Camp Knödel-bloggen: Jetzt fahren wir nach Hause
Camp Knödel rullar nu ihop liggunderlagen och trycker ner smutstvätten i plastkassen från Spar. Dags att åka hem.
Dag 4, ca 12.00
Vi fick ett resultat. Ett tursamt kanske, matchbilden motiverade mer än blott en uddamålsseger för österrikarna, men att göra mål förtjänade vi, med tanke på de öppna chanser vi faktiskt skapade. Markus Halsti beskrev sekvensen innan Rosenbergs första chans som ”sjuk”, och sjukt vacker var den. Har något någonsin förtjänat ett bättre öde är det det tjusiga pärlbandet av passningar.
Spelare och ledare fick igår många frågor om hur stor chansen nu är. Oavsett procentsats ser jag fortfarande Red Bull Salzburg som skyhöga favoriter. De är ett så bra, kvickt och bollskickligt lag att det rimliga är att de förmår att minst kryssa på Stadion. Men. De visade också igår att de är sårbara. Både Åge och spelarna var inne på att de lämnade ytor bakom sig, och att vi måste hitta sätt att utnyttja dem. Och så var det ju: Oftast fick de betalt för sin press, vann bollen högt och gav framförallt Ricardinho och Anton problem när de försökte ta det lite lugnare. Det hände dock också några gånger att ensamma Salzburgspelare bara tjurrusade rakt på, utan understöd från lagkamrater. Ricardinho kunde vid ett par tillfällen komma undan den enmanspressen med en enkel dragning. Så visst … omöjligt är det inte, det kan gå vägen på onsdag. Dock vågar jag knappt tänka på nervositetsnivån om vi leder med 1-0 och klockan står på, säg, 80 minuter. Kan kroppen hålla samman då?
- Vi vann matchen och visade att vi är ett bra lag, sa Salzburgs målvakt Peter Gulácsi igårkväll. Och såg samtidigt fullständigt genombedrövad ut. Han var praktiskt taget den ende Red Bullspelaren som flyttade sig från TV-kamerasektionen i den mixade zonen. Längst stod Kevin Kampl kvar – att han är så efterfrågad av TV-kanalerna här förklarar kanske varför han förmodligen aldrig sagt ”Det spelar inte så stor roll, fixa nåt som är funktionellt och lättskött bara” till sin frisör.
Vi på Camp Knödel har säkert gjort massor av missar här nere, men själv känner jag att det stora tillkortakommandet är att vi inte lyckats följa upp fotbollstant-uppslaget. Vi kan säkert komma på ursäkter. Eller skoja bort det – för det finns onekligen något minfältsartat över ämnet; som introvert medelålders man är det redan en personlig utmaning att med inspelningsmanick i högsta hugg tränga sig på okända människor, och en instegsreplik något i stil med ”skulle jag kunna få ställa några frågor, eftersom du verkar vara en tant?” gör inte saken lättare.
Men det vore att ducka. Sanningen är såklart att vi försökt för dåligt, både rent praktiskt och också idé/vinklingsmässigt. Så vi ber om ursäkt för det, och hoppas samtidigt att det inte är för sent att ordna – det kommer fler utlandsresor och fler intervjutillfällen att nysta i det kvinnliga perspektivet i det mansdominerade supporteruniversumet.
Det slutade alltså med ett förlåt. Ett sådant är alltid på sin plats, så det känns rätt. Vi tackar för visat intresse.
Dag 3, matchdag, ca 10.30
Satt här i hostel-köket och skrev i stearinljusets sken i går afton (vi överdrev lite när vi sa att WiFi:t funkar perfekt; det är bara pålitligt i de allmänna utrymmena här). Nerifrån gatan hördes röster. Omisskännligt malmöitiska röster. Exakt vad som sades var svårt att urskilja, de var på väg, men så blev nån lite otålig och sa ”amen kom igen nu”. Lite trött i tonfallet, betoning på ”igen”, avslutningen ett långt, släpande, dovt ”u” … så som det uttalas hemmavid. Det vore såklart lite fånigt att bli hemmasjuk och Malmösentimental efter två ynka dar i utlandet … men det var ändå nåt betryggande, nåt stärkande, nåt som bekräftade att vi allihop är på rätt sida, i det där. Vi kommer kanske att förlora med 7-0 ikväll, men vi kommer ändå att förbli obrutna. Stolta. Kändes det som.
Vi fick våra ackrediteringsbrickor på presskonferensen igår. ”Kommentator”, står det på min, och den är upphängd i ett tjusigt band dekorerat med Champions League-loggor. Och så har jag fått mig tilldelat en numrerad plats. Ordnung muss sein, och det gör det sannerligen.
För alla er matintresserade kan jag berätta att vi, efter den bastanta lunchknödeln, åt pizza igårkväll. Den köpte vi på köpcentrat bredvid stadion efter presskonferensen. Och den var inte ens nybakad, utan låg på display i en sånt där värmeskåp. Till det drack vi Cappy Orange ur pappmugg. Matkulturskymning, med andra ord. Vi kan bara be om ursäkt och till vårt försvar hävda att detta ju faktiskt inte är Fabians och Henriks Underbara Matresa.
