Djurgården – MFF 3-0: Inte ens nära
Cupförbannelsen består. Malmö FF blev totalt och fullständigt avklädda på Tele2 Arena. Djurgården vann med 3-0 i en tillställning som var alltigenom plågsam att skåda. Men grattis till DIF som är solklara och helrättvisa cupmästare.
På förhand var det ju lite intressant (för att ta till ett svalt och icke-laddat ord) att se hur dessa båda krampande, hackande krislag skulle gripa sig an det hela. Säkerheten först? Eller öppna spjäll och inga hämningar i en match som levde sitt eget liv, bortkopplad från vardagens serieångest?
Jag trodde på en jämn, tät match inför storpublik och runt 5.000 uppresta malmöiter. Jag sitter här nu, en stund efter slutsignalen och försöker förstå hur vi kan göra en så alltigenom tam och håglös insats. Ja, vi har det alltid svårt på Tele2 Arenas snabba plastgräs … men detta är obegripligt. Vi spelade om en titel. Känslan är att Djurgården såg den här matchen som en möjlighet, medan Malmö FF mest tycktes betrakta den som en belastning. Rimligtvis var det inte så, inte egentligen, men det var så det såg ut.
Och hur såg det ut då?
Låt oss börja från början. Med startelvorna.
Eric Larsson har inte direkt sett ut att skina av självförtroende på sistone, och det vore inte orimligt om det fick sig ytterligare en törn av måndagsmatchen. Då kulminerade en redan svag första halvlek i en tabbe som innebar ett Göteborgsmål. Och så blev han utbytt direkt på det. Men Eric Larsson fanns trots detta med från start. Traustason steg in i startelvan på Svanbergs bekostnad, och av våra tre forwards vilades Jeremejeff. Det innebar följande lag:
Dahlin – Larsson, Nielsen, Bengtsson, Safari – Rieks, Bachirou, Lewicki, Traustason – Rosenberg, Strandberg.
Djurgården inledde så här:
Isaksson – Une Larsson, Danielson, Olsson, Beijmo – Radetinac, Karlström, Ulvestad, Ring – Mrabti, Kadewere.
Första halvlek
Djurgården inledde med hög press. Den bet. Som så många gånger förut i år hade vi svårt att spela oss ur den – det ändade allt som oftast i en lycka-till-boll som Jonas Olsson eller Marcus Danielson kunde knoppa ner till egen spelare. Ett annat problem vi haft är som bekant defensiva fasta, och Jacob Une Larsson var nära redan i 9:e minuten, på Djurgårdens första hörna. Han fick gå upp ganska ostört, men nicken gick rätt på Dahlin.
Ett par minuter senare satte sig Behrang Safari ner, mitt under pågående DIF-anfall. Vet i skrivande stund inte riktigt var exakt han hade ont, men han haltade i alla fall av för egen maskin. Egzon Binaku ersatte. Binaku hamnade i blåsväder direkt, när Haris Radetinac jobbade sig före på ett inlägg och tvingade Dahlin till en kvalificerad räddning.
Målet kom istället direkt efter på hörnan. Bollen rann igenom ett passivt försvar och nådde Une Larsson på bortre stolpen. Hans halvträff tunnlade Lasse Nielsen och rullade in. Ett klassiskt pissemål, men fullständigt logiskt.
Och rättvist. DIF vann dueller, spelade sig ur situationer och var rent allmänt rappare, säkrare och helt enkelt bättre. Och fortsatte vara farliga på fasta: Danielson nickade just utanför Dahlins högra kryss, och Une Larsson (igen) krutade bollen över när den damp ner mitt i straffområdet. Fyra kort delades ut – Mrabti och Karlström för DIF, Rieks och Traustason för oss.
Vår första, och enda, chans i halvleken kom i 39:e. Vi spelade oss ur pressen, Traustason släppte till Rosenberg som sköt ett lågt, pressat skott mot Isakssons högra stolpe. Isaksson fick sträcka ut, släppte retur, och Carlos Strandberg var där och högg – men utan att få den förbi Djurgårdens målvakt. En jättechans.
Det märktes faktiskt en liten uppryckning mot slutet av halvleken, men det stod 1-0 när Bojan Pandzic blåste av den. Vilket var odiskutabelt – det fanns en helt annan självklarhet i Djurgårdens spel. Vi förlorade dueller, det gick långsamt och det tvekades. Lewicki och Bachirou förlorade mittfältskampen, där jag tycker att framförallt Ulvestad glänste, och Carlos Strandberg kom ingenstans. Rosenberg glimtade till, men det var inte tillräckligt. Inte på långa vägar.
På TV menade Hasse Backe att han hade svårt att se Malmö FF göra en lika dålig halvlek till. Och det var ju trots allt bara ett mål, så hoppet levde. Väl. Nånstans. Lite grann ändå.
Andra halvlek
Fast andra halvan av matchen kunde knappast börjat sämre. Djurgården rullade utanför vårt straffområde, Rieks missade en chansbrytning, bollen slogs ut till Felix Beijmo på högerkanten, och hans låga inspel gick mellan Dahlin och vår backlinje till Kerim Mrabti, som var före Eric Larsson och så var det 2-0.
Vi såg lamslagna ut och matchen gick i stå. Djurgården drog sig tillbaks, spelade på kontringar, och så småningom fick vi något som Bengt Grive förmodligen benämnt ett skenbart övertag. Några chansyngel vaskades fram: Rieks sköt ett hyfsat skott, Bachirou skruvade den över från långt håll efter en smart passning från Rosenberg och Carlos Strandberg var inga mil ifrån ett inspel. Traustason vaknade till liv och hade några lyckade aktioner. Dit räknar jag dock varken hans hörnor eller frisparkar – ingendera var ens nära att hota DIF-försvaret.
Så nära var vi egentligen aldrig. Men under, säg, en tiominuters period fanns det i alla fall antydan till försök, och en viss passivitet kunde skönjas hos hemmalaget. I 69:e byttes Rieks ut mot Svanberg. Han placerades på högerkanten, och Traustason flyttade över till vänster. Någon injektion blev det inte.
Allt eftersom minuterna gick blev det allt tydligare att vi inte trodde på det. Forceringen uteblev. Även Djurgården gjorde några byten. Svanberg och Eric Larsson varnades. Jeremejeff bytte av Larsson i 79:e, och ett par minuter senare vände Ulvestad bort en tröttkörd Bachirou, joggade iväg mot vårt mål och serverade Jonathan Ring som enkelt rullade in 3-0.
Och som lök på den redan skämda laxen avbröts matchen med fyra minuter kvar på grund av att ett antal personer från Malmöläktaren tagit sig över avspärrningarna. Det smälldes grejer, fäktades och kastades med de där plaströren man fäster flaggor i och det kastades till och med in en bengal på plan. Otroligt tråkigt att se.
Under spelavbrottet syntes djurgårdare le och kramas, medan Malmöspelarna satt med huvudet i händerna i båset.
Trots avslagenheten orkade spelarna med ett gurgel till. Nielsen och Kadewere varnades nere vi vår högra hörnflagga.
Sen blåste domaren av. Jag hann uppfatta att planen stormades av glada djurgårdare innan jag stängde av TV:n.
Som sagt, en seger kan inte bli mycket rättvisare. Bara att gratulera. Djurgården uppvisade bättre intensitet, bättre rörelse, bättre passningspel, och de var resolutare. Bättre i allt, helt enkelt.
När det på jobb och i kamratkretsar pratats om kris och det tandlösa har jag lite halvhurtigt skämtsamt hävdat att jag ändå tror att vi klarar oss kvar. Men nu … jo, det tror jag nog fortfarande, men det känns inte längre som om det är nåt att skoja om. Med agerandet vi visar upp just nu ser jag liksom inget riktigt stopp på fallet neråt.
Om mindre än tre dygn ska vi ta oss an ett annat bottenlag på bortaplan.
Vet inte vad du tycker, käre läsare. Känns det som tre säkra poäng?
