Lagbanner
Degerfors – Malmö FF 0-2: Toivonens dubbel räckte
Två mål idag.

Degerfors – Malmö FF 0-2: Toivonens dubbel räckte

Tre dagar sedan cuptriumfen, så vad väntade nu – baksmälla eller fortsatt surfande på framgångsvågen? Tja, det var kanske inte någon klang- och jubelföreställning vi såg idag. Men seger, det blev det.

Hittills har årets bortaspel orsakat en del bekymmersrynkor. Om vi bortser från straffarna i torsdags hade Malmö FF inför dagens möte gått mållösa från fem raka bortamatcher. Och vad kanske värre är: vi kan knappast skylla på en uppsjö av missade målchanser. Att säga att anfallsspelet hackat är snarast en underdrift.

Å andra sidan fanns det visst hopp om att bryta denna onda trend idag. Ingen skugga över Degerfors, men de har inte direkt uppvisat ett vattentätt försvarsspel under den första tredjedelen av serien. Idag var dessutom ordinarie försvarsspelaren Sebastian Ohlsson avstängd efter ett rött kort i slutminuterna mot Varberg senast. Degerfors ställde upp så här:

Alfie Whiteman – Rasmus Örqvist, Sean Sabetkar, Gustav Granath – Justin Salmon, Adam Carlén, Christos Gravius, Anton Kralj – Adhavan Rajamohan, Abdelrahman Saidi, Diego Campos.

Vårt eget lag
Att Anders Christiansen och Oscar Lewicki båda siktar på comeback efter uppehållet var känt sedan tidigare. Och att det fanns en del slitna ben efter de 120 minuterna var också ganska givet. Martin Olsson och Jo Inge Berget började exempelvis på bänken, och Felix Beijmo var inte ens med i truppen.

Däremot var Jonas Knudsen tillbaks i startelvan. Han gjorde alltså comeback på arenan han skadade sig för ett knappt år sedan. Ett par nostalgidoftande Degerforskopplingar i vårt lag var att Ola Toivonen fick återvända till sin ungdoms nejder, och att Ismael Diawara ställdes mot laget vi värvade honom ifrån ifjol. Vi inledde så här:

Diawara – Eric Larsson, Hadzikadunic, Nielsen, Knudsen – Rakip, Peña – Rieks, Toivonen, Birmancevic – Kiese Thelin.

Första halvlek
En lite försenad avspark, då linjemannen upptäckt att nätet i vårt mål inte var riktigt fastsatt. In travade två stadiga vaktmästare med buntband (se kommentarsfältet), och så var det problemet löst och matchen kunde börja.

Med Jonas Knudsen i laget återintroducerades det långa inkastet som anfallsvapen. Det tog bara 1.20 innan det var dags. Inkastet skarvades vidare mot bortre, och där dök Lasse Nielsen upp. Bara en mirakelräddning från Whiteman hindrade ett 0-1-mål.

Istället avslutades vår borta-måltorka ett par minuter senare. Vi fick ett inkast vi nog inte skulle haft (såg ut som att Birmancevic var sist på bollen). Knudsen skickade in bollen igen, Kiese Thelin vräkte sig in bland fyra Degerforsare likt en stupfull objuden gäst på en lägenhetsfest; bollen kom inte undan ordentligt utan hamnade hos Ola Toivonen – som bröstade ner den och skickade in ett tjusigt dalande skott i närmsta krysset. Han firade återhållsamt.

Det tog några minuter innan Degerfors skakat av sig chocken. De började då vinna dueller och få fast bollen på vår planhalva. Och borde ha kvitterat efter en kvarts spel. Det såg ut som ett räknefel i MFF-försvaret: en lång frispark nådde en sopren Gustav Granath på bortre stolpen, men hans volleybredsida träffade för mycket på sulan och gick några decimeter utanför närmsta stolpen.

