Camp Jameson: Simon Thern - "De ska få ett helvete"
Många blev förvånade över att finna Simon Thern på bänken i torsdagens match. Himmelriket träffade honom efter 0-0 mot Drogheda.
Blev du också förvånad över att hamna utanför startelvan i dag?
– Förvånad och förvånad, jag har ju spelat alla matcher hittills i år, och jag tycker att det har gått bra för mig. Jag känner att jag har tagit många steg i rätt riktning, så det är klart att jag vill spela alla matcher. Men sen är det ju upp till Rikard att ta ut dem som han tycker är bäst för dagen. Så är det ju. Det är fotbollens vardag.
Om jag säger att spelet blev bättre när du kom in i andra halvlek, håller du med mig då?
– Man… Alltså, det kändes bra. Jag tycker att man försökte göra något eftersom det var långsamt och segt där ute, och då försöker man ändra på detta med friska ben. Och det gick väl rätt så bra för mig tänker jag. Men när vi inte vinner matchen mot ett motstånd som jag tycker att vi ska besegra, då kan man inte vara helt nöjd. För självklart borde vi ha vunnit i dag. Fast vi har en match kvar att rätta till detta…
– Men om jag får försvara vår insats lite, så krympte de planen med två meter på varje sida. Det låter inte mycket, men den här planen är trång redan som den är. Det blir inte riktigt lika mycket ytor att lira på. Nästa vecka kommer det att bli sju-åtta meter bredare på Stadion, så de kommer att få springa ännu mer. Det blir svårare för dem att täcka ytor, svårare för dem att ha den här så kallade kämpande fotbollen där de kastar och slänger sig in i alla situationer. Så det ska nog bli bra till slut.
Blev ni överraskade över deras sätt att spela?
– Nej, det tycker jag inte. Det var ganska väntat. När de inte har de kvaliteterna som fotbollsspelare, de är kanske inte kända för att vara några dribblers här på Irland, då blir det den sortens fotboll. De kämpar och de krigar; de spelar med ett stort hjärta i alla situationer. Det är sådant som vi säkert kan lära oss av, men samtidigt måste man kunna göra något med bollen när man har den. Så kvalitetsmässigt råder det inga tvivel om att vi ska slå dem hemma.
Från minut 1 till minut 30 såg det ändå rätt bra ut. Där var inget överflöd av målchanser för Malmö förvisso, men det var lugnt och tryggt och jag tänkte att det bara är en tidsfråga innan det blir mål. Sen hände något och det blev virrigt och räddhågset. Hur är det att sitta bredvid och se sådant hända?
– Det är ju aldrig roligt förstås. Man vill in och påverka.
Kan du ge en bättre förklaring till skeendet än de som var inne och spelade?
– Nej, det tror jag inte. Det känner man bäst själv om man spelar. Men vi fick inte fart på bollen, vi höll inte i den som vi skulle, och så slog vi en avgörande passning i stället för att bibehålla kylan. Vi fattades i det höga passningstempot, vilket väl höll i sig stora delar av matchen egentligen. När vi möter lag som försöker komma nära inpå, som sliter och drar, då måste vi släppa bollen snabbare och röra oss mer och bättre. Detta är ändå saker som man lär sig av i de internationella matcherna.
Slutligen, är 0-0 ett bra resultat trots allt?
– Självklart vill vi vinna matchen. Vi är ju egentligen bättre än Drogheda på varje position, så en sån här match både vill och ska vi vinna. Samtidigt är 0-0 ingen katastrof, och det är en match kvar. Det är alltid lite skillnad på att spela hemma och borta.
Hade vi runt omkring laget för stora förhoppningar om att ni bara skulle gå ut och köra över dem?
– Nej, det tycker jag inte. En sådan förhoppning har man väl alltid på ett lag som MFF. Men ibland fungerar det inte som man vill, det går inte som på räls. Då blir det hack i maskineriet, och då gäller det att jobba hårt för att komma in på rätt spår. Och ösa på. Hemma på Stadion ska vi göra det, ösa på; de få ett helvete förhoppningsvis.
