Lagbanner
Lavazza-bloggen: It's time to say goodbye

Lavazza-bloggen: It's time to say goodbye

Ute i Europa... hänger Himmelriket med. Ta del av senaste nytt från Turin och tisdagens möte mellan Malmö och Juventus.

Torsdag. Halmstad.

Så. Back on track. Efter att min dator lade av, har jag verkligen känt mig utanför.. Men nu har jag i alla fall fått låna en SVENSK dator. Den på hotellet i Turin funkade kanon, dock var tangenterna det stora problemet. Tackar Mr. Zachrisson som kunde fixa till å, ä pch ö på "Jävligt sex och offside"!

Den här resan har verkligen varit en pers. Både inställt flyg och tåg samt dator- och nätverksstrul har varit stora problem. Men som helhet har resan varit fantastisk!

Jag kan i dag le åt hur vilse jag och John var på väg till arenan i måndags eller inte tala om hur vi gång på gång stred mot vår hunger när vi inte hittade matställen som tilltalade oss.

Och maten, ja! Vi som båda hade sett fram emot att kränga i oss massor av det italienska slaget. Nja, någon sådan lyx var det inte. Visst, det blev en del italienskt, men inte så bra som våra förväntingar var, var det inte. Istället fick vi slänga i oss någon halvtaskig pizza samt några enkla pastarätter.
Mitt bästa matminne har jag egentligen från Juventus Stadium. Ingen lyx, men gott. En tvårätters middag som kastades i magen på sisådär nio minuter, eller kanske tio om man ska vara petig..


Servicen var högt prioriterad på Juventus Stadium.

Det italienska folket då? Som en berg-och-dalbana helt enkelt. Vissa kunde inte engelska men försökte hjälpa oss så gott de kunde ändå. Andra struntade i oss.

Sen fanns det ju även en engelsktalande Juventus-supporter på spårvagnen som givetvis visste vem Zlatan var, men inte Stadio delle Alpi. Förhoppningsvis har han bara missförstått frågan, annars är det faktiskt illa. 
Men som sagt Zlatan.. För honom var malmöiten en kung! Och likaså var han fortfarande kung i Turin. Det kunde han garantera.

Malmö FF då? Agon hade fortfarande koll - både på italienskan och Juventus. "Super-Mackan" var som han är hemma - en hjälte! I alla fall om man läste Tuttosport. Pa Konate spelade som om han varit med förr i sådana här matcher. Och Pontus Jansson saknade sina före detta lagkamrater.


Vilken "Super-macka" han är! Men också supportrarna hyllades.

Turin är ingen stad jag gärna återvänder till. Juventus Stadium var häftig, floden Po och dess miljö var vackert och ett fåtal byggnader var väl fina. Inte mer än så i alla fall. Men sen då? Var befann sig fåren? Hade fotbollstanten lämnat walkover? Och vad ville egentligen killen som försökte prata italienska med mig i Turins mörker. Det är något vi aldrig kommer få veta..

Nu avrundar vi en resa som redan är skriven i historieböckerna. Jag och John lämnar över taktpinnen till nästa gäng, vars resmål går till Madrid.
Och för att ge er det bästa avslutet bjuder vi er på inmarschen som finns att se HÄR.

Farväl!


Onsdag. Motala.


På grund av saker som datorhaveri, omvänd nätmobbing och tidiga flygavgångar blir ni inte av med Camp Lavazza. Inte än. Det finns saker som vi inte hann, ville eller kunde berätta medan vi var på plats i Turin.
 
Campens språksvårigheter: Många av de vi har försökt att prata med har varit lika bra på att tala engelska som vi har varit på att förstå italienska. En klar nackdel för oss.
 
Vid ett tillfälle frågade jag en italienare om vägen till en viss adress. Han pekade och sa: 2000 meters, just a one minute walk.
 
När hela Camp Lavazza skulle ta sig till Juventus Stadium fick vi sällskap av en äldre herre, Nino. Han gick med oss i 400 meter och pratade om bussar, turism, Napoli, omeletter och armborst innan han avbröt sig och vände tillbaka. Vi tror att det var så i alla fall.
 
Vi passade på att smyglyssna när Pontus Jansson beställde kaffe på spelarhotellet. Glädjande nog klarar han sig alldeles utmärkt.
 
Campens lågvattenmärke: Mr Wilhelm och jag hade delat på oss en kort stund för att sedan sammanstråla på samlingspuben Shamrock Inn.
 
Sången hördes och flaggorna syntes på långt håll. Ölkranarna stod öppna, personalen slet så svetten rann och allt var himmelsblått. Men ingen Wilhelm.
 
Skickade ett sms, fick ett svar om att gå in till baren. Där stod jag ju redan. Försökte ge mig ut, upp och ner för att söka den disk där min kollega stod, men någon sådan fanns inte.
 
Ringde upp, helt omöjligt att höra varandra. Vi måste ju stå på varsin sida av uteserveringen. Tog ytterligare ett varv, utan resultat. Började bli trött och irriterad, såg framför mig hur Wilhelm hade träffat sina ”riktiga” kompisar och säkert passade på att få lite föräldraledigt från sin 37-årige kommunanställde resekamrat.
 
Trängde mig fram och lyckades beställa en öl. Tittade på glasets ditmålade logga, och då gick det upp för mig.
 
Jag var på fel pub.  
 
Campens bedrift:
Wilhelm Nilsson lyckades ta sig in på arenan och upp på pressläktaren med hjälp av en dygnsgammal museibiljett. Det kallas talang och inget annat.
 
Campens glada överraskning: Att MFF-supportrar kunde fylla (minst) två pubar i Turin.
 
Campens nästa jobb: Att vara den kostymklädde killen som vaktar vattenflaskorna vid avbytarbåset i 90 minuter med ryggen vänd mot plan under en Champions League-match.
 
Campens anledning: Det var visst en fotbollsmatch också. Om jag jämför med hur det kändes för ungefär ett år sedan, efter 0-4, mot Swansea så känns det här inte som en förlust.
 
Klart att vi förlorade, men inte utan att ge motståndarna en match. Klart att Juventus var bättre, styrde spelet och hade fler chanser. Ingen kan väl vara förvånad? Klart att vi inte förlorade bara för att Rosenberg fick lämna planen, men kanske hade laget orkat stå emot lite längre om det inte vore för det där ömmande knät.
 
Unga spelare som Konate, Tinnerholm, Thelin, Helander, Johansson och Forsberg var med och gav Juventus en match, åtminstone i en timme. Tänk vad det innebär för framtiden. Magnus Eriksson var sådär precis under gränsen för övertändning och Robin Olsen mörkade verkligen faktumet att det här är fortfarande hans debutsäsong som förstemålvakt.
 
Camp Lavazza är slut, bara vårt egenpåhittade ärevarv återstår. Min kollega Wilhelm är just nu på väckelsemöte tillsammans med sin dator och hoppas komma med ett sista vykort från Turin, det första stoppet på mästarresan.
 
Tack för mig!
/J


Onsdag. Bryssel.
 
B
eklagligt, men väntat. Vi får blicka framåt och försöka lära oss så mycket av möjligt. Vi måste se det som ett utomordentligt tillfälle att utvecklas och vara nöjda med att vi presterat på den här nivån utan att falla igenom fullständigt.
 
Jag pratar såklart om Camp Lavazza och vår kamp för, med och mot tekniken. Att trådlösa nätverk och bredbandshastigheter inte är att räkna med i Italien har ni redan hört till leda. Men igår, ungefär i halvtid, tittade jag och Wilhelm på varandra likt två småpojkar som precis bevittnat en vrålande drake slå sönder en fönsterruta. Vad ska vi göra? Ingen kommer att tro oss!
 
Våra datorer lade av. Wilhelms dog, min kippade efter andan i något slags respiratorläge. Kort därpå gick Rosenberg av plan och Tevez satte ledningsmålet. Allt kändes symptomatiskt.
 