Vi hade svårt med passningsspelet. Bland annat syndade Sergio Peña ett par gånger, med felpass som ledde till halvfarliga omställningslägen. Men nästa stora chans blev ändå vår. Birmancevic frispelades av Rakip, men fick bollen för mycket mellan fötterna och liksom grävde fram ett tamt avslut som Whiteman enkelt fångade. Vi började i alla fall komma till i straffområdet – Kiese Thelin hade ett par avslutsförsök innan det magnifika 0-2-målet uppenbarade sig i den 44:e minuten.

Diawara slog en finfin utspark mot Knudsen, som bröstade med sig bollen framåt och satte den i djupet, mellan ytter- och innerback, mot Birmancevic. Inspel snett inåt bakåt, och där mötte Ola Toivionen med en yttersida stolpe in. ”En turträff”, tyckte Toivonen själv i pausintervjun. Lite onödigt att erkänna det, kan jag tycka.

Ett mål i matchinledningen och ett just innan paus, alltså. En halvlek där vi sammantaget var numret större, men inte på något sätt kört över vårt motstånd.

I intervjun nämnde Toivonen också en känning i ljumsken. Tillsammans med Peña steg han av i paus. De båda ersattes av Hugo Larsson och Sebastian Nanasi.

Andra halvlek
Bra inledning, och vi borde nog dödat matchen här. Rieks skarvade en Birmancevic-hörna mot bortre stolpen, men där kom Nanasi inte riktigt upp och nickade utanför från nära håll. Några minuter senare, och ny jättechans efter frispark – men flera Malmöspelare gick på samma boll och ingen fick träff.

Istället började Malmö bevaka. Mer bollinnehav för Degerfors, och riktigt farligt i den 57:e minuten. Då stod plötsligen Rajamohan fri framför vårt mål på ett inlägg, men han fick ingen träff på nicken som långsamt studsade utanför.

Efter 63 minuter tackade Knudsen och Rieks för sig. In kom Martin Olsson och Berget. Degerfors provade med att byta in Djurdjic och Bertilsson (ut med Rajamohan och Campos). Och några minuter senare säkrades vår defensiv ytterligare, då Chalus ersatte Birmancevic.

Degerfors försökte men hade inte kraften att skapa de där riktiga lägena. Istället fick vi ett antal fina omställningslägen. Här gjorde sig möjligen cupfinalen påmind – det såg i alla fall ut som att den där sista kraften inte riktigt var där. Kiese Thelin var exempelvis nära att nå en Rakiplyftning, och det hela slutade i viss dramatik ändå – han kolliderade med Whiteman, vars lillfinger tydligtvis hoppade ur led. Degerfors läkare kom in på plan och drog det rätt igen.

Ur led var emellertid inte tiden, som tickade vidare på ett för oss behagligt vis. Martin Olsson hade en fin chans framspelad av Berget, men Whiteman klarade. Och i nästa sista övertidsminuten provade Nanasi att åka slalom genom Degerforsförsvaret, men det blev en patentdragning för mycket och det hela rann ut i sanden.

Kort därefter blåste Viktor Wolf av.

Spelarna kunde tacka de cirka 300 tillresta Malmösupportrarna, Toivonens barn kom in på plan (den ena med spelarnamnet ”Pappa” ovanför tröjnumret 11) och solen sken ur alla möjliga perspektiv.

Stundtals kände jag att det saknades lite stadga i andra halvlek. Det blir gärna otäckt när så mycket initiativ hamnar hos motståndaren. Men så här i efterhand får det ändå sägas att segern känns tämligen odiskutabel. Stora glädjeämnet idag, förutom vinsten, var förstås Knudsens återkomst. Han såg riktigt glad ut i efter-match-intervjun. Och det viktigaste idag var poängen.

Dem tog vi, och med dem i bagaget tar vi allsvensk paus i fyra veckor.
 

Henrik Zackrisson2022-05-29 18:18:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF