Camp Jameson: Jiloan Hamad om varför det är så kul att tillhöra Malmö FF
Efter presskonferensen fick Himmelriket ett samtal med Malmö lagkapten Jiloan Hamad. Han berättar bland annat om supportrarnas påverkan på honom och laget.
Presskonferenser är egentligen rätt meningslösa. Frågor ställs av journalister som besvaras både diplomatiskt och tämligen intetsägande av de utfrågade. Det är ett spel som ska spelas, det hör till. Rubriker ska sättas, artiklar ska fyllas, och det ska skapas klick. Himmelriket är inte bättre än någon annan, det ska sägas, vi var på dagens presskonferens med Rikard Norling, Jiloan Hamad och Magnus Eriksson.
Det var inte så att vi led, herregud, vi är ute och reser och följer Malmö FF, bara det, men det blir ointressant till slut. Jag saknar djupen i frågorna, jag saknar samtalet som aldrig uppstår. Det blir ”vad tror du om morgondagens match?” och ”jodå, det är ett tufft motstånd, men vi går för att vinna”. Fast som sagt, det är ett spel som ska spelas. Alla får vad de vill ha utan att de får vad som är intressant. Jag tänker när jag ser de tre uppe på podiet, tycker de att det är roligt? Tycker vi nedanför på de vadderade plaststolarna att det är roligt?
Efteråt haffar jag Jiloan Hamad. Jag frågar om jag kan få en stund med honom. Sydsvenskans Max Wiman undrar om han kan få ställa en fråga först bara, vilket till slut blir till tre. Kvällspostens Johan Wall dyker upp och ställer också han en fråga. Jag tar med den här eftersom den är relevant, innan jag får några ord med i laget. Innan jag så småningom blir ensam med vår lagkapten.
Vad säger du till sådana som Magnus Eriksson och Simon Thern och Erik Johansson som inte var med då (2011)?
– Det finns inte så mycket att säga egentligen. De ska känna att vi som var med tidigare, 2011, är trygga. Jag tror att det räcker. Det är lite som för mig då, när man var i samma omklädningsrum som Jeff (Aubynn) och Daniel (Andersson) och kollade deras lugn. Det räckte, man blev trygg direkt. Sen lärde vi oss mycket. Som när vi mötte Zagreb borta, det var den största lärdomen. Just hemma och borta, vi svenska lag har haft svårt för det eftersom vi inte varit ute så mycket. Där hade vi 1-1 i halvtid och så gjorde de 2-1 och 3-1 och vi kände att vi måste gå framåt och reducera, i stället för att bevara en förlust som ändå är hanterlig.
Jag flikar in och säger att i stort sett hela startelvan har internationell rutin, med några undantag. Många var med 2011, andra har varit ute mycket med U21-landslag och som Tokelo Rantie med sitt Sydafrika. ”Jille” instämmer.
– När så många i laget har spelat landskamper får vi en förståelse för hur saker och ting går till på planen. Vi vet att morgondagens motstånd är tufft, att de inte filmar lika mycket som om vi hade mött ett lag från Italien eller Spanien. Men de här killarna är fysiskt starka och ramlar inte lika lätt.
Hemma i Allsvenskan vet du vad ”din” spelare i matchen heter, dennes svagheter och styrkor. Vad vet du om ”din” motståndare i morgon?
– Vi hade en genomgång där vi gick igenom deras lag, inte med namn utan med nummer på ryggen. Sen, jag vet inte jättemycket om honom. Men det är det som är så roligt också, jag vet visserligen att anfallaren nummer 10 ska vara duktig, men så mycket mer om varje spelare individuellt vet jag inte. Det är en chans att möta sig, hur bra är de egentligen? Det är roligt när man inte vet någonting om motståndaren också. Jag vet alla backar i Allsvenskan, vad de heter och vad de är bra på.
Det kommer att ramla in en hel del MFF-supportrar till matchen, och de kommer säkert att skapa bra stämning, vad…
– Det är det som är så kul att tillhöra Malmö FF och vara ute i Europa, för vi har en tradition av att vara ute i Europa. De här fina resorna, man läser intervjuer, man hör folk som var med, människor som brinner för detta. Våra supportrar gör just det, de brinner för de här matcherna. De kommer hit två, tre, fyra dagar, har kul, njuter. De var i Zagreb, Glasgow, Kharkov… Det är en skön kultur, och det betyder mycket för oss spelare. Det hade kunnat vara så att inga hade kommit alls. Detta är ytterligare en faktor till varför de ska gå extra bra för oss, till varför vi ska vara ännu mer motiverade. Det är jävligt nice alltså.
Det följer en diskussion om att vara på topp när det gäller. ”Jille” tar Glasgow Rangers, såväl borta som hemma, som exempel, och förklarar att då stämde allt. Samtidigt menar han att det är nödvändigt att ha den där lilla extra turen på sin sida. Som när vi mötte Rangers hemma, och de fick spelare utvisade. Jag påpekar att Jimmy Durmaz var duktig där som lyckades få flera skottar att se det röda kortet.
”Jille” håller skrattande med. Och tar sen upp bortamatchen där han själv var vänsterback och alla i laget spelade på sin bästa nivå. Magnus Eriksson har hoppat upp och satt sig i ett fönster… vad heter det, fönstersprång?... bakom sin lagkamrat. Han säger, ”jag kollade den matchen, du var inte speciellt bra”, vilket får alla att skratta. Jag kan inte låta bli att fråga Magnus hur det var i Superettan med Åtvidaberg 2011, vilket kanske inte framkallade fullt lika många skratt. Men Magnus blinkar och tycks mena ”touché”.
Jag följer ”Jille” ner mot gräsmattan från det fräscha medierummet, där småkakorna börjar ta slut och kaffet inte längre är framdukat. Jag undrar om han är nervös, så här 24 timmar innan matchen.
– Positiv laddning i så fall. Jag är inte nervös, jag är mer glad, det känns skitbra, kul, spännande. Att åka med laget, se fram emot matchen. Nervös blir jag nog mer i så fall när det är många matcher på gång, när mycket står på spel i dem all, när man känner att det måste gå bra.
Du har inga problem att sova i natt alltså?
– Nej, inte alls.
Vi har nått gräsmattan, där en skylt meddelar att endast spelare och ledare får vistas här. Jag är ju svensk och lyder följaktligen ordern. I stället ropar jag efter den nu springande ”Jille” ett lycka till, jag ropar igen och säger att jag är nervös så att det räcker och blir över. Han viftar med handen, jag vet inte om han hörde det senaste. Magnus Eriksson springer förbi, knuffar lätt till mig, och säger med ett leende:
– Nervös, det behöver du inte vara.
