Erik Johansson: "Vi brukar skämta om att vi kan hamna lite var som helst"

"Jag känner mig trygg på den positionen" förklarar Erik Johansson till Himmelriket om sina matcher på det centrala mittfältet.

Tom Prahl uttryckte vid något tillfälle att Malmös Jörgen Ohlsson är som en bintje, en potatissort som går att använda till allt. Med det ville Tom visa sin uppskattning om en spelare som han kunde placera nästintill var som helst i startelvan - och han visste att det skulle bli bra.

Det finns sådana spelare i de flesta lag. På senare tid har Markus Halsti varit en sådan. En bintje, som värvades som mittback, spelade ytterback när det behövdes och som nu är central mittfältare. En sådan som jag inbillar mig att alla tränare önskar i sina lag.

I dagens Malmö FF tycks det som att Erik Johansson är Åge Hareides bintje. Men vi kommer till det.

Måndagens träning är avslutad. Den gemensamma lunchen efteråt likaså. Några av spelarna ska nu träffas inne i Malmö för en fika. Förutom att Erik Johansson svär över alla bilar som envisas med att vara i vägen för honom, är han på ett väldigt gott humör. I lördags vann MFF med 7-1 och han fick mycket bra kritik för sin insats på det centrala mittfältet. Han säger att det kändes stabilt. Han säger att han får vara nöjd med sin egen insats, framför allt efter de två assisten.
– Jag börjar komma in i det allt mer efter några matcher, som det här med att värdera när man ska kliva framåt och när man ska ligga kvar, berättar han. Men nu har vi i laget släppt den matchen. På lördag väntar Ängelholm och vi har redan börjat förberedelserna till den.

Markus Halsti och Erik Johansson spelade som centrala mittfältare. Det faller sig lätt naturligt att finländaren är den mer defensive av dem eftersom Markus har det nästan i blodet att täcka ytor och skärma av, säger Erik.
– Samtidigt så är det den som har läge att dra framåt som gör det. Han hade några lägen, och jag hade några. Så egentligen är det en rätt jämn fördelning vem av oss som ska vara mest offensiv respektive defensiv. Mycket av det går på känsla.

Det har gått en ungefär en och en halv månad sen Åge Hareide tillträdde som huvudtränare för Malmö FF. Det var hans föregångare Rikard Norling som såg Halstis egenskaper som passande på det centrala mittfältet. Det är Åge som har lyft upp Erik till samma position. Förutom detta, undrar jag, vad ser han för för förändringar sen Åge tillträdde.
– Alltså, det är inga jättestora ändringar. Det är lite mer en mot en i försvarsspelet, och han vill trycka upp ytterbackarna ännu mer för att vinna tillbaka bollen tidigt. Det såg vi prov på mot Degerfors, där det gick väldigt bra.

Något mer som skiljer Åge och Rikard åt?
– Det är klart att det där finns skillnader, alla tränare vill ju spela på sitt sätt. Till exempel vill Åge se fler crossbollar. Ta Pontus Jansson, som är väldigt duktