Djurgården - Malmö FF3 - 2
Djurgården - Malmö FF 3-2: En pinsam härdsmälta
Landslagsuppehåll och balkongmatta i badkaret är en kombination som sätter skräck i många MFF:are. I 80 minuter kändes det tryggt, säkert, lugnt och skönt. Sen ändrade matchen skepnad totalt och Djuuuu drog det längsta strået.
Kollaps, härdsmälta och koncentrationsbrist. Det var ord som användes efter matchen av JDT, Ola, AC och Franz för att försöka sätta ord på den hemskaste matchvändningen sedan 3-4 mot Gefle IF (där vi ledde med 3-0 i puas).
Förutom de första 15 minuterna, när Djurgården var det bättre laget, dominerade MFF matchbilden fram till minut 80. Det såg stabilt ut, och kändes så lugnt så att jag hade redan i princip skrivit klart rapporten (på papper, eftersom datorn helt plötsligt inte gick att starta). Men det var bara att slänga allt.
Två snabba mål av Djurgården, på två hörnor, gjorde att blåränderna fick luft under sina vingar. Samtidigt gick luften ur MFF. Tomrummet efter den luften fylldes med oro, ängslan och en massa negativa tankar. Och på sådant vinner man inga matcher.
Vi tar det från början - Djurgården skapade tryck initialt och var klart bäst första 15 minuterna. Utan att egentligen skapa några riktigt heta chanser. Därför var det glädjande att Ola T satte 1-0 i den 18e minuten på ett snyggt samspel med JIB som vann bollen på vänster sida, och passade in till Ola i mitten som drog sig lite till höger och krutade in bollen. Då kändes det lugnt.
Efter målet tar MFF över mer och mer. Ganska enklet kan man spela sig ur DIF:s press, det är både snabbt, snyggt och ser enkelt ut. Det korta passningsspelet fungerar över lag bra och man kontrollerar både Djurgården och matchen. Vi går till pausvila med både ett mål- och spelmässigt övertag.
Andra halvlek fortsätter som den första, MFF kontrollerar matchen och bara mal på. Och i den 62a minuten kommer det som vi tror sätter punkt för matchen, Ola Toivonens andra mål för kvällen, efter ett fantastiskt danskt förarbete av Knudsen och Rieks. Då kändes det klart. Oddset att MFF skulle vinna gick ner i 1,01. Oddset att DIF skulle vinna ökade till 181 gånger pengarna...
MFF fortsatte med taktiken att spela runt bollen och ofta spelade man sig ur Djurgårdens press på ett lugnt, säkert och tryggt sätt, ofta på bara ett tillslag. Djurgårdarnas frustration växte och Pange-Mange tryckte till Erik Larsson som flög över sidlinjen. Domare Glenn Nyberg, som inte gjorde någon av sina bättre insatser ikväll, gorde dock det enda rätta i den situationen och visade upp det gula kortet för Mange Eriksson.
Så i den 75:e minuten händer det som kanske bidrog till dagens olycka; i en duell stämplas AC på benet. Blodvite uppstår och AC går ut till sidlinjen för att plåstras om, men fortsätter snabbt in under huvudläktaren, tätt följd av Djurgårdens läkare. Två minuter senare kommer Samuel Adrain in istället för AC.
Då sker scenförändringen. Djurgården gör två byten, och man lyckas vända frustrationen av att vara utspelade av MFF till energi och driv. En hörna i den 81 minuten, stenhårt slagen, möts av Fredrik Ulvestad som kommer högt över alla andra. 1-2 sitter otagbart bakom Marko Johansson.
Ja ja, vi håller detta, tänkar man hoppfullt. En ny hörna, bara minuten senare, som direkt följs av ytterigare en, bollen studdsar framför mål och Kalle Holmberg (som kom in 18 minuter tidigare) klipper in 2-2. NEJ! H-e! Vad händer?!
Två stycken vilje- och frustrationsmål öppnar upp matchen för Djurgården; en match som helt byter karaktär nu. DIF tar över helt och hållet, och MFF känns som ett juniorlag. IKT byts in men vi har redan tappat det. I den 89:e minuten trycker Kalle Holmberg in dödsstöten, 3-2, och det känns där och då att MFF är ett slaget lag. På åtta minuter vänder DIF och vinner matchen. Nästan sju minuters övertid ändrar ingenting.
Det är inte lönt att spy mer galla över matchen. Sista tio plus stopptid förmörkar och tar bort allt positivt med de första 80 minuterna, "kanske den bästa fotboll vi har spelat i årets allsvenska", som JDT sa på den efterföljande presskonferensen. Enda trösten idag är väl att Helsingborg nollade Häcken. Så ledningen känns stabil, men inga fler sådana här bottennapp.
Nu blickar vi fram mot IFK Göteborg på söndag och tar en gruvlig revansch på dem.
Reflektioner i övrigt från pressläktaren på Tele 2:
- Adi Nalic måste lära sig att hålla nere skotten. Allt – precis ALLT – går högt över.
- Kom på mig själv vid flera tillfällen, när något lag anföll, med att jag tittade på telefonen för att se om det redan hade kommit ett målpling. Har vant mig vid att TV-sändningen laggar och att telefonen ofta är först att plinga.
- Det ropas och skriks väldgit mycket på plan. Det är häftigt och märks så tydligt när man är på plats och det inte finns någon publik. Men ingen slår Jonnie Fedel när det kommer till att skrika – han skriker mer och högre än alla andra tillsammans.
- Marko Johanssons styrka är inte att sparka upp bollen direkt på bakåtspel. Han sprider skotten som en solfjäder.
- För första gången var taket stängt på en allsvensk match på Tele 2. Det hjälpte inte - det var ändå svinkallt, trots underställ och flera lager kläder.
- AC:s hörnor var inget vidare idag.
- Der var i 80 minuter underbart att se allsvensk fotboll live igen.
