"Du håller igång bra för att vara så gammal"
En rapport från ståplats efter en makalös, svettig och underbar kväll i matchen Malmö FF - Sparta Prag.
I pausen satte vi oss ner på de provisoriskt uppsatta stolarna. Det rann om våra kroppar, struparna vrålade efter något att dricka och 1-0 stod det på bildskärmen snett ovanför Sparta Prags supportrar.
– Du håller igång bra för att vara så gammal, sa killen bredvid mig.
Då hade vi i 45 minuter dansat och hoppat och sjungit och hållit om varandra och hjälpt varandra att inte ramla över andra åskådare framför oss när Markus Rosenberg gjorde 1-0. För att inte tala om uppvärmningen när solen gassade som allra hårdast.
Han var själv kanske 22-23 år. Från Bjärred för övrigt, berättade han lite senare. Jag är 47. Det är en ålder jag absolut förlikar mig med och dessutom gillar skarpt. Men ibland slår det en hårt i ansiktet att man ses som gammal.
Killen kom väl på hur det lät, så han förklarade att så gammal var jag ju nu inte, och sen skrattade vi.
Och sen sjöng vi, och drygt 19 000 andra, i ytterligare 45 minuter plus nästan sju till. ”Supermackan” gjorde 2-0, euforin bara växte, gungandet bara stegrades, sångerna eskalerade, på ståplats var det så varmt, trångt och svettigt att Markus Halsti hade känt sig som hemma.
Vi höll om varandra, vi som stod närmast. Andra gjorde likadant. Vi kramades efter matchen. Vilt främmande människor, med tröjor, skjortor, ryggar så varma och våta, kramades som vore vi bästa vänner. Och bästa vänner blir man ju nästan som, i 90 minuter plus ungefär sju ytterligare.
Den gemenskapen, den kärleken, den närheten, den känslan av att du och jag och alla andra med ett himmelsblått hjärta för en kväll tillsammans blir ett vi, ett enda stort vi. Där inget annat betyder något mer än att vi hör ihop oavsett allting annat utanför arenan.
Vilka andra platser i samhället upplevs det något liknande på?
Henrik, som var chaufför i bilen jag åkte ner till Malmö med, berättade att tårarna var väldigt nära när den franske domaren väl blåste av matchen. Han var inte ensam om det. Känslorna låg på ytan och bubblade för alla som syntes runt omkring mig. Några skrek bara rakt ut. Andra såg lugnt glada ut. Många gick och sjöng för sig själva eller i grupp. Det logs, skrattades, njöts. Njöts av att MFF är vidare i Europa. Njöts av att ha fått vara med om detta.
Jag kan inte i min värld tänka mig hur det måste kännas hos dem som gick miste om det här. Som kanske tvekade och tänkte att det kommer ju en dag i morgon också, eller undrade om MFF verkligen visste att vi skulle kunna. När jag personligen rangordnar den här upplevelsen hamnar den topp 5 någonsin. I konkurrens med guldmatchen 2004, Glasgow Rangers hemma 2011, Mjällby hemma 2010, IFK Göteborg borta 2004.
Alla är de matcher som vunnits (eller tagit MFF vidare) och där stämningen har varit något helt utöver det vanliga, något mycket mer än de flesta supportrar får vara med om. Så stor var gårdagens match och upplevelse.
AC:n åkte på i bilen på vägen hem, de 20 milen till Varberg, och svetten lade sig så småningom, men glädjeutropen fortsatte. Det lästes med hesa röster högt från Facebook, Himmelriket, Kvällsposten, vi spekulerade i vilka lag vi kan ha lättast för. Fast också vilka länder som är roligast att åka till.
Jag vet inte om det hade så mycket med var vi befann oss, men när vi närmade oss Helsingborg där vi for fram på den mörka E6:an, sa Henrik bakom ratten plötsligt:
– När jag kommer hem ska jag läsa och se allt som finns om matchen. Och så ska jag hälla upp ett glas rosé och bara njuta.
Det var en sådan kväll, en sådan vacker sommarkväll när ett glas rosé inte kändes det minsta malplacerat i en bil med tre stycken killar födda på 80-talet. Och så jag. 47 år ung.
