Camp Efes-krönika: I huvudet i Istanbul
"De behöver faktiskt inte tänka på något annat än just sin fotbollsmatch. Fast det gör de nog ändå."
I som i Istanbul, i som i intensivt.
Tre timmar ute på stan sen kvällstid och pulsen här är en vanlig tisdagskväll på en nivå som min hemort Motala knappt lever upp till ens under Vätternrundan. Butikerna är öppna, restaurangerna är proppfulla. På barernas uteserveringar står livebanden rygg mot rygg och försöker desperat överrösta varandra.
Det säljs musslor, kyckling med ris, te och kaffe i mobila kiosker på gator där också mopedister och herrelösa katter trängs om utrymmet. Ett steg fel och du hamnar på ett bordellstråk, runt nästa hörn kan du köpa juveler eller en bröllopstårta.
Det är alldeles underbart. Samtidigt finns vetskapen där i bakhuvudet, att detta är ett land där många inte alls har det underbart. Även de med bara en ytlig politisk medvetenhet vet om att det finns många som väljer att inte åka hit och turista på grund av Turkiets statsskick och styre.
Malmö FF ska “bara” åka hit och spela en fotbollsmatch. Knepiga samhällsfrågor och internationella konflikter behöver de inte gå ut och prata om, oavsett vilket land de besöker. Tvärtom, de är nu i ett läge där vinst och tre poäng är det enda som betyder något.
Seger, och de kommer få enorma ovationer och otaliga lyckönskningar. En spännande höst kommer att förlängas till en rafflande vinter och gryende vår. Annars, då väntar en säkert helt okej semester och ett europeiskt gruppspelsbetyg som ligger någonstans runt godkäntgränsen.
De behöver faktiskt inte tänka på något annat än just sin fotbollsmatch. Fast det gör de nog ändå. MFF är fortfarande en förening i sorg efter Håkan Jeppsons plötsliga bortgång. Att spelare, ledare och alla runtomkring inte påverkats är omöjligt.
Kanske kan de kanalisera alla känslor till en gemensam kraftansträngning som ger den där extra energin som krävs mot ett hemmalag av Besiktas kaliber. Kanske kan alla verkligen ge allt både på planen och läktaren. För sig själva, för den bedrövliga våren och för Labinot och Håkan.
Det hade varit en fin avslutning på ett besvärligt år, ett bra sätt att gå vidare. Och i så fall, absolut välförtjänt. President Erdogan skiter nog i vilket, men vi som är här hade åtminstone åkt hit för en god sak.
