Dagen efter 3-0
Det har snart gått 24 timmar sen 3-0-vinsten mot IFK Göteborg. När vi summerar 2014 kommer detta troligtvis ses som årets skönaste seger, i alla fall enligt Magnus Johansson.
Dagen efter. I går 3-0 till MFF och livet är sådär ljusblått som det kan vara emellanåt. Ute: regn. Vad spelar det för roll, när (okey, håll i er) sinnet är himmelsfärgat? Jag har inte lämnat mitt hem i dag, bara suttit och läst vad som hände på Gamla Ullevi kvällen den sjunde april. Jag var där, men det är ju så, man (eller i alla fall jag) vill få alla detaljer, se målen på nytt, se försvarsarbetet som förhindrade baklängesmål.
Jag fick nyss ett sms från en god vän. Han skrev att läkaren på hans jobb, en IFK-supporter, var mäkta imponerad av Malmö FF. Han hade tydligen sagt att han svårligen kan se något annat lag hota i år. Min vän höll med, men så är han också alltid vänlig, elfsborgare till trots...
Jag svarade, håll i hästarna, det är 28 omgångar kvar.
Men det gäller att njuta av stunden. Även om det är 28 omgångar kvar och således en del poäng att spela om, så vill man (i alla fall jag) leva i nuet. Så, efter två omgångar har vi full pott och sex poäng. Kanske drygt och överkaxigt att säga att vi är lätt bäst i serien då vi inte mött fler lag än Falkenberg och Göteborg, men så mycket kan i alla fall sägas: Tabellen ser vacker ut.
Jag ser gärna glas som halvtomma i stället för halvfulla, för att ta till en sån där modern och populär kvasi-psykologisk liknelse. Inför säsongen såg jag således problemen när Hamad, Dahlin, Friberg och Norling lämnade framför möjligheterna när andra kom i deras ställen. Jag såg ett svagare lag, jag såg hur svårt det skulle bli att fortsätta på den framgångsrika väg som vi slog in på i fjor.
Mina tvivel skingrades i går. Jag sitter inte här i min soffa och har hybris och redan nu planerar in en guldfest i höst, men känslan av att oron och undringarna och pessimismen har fått ge vika är behaglig. Det var lekfullt, det var samtidigt ett hårt kämpande MFF. Det var full fart framåt, det var samtidigt en behärskad defensiv. Det var individuella prestationer i toppklass, det var samtidigt en kollektiv insats som står ut.
Jag har skrivit det så många gånger att till och med jag själv börjar bli smått trött på det, men ändå: det finns inget roligare, bättre, skönare, mer njutbart, stoltare än att besegra IFK Göteborg. Framför allt inte på bortaplan. Hemma på Stadion tar jag för givet att alla matcher ska vinnas, utanför Malmö får man ändå räkna med visst poängtapp om än att det svider. Så 1-1 inför matchen, som någon frågade mig om jag hade varit nöjd med, hade jag tagit direkt.
3-0. Lite annat än 1-1 det. 3-0 och det går förstås att spekulera i vad som hade hänt om hemmalaget hade gjort ett mål under sin intensiva press i början av den andra halvleken. Det går också att spekulera i vad som hade hänt om MFF hade gjort 3-0 i den första halvleken. 3-0 går till slut aldrig att prata bort. Något som få, om några, blåvita supportrar heller har försökt att göra.
Minnesbild efter matchen. Vid ingången till parkeringsgaraget står tre stycken män klädda i hemmalagets färger. Den ene öppnar dörren när mina vänner och jag kommer gående, alla säger grattis och en lägger till: Tack för uppvisningen.
Det är lätt att vara stor i medgång, svårare i motgång. Jag är inte bra på det själv, därför både förvånas och gläds jag över människor som har den förmågan. Jag fylls av respekt, kanske också en del avund, för dem.
Minnesbild 2. När Markus Rosenberg gör 3-0 och stora delar av sittplatspubliken börjar lämna arenan, hörs det inga hata-ramsor från Malmöklacken. I stället vinkas det och ropas ”hejdå”. Det är den nivån, den nivån med visst häcklande som när IFK-supportrarna sjunger om våra stjärnor på bröstet och vi ger tillbaka med samma mynt, som också gör en kväll som i går, den sjunde april, så vacker.
Vi känner ingen kärlek till varandra, men vi hatar heller inte den andre. Någonstans kanske hellre en respekt: ett stort lag mot ett annat. Ett sådant lag som alltid är så underbart att besegra. Just för att det betyder mer än tre poäng, för att ta till ännu en floskel.
Det är dagen efter. Jag märker att jag är ostrukturerad. Men det är vad sådana här matcher gör med mig. 3-0 borta mot IFK Göteborg. Det finns nästan inget bättre. Dagen efter, den fullständiga glädjen finns kvar; den är däremot inte det minsta ostrukturerad, bara ren och skär. Och vacker. Årets finaste seger har redan kommit.
