morgon, är det någon endaste himmelsblå som hade ens tänkt att vi kanske kan ta poäng?
Nej. Jag tror inte det. Sen kan vi sitta och berätta för varandra att i MFF går vi alltid för tre poäng, så även mot lag som kommer från andra ekonomier. Men det stämmer ju inte. Inte i verkligheten, och här får ni som nu vill sätta nålar i en docka som ni döpt till Magnus Johansson. Det är möjligt att jag hädar. Men det hände något med mig, och många andra, den där kvällen i Madrid 2015.
Andra allsvenska supportrar har hånat oss, kastat skit på oss, förklarat oss som odugliga. Jag bryr mig inte för fem öre. Jag tittar på vårt bankkonto och våra framgångar de senaste åren och så tittar jag på deras och skrattar hela vägen till banken. Det gav oss Champions League i alla fall, alla pengar som lett till ett försprång som är inte oändligt men väldigt stort. Det är jag glad för. Jag kan ta den där kvällen i Madrid och andra sådana som mot det andra Madridlaget året innan.
Men jag vill inte upprepa dem. Europa League passar oss bättre. Det är inget att hymla med.
Att vinna är allt. Att ha chansen att vinna är det vi lever för. Mot Besiktas på torsdag kan vi leva med det hoppet, vi kan hoppas att vi får leva ut efter matchen. Vi är inga favoriter, men det är inte hopplöst. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser bara mörker och en inte ens halv måne uppe på himlen. Det är inte nattsvart.