Under dagen som väntar tänkte vi traska runt på stan och titta in på samlingspuben Shamrock. Lite sämre väder idag, mulet och regnvarning. Men det ska bli uppehåll ikväll, säger väderappen. Så dags tar vi tåg S3 de två hållplatserna ner mot stadion.
/H
Dag 2, 20.45
En tur till stadion med den smidiga kollektivtrafiken, innehållande en presskonferens och en intetsägande öppen träning (öppet för media i 15 minuter) har nu gett oss känslan av att matchen verkligen är på gång. Ett dygn från denna minut – och Malmö är ett steg närmre Champions League. För som Henrik sa här tidigare idag; det står 0-0 i matchen än så länge!
Åter på rummet och regnet börjar falla, åskan börjar mullra. De första supporterbussarna har börjat rulla, och imorgon är det vi som är stormen.
Just nu, däremot, jobbar vi på att få upp lite kul material till er från presskonferensen. Håll utkik inom kort!
/F
Dag 2, 16.15
Spelarna landade i Salzburg kl 13.30. Camp Knödel tog sig till hotellet där spelare och ledare kommer att bo under dessa dagar, i förhoppning om en intervju och några bilder. På bordet vid ingången verkade nycklarna vara fördelade på ungefär samma sätt som i matchen mot Prag, så några märkvärdiga förändringar inom laget var inget vi stötte på. När spelarna väl anlände till hotellet, ca 40 minuter efter landning, så kom även resten av mediafolket. Det kändes som världens uppståndelse – men det är klart, det är ju Malmö FF vi snackar om, det finns ingen som vill missa det!
Efter önskemål i kommentarer, och efter den egna nyfikenheten, så bestämde vi oss för att äntligen leva upp till camp-namnet och smaka den där knödeln. Det var… Ja. Varken eller. Det smakade varken bra eller dåligt, men ner slank det i två hungriga magar. Rind-gulasch mit knödel, en lagom lunch för 7,50€.
Nu är det rundvandring, presskonferens och träning som gäller på arenan om en stund. Vi närmar oss matchen, sakta men säkert.
/F
Dag 2, 10.30
I Salzburg lyser solen även denna förmiddag. Livet tycks gå sin gilla gång och det enda som tycks ha bråttom är floden, som ser ganska ström ut.
Vi tackar så hjärtligt för alla tips och kommentarer nedan. Vi ser att ni efterlyser lite mer engagemang för mat. Personligen måste jag erkänna att detta ämne inte ligger mig så varmt om hjärtat ... "Salta en hundskit så äter du den", som en något matsnobbig kamrat brukade fnysa åt mig. Riktigt så illa är det väl inte, men jag är lite fast i barndomen här, fast i den tid då måltider bara var ett gissel. Att bli inropad på middag var enkom ett avbrott; en obstruktion av den betydligt viktigare verksamhet man just då ägnade sig åt.
Men i alla fall:
Igår åt vi på Bärenwirt på Müllner Hauptstrasse 8, nära där vi bor en bit norr om gamla stan. Vi tog varsin Originaler Salzacher Würstel mit Rösterdäpfeln und Sauerkraut. Korv och potatis med surkål alltså. Det var ... gott. Servitrisen var en smula surmulen, men jag är helt säker på att det var vårt fel. Annars kan jag också, via en kollega, rekommendera Zum Fidelen Affen ("Hos muntra apan") på Priesterhausgasse 8, just på andra sidan floden från gamla stan sett. Ingen aning om hur maten är där, men man måste bara gilla namnet, särskilt den inledande sammanslagningen av en preposition och bestämd artikel i dativform.
Vi ska se vad vi kan göra med kvinnor-på-fotboll-uppslaget. Missa inte den finfina text som skrivits i ämnet här.
Och apropå Fermats förslag kring möte med andra Salzburg-fans, läs gärna den här intervjun.
/H
Dag 1, typ 12.00
Salzburg hälsar oss med solsken och gör så här på söndagsförmiddagen ett lite sömnigt, men välmående, intryck, med till synes välskötta små hus och de tjusigt Sound of Music-mässiga bergen som fond till det hela.
Kutymen påbjuder att de första inläggen på Camp-bloggarna handlar om förseningar, krånglande datorer och hopplösa WiFi-uppkopplingar. Men faktum är att internetanslutningen funkat från sekund ett och att allt gått exakt enligt tidtabell. Vi ska dock inte dra det så långt som att se all denna problemfrihet som ett järtecken för det som komma skall ... men än så länge: allt väl.
Laget anländer till stan imorgon. Åge och en ännu icke namngiven/bestämd spelare håller presskonferens klockan 18 och en halvtimme senare är det träning på stadion, med de första femton minuterna öppna för press och såna som vi. Så där ska vi försöka vara och sedan berätta för er vad som hände och sades.
Apropå stadion har både Markus Rosenberg och Daniel Andersson spelat där förut. De var med (Rosenberg som inhoppare) när Sverige slog Grekland i EM här 2008. Zlatan pangade in en rökare i krysset och Petter Hansson snubblade, utan riktigt veta vad han sysslade med, in en retur några minuter senare. Annars var det bestående minnet från den matchen den ohyggligt usla utsläppslogistiken. Man fick köa i timtal innan man kom ut. Då. Vi räknar med att det är bättre nuförtiden.
Dags för lunch. På återhörande. Och tyck och föreslå gärna saker i kommentarsfältet nedan.
/H
