Camp Kriek - fem snabba efter matchen
På plats i Genk levereras här 5 snabba. Faktiskt rekordsnabba - jag var tvungen att lägga in dem strax innan matchens slut för att hinna till mixed zone.
Klasskillnad
Det kändes, framför allt i första halvlek, som att Genk kunde komma framåt hur och när de ville. De kom i vågor men inte så mycket för att MFF pressade tillbaka dem däremellan utan för att de valde att ta det lugnt. MFF-spelarna kom på efterkälken och gjorde det ofta svårt för sig med passningar som kanske hade kunnat gå hem i Allsvenskan men som inte håller på den här nivån.
Inte ett blått skott på mål
Det var inte bara försvarsmässigt vi hade det tufft, jag kan inte komma ihåg att vi kom fram till en enda farlig chans eller skott på mål, förutom Bengtssons bortdömda mål i slutminuterna? Det känns jobbigt att behöva inse att skillnaden var så stor.
Chansen som inte blev någon chans
I runt 24 minuten blev en Genk-spelare liggande vid mittlinjen. Genk var i anfall och domaren lät spelet fortgå under deras anfall. När sedan MFF vinner boll och för en gångs skull gör en snygg framspelning och är på väg fram i ett hyfsat kontringsläge – då väljer domaren att blåsa av. Kanske hade det inte förändrat något, men det är ändå lite irriterande. Hur bra den chansen kunde ha blivit får vi, tyvärr, aldrig vet
Kampen om läktaren
Åtminstone från där vi satt så lätt det som att kampen om läktaren länge var jämn, egentligen fram till Genks andra mål – då kom en större del av Genk-publiken på kortsidan igång och man fick till och med igång delar av sittplats ibland, där det tidigare varit nästan helt dött. Samtidigt mattades MFF-klacken en del. 11590 är den publiksiffra vi fick info om, och av dom ca 600 MFF:are. Bra jobbat!
Att se det från ovan
Jag har suttit på pressläktaren i Malmö och det är klart att det är ett annorlunda sätt att gå på match mot att vara aktiv på läktaren. Men där sitter man ändå ganska mitt i smeten och man sitter vid bord två och två, ibland har jag suttit själv. Här sitter vi ett stort gäng journalister (och jag) tätt på rad, man får hålla in armbågarna så att man inte slår i varandra. Vi sitter dessutom väldigt högt upp på långsidan, helt avskilda från publiken. Man är mitt i smeten av något helt annat man kan säga. Det är en helt annan upplevelse, en jag absolut inte vill vara utan, är jätteglad att vara här. Men det går inte att komma ifrån att när det inte går bra för laget är det frustrerande att inte få försöka hjälpa till genom att sjunga fram dom. Vi ses på (publik)läktaren på söndag!