Vi gjorde en pliktskyldig närvaromarkering i mixed zone. Hann höra doktor Per berätta om att Rosenbergs knä förhoppningsvis inte var värre däran än att han kan vara med i söndagens derby. Filip Helander och Erik Johansson försökte göra minutlånga analyser över beslut och konsekvenser som tidigare under några tiondelar av en sekund.
 
Vi lämnade Juventus Stadium tidigt, för att försöka rädda det som kunde räddas.
 
Efter lite kylspray så repade en av maskinerna sig och hotellets lobbydator stod till förfogande. Några bildspecialer blev det och strax, klockan 12, kommer veckans lista, signerad Mr Wilhelm.
 
Klockan tre inatt orkade varken vi eller cyberpolli mer. Nu är vi återigen på resande fot, halvvägs hem till Sverige. Vi har lite mer att bjuda på, håll utkik någon dag till för artiklar, uppdateringar och fler bilder.
 
Vi tackar för visat intresse så här långt!
 
Med varma hälsningar
Camp Lavazza
 


Tisdag. Lobbyn.

Sitter i varsin skinnsoffa och intalar oss att uppkopplingen är mer pålitlig här än på rummet. Inte bortom allt rimligt tvivel kan man säga.

Vi förstår att ni törstar efter mer autentisk Piemontekultur och Turinmiljöer. Vi också, mer än ni anar. Men så här långt har Campandet rört sig i andra delar än de mest fashionabla eller anrika kvarteren.

Mr Wilhelm satt och pillade med en bildspecial fram till 01.30 inatt. Då slocknade internet. Strax därpå slocknade även vi. Nytt försök sker just nu.

Som ett försök att svettas ut frustrationen över gårdagen och nervositeten inför ikväll stack jag ut på en kort löptur imorse. Jo, det är sant.




Vi bor långt ifrån kyrkor, fontäner och piazzor.



Där vi bor ser det ut så här...



... eller så här...



... och så här. Men vänta, ser ni? Långt där borta, är det... Ett medeltida monument? Ett katolskt minnesmärke? En kyrka?

Wilhelm! Vi provar den här vägen!

/J 


Måndag. Rum 303 (Städat och bäddat men fortfarande med väldigt omväxlande internetuppkoppling)
 
Trots att det bara gått ett dygn sedan vi träffades för första gången lever jag och Wilhelm numer tillsammans som ett gammalt par. Först frukost, sedan vila. Därefter en långpromenad där vi med största försiktighet tagit hand om varandra i trafiken. En kopp kaffe där, ett museibesök här. En billig smörgås, och en gemensam fascination för ansikten vi tror att vi sett. Till exempel tror vi att vi sett någon idag som varit med i Let’s Dance.
 
Camptraditionen fortsätter. Vi har i sann Himmelriketanda idag varit vilse, ouppkopplade och utsatta för regn. Undertecknad lyckades dessutom trycka in fel pinkod tre gånger på raken och spärra sin telefon.
 
Om ni vill se en vacker stad, äta god mat och njuta av italienska sevärdheter, åk till Turin! Men be för guds skull inte oss om tips, vi har inte en aning om något av detta.
 
Å andra sidan har vi tjuvåkt spårvagn, åkt snålskjuts med Skånskans taxi och smunkat wifi, kaffe och fått en gratis guidning av Juventus stadionområde utan att förstå ett ord. Om du mot all förmodan läser här Nino… Tack!
 
Malmö FF däremot sköter sig strålande. Proffsigt uppträdande, välvilligt omhändertagande och med utstrålningen att de faktiskt vet vad de håller på med (till skillnad från en viss utrikesdelegation).
 
Nåja, lite har vi att komma med. Vi vill varmt rekommendera Juventusmuséet till alla fotbollsintresserade. Oavsett vad man har för klubbsympatier så var det en fröjd av att ta del av denna italienska jättes historia och odiskutabla meriter.
 
Efter ett par trötta pizzaslices och paninimackor av Mobiliaklass plus några ljumna Heineken repade vi oss framåt kvällningen. Gnocchi, pesto och ett par kalla som avnjöts på en kvarterskrog någonstans (betoning på någonstans) i Turins centrum gjorde oss båda lite gladare. (Wilhelm satte igång med att botanisera bland den italienska likören, fullvärdig utvärdering kan först ske imorgon bitti)
 
Glada blev vi också när två svenska och väl etablerade journalister i pressrummet högljutt ställde frågan om IFK Göteborg någon gång deltagit i Champions League. Namnen kan avslöjas för en mindre summa pengar. Kontakta Peter Lind för kontouppgifter.
Imorgon ska vi ge oss i kast med vad ni alla väntat på. Finkulturen. Kyrkorna. Monumenten och torgen. Eller så tar vi en buss och åker åt fel håll. Allt är möjligt, och bollen är rund som det heter.
 
Buona sera!

/J


Måndag. Juventus Stadium.

Nu börjar klockan snart visa sig att vi varit ifrån hotellet i tio hela timmar. Det visar hur flitiga vi är. Får vi säga så? 
I dag har vi hunnit med allt som stavas fotboll. Det började på spelarhotellet där vi tog emot hela gänget och gjorde varsin intervju. Därefter satte vi oss i lobbyn, där Pontus Jansson och Alexander Farnerud dök in.

Efter hotellet traskade vi vidare mot stadion. Och ja.. Vi får väl erkänna vi gick ganska långt innan vi insåg att vi var åt fel håll. Men det redde ut sig tack vare en buss och en vänlig äldre man som följde oss bort till arenan.

Sen var det nästa problem.. Att hitta något att äta. Vi är båda överens om att Turin är Italiens baksida vad det gäller mat. Hittills har jag inte sett en ordentlig restaurang. Det slutade med att vi hamnade på ett kaffe åtminstone.

Nästa station blev Juventus museet. Ett museum som alla bör besöka om de skulle komma hit! Här hittar man allt från Champions League pokalen, Buffons målvaktshandskar samt Pirlos fotbollsdojor.


En fotbollstant fick vi visst syn på museet!

Efter vårt trevliga museumbesök var det dags att traska in på arenan för presskonferens (se John inlägg därifrån. Därefter stack Rosenberg och Hareide ner på mattan för att träna inför morgondagens stora show.

/W

Måndag. Hotellobbyn (Inte på vårt, utan på ett lite finare och dyrare hotell. Wifin är ungefär lika pålitlig dock.)
 
Sådärja. Truppen har anlänt och vi hann fånga två spelare i flykten, resten skyndade sig in för att börja ladda och byta om till badtofflor. Både Forsberg och Johansson såg pigga ut.
 
Presskonferens på arenan ikväll. Camp Lavazza kommer att vara där. Kanske kan vi kuppa och agera tolk åt de italienska journalisterna. Kamske lyckas vi med att både äta och besöka Juventusmuséet innan dess.

Var är fåren, kyrkorna och tanterna? Vi letar, tro oss.

För att inte missa något av den av tradition mycket starka SUPERLIVE-rapporteringen, gå in på Facebook och gilla Himmelriket.

Ciao...

Måndag. Rum 303.

Nu har den unge och den gamle fått i sig lite vitaminer nere i frukostbuffén. Något överraskad att den höll en okej standard för att ligga vid Medelhavsregionen. 

Nu sitter vi och väntar på våra himmelsblå hjältar, som i skrivande stund befinner sig i luften någonstans. Om två timmar ska vi vara på plats vid deras hotell för att stå och sjunga hejaramsor samt jaga autografer. Nja, kanske inte riktigt så. Men vi utlovar bilder och förhoppningsvis en och annan intervju därifrån.

Efter spelarnas ankomst ska vi ta oss till arenan. Där då presskonferens kommer att hållas och sedan kör träningen igång för "Di blåe".

Så ser en bra måndag ut.

/W

Söndag. Rum 303.

Hela delegationen har nu anlänt och checkat in på det trestjärninga (alltid retar det någon) hotellet. Trötta och slitna efter flygplatstristess respektive bagarväckning.

Medan den gamle har försökt provsmaka sig igenom Bryssels taxfree-sortiment har den unge passat på att träffa de delar av MFF-staben som redan tagit sig hit. Mer om detta kommer så småningom.

Förhoppningsvis får ni en bildspecial innan ni eller vi somnar.

Finito.

/J

Söndag. Bryssel.

Ah. Bryssel… Europeiska Unionens högborg, mitt i landet som är känt för sin exklusiva choklad och sin traditionsrika ölbryggning. Ändå håller flygplatsens wifiservice traditionell Camp-klass och överallt skvalspelas Black Eyed Peas. Jag fattar det inte.
 
Här sitter jag i ett par timmar till, medan Mr Wilhelm redan lever la dolce vita i Turin. Eller så jobbar han på som fasen, resultatet kommer väl upp här så småningom.
 
Mr Wilhelm (Jag vet, det är lite väl anglofilt. Men jag råkade kalla vår chefredaktör för Herr Nilsson en gång. Det var inte populärt.) och jag hoppas på att sammanstråla kring 22-tiden ikväll. Kanske blir det en bildspecial, kanske blir det prat om både får och tanter. Kanske blir det bara bråk om vem som får sova i vilken säng.
 
Man ska inte blanda ihop fotboll och politik heter det. Så gå och rösta med er, så slipper vi det tjatet.

/J

Söndag. Turin.

Jisses vilken dag.. Måste erkänna att jag varit med om en mardröm. Landade klockan 11 i Turin. När väl bagaget börjar rullas ut så säger en sprakande röst i form att någons bagage är kvar i Amsterdam. Det lät som det var Williams bagage eller något i den stilen. Ni kan ju bara tänka er hur ögonen svartnade. Fick därför gå och prata med personal som då berättade att det inte var mitt bagage som blivit strandsatt. Hämtade ut mitt bagage och köpte sedan tågbiljett.
 
Väl uppe på perrongen möts jag av två italienska herrar som inte kan engelska (vilket typ ingen kan här nere). De pekar på sin klocka men jag förstår ingenting. Till slut klingar det till. De menade att tåget skulle gå om en timme. Fine tänkte jag.
 
Kommer tillbaka till receptionen där jag köpte biljett för att dubbelkolla om det stämde. Nej, det gjorde det ju inte. Utan tåget var snarare inställt helt plötsligt.
Köpte bussbiljett istället. Var aningen tveksam om även den skulle gå. Som tur mötte jag en albansk tjej som skulle med samma buss och som hade stenkoll. Vips var jag på Porta Nouva.
 
Ny mardröm. Hur skulle jag komma till hotellet därifrån? Jag hade tydligen tre val; gå en timme, åka buss som bara kanske gick till den hållplatsen eller taxi. Det blev det sistnämnda.
 
Nu är jag incheckad på hotellet och är ganska mör. Ska försöka få tag på "guldgossarna" och se om de är sugna på att intervjuas. "Guldgossarna" tänker ni? Ja, Patrik Jandelin, Tommy Warhed och Pierre Nordberg från Malmö FF.
 
Också lite onödig fakta på det.. Ingen Pontus Jansson som viftade med några flaggor på flygplatsen. Som förvisso befinner sig 17 mil härifrån. Dessutom träffade jag på Erik Johanssons trevliga föräldrar här på flygplatsen.
 
Ciao!
 
/W

Lördag. Stockholm.
 
Camparna är på gång. Inte tillsammans visserligen, men det kommer…
 
Högsta hönsen har denna gång utsett Wilhelm Nilsson och mig, John Börén till Era rapportörer och budbärare. Vi lämnar Sverige på söndag förmiddag från varsin ort och sammanstrålar i italienska Turin på kvällen.
 
Vi räknar med vackert väder, god mat och tjusiga miljöer. Vi hoppas på en fungerande internetuppkoppling och en flaggviftande Pontus Jansson i flygplatsens ankomsthall. Vi litar på att ni läsare förser oss med tips, synpunkter, arbetsuppgifter och krav på vår avgång i kommentarsfältet.  
 
Glöm Häcken, tappade poäng och rövkakor. Nu startar äventyret. Nu startar Champions League. Nu startar Camp Lavazza.
 
Arrivederci!

/J

Wilhelm Nilsson/John Börén2014-09-18 21:15:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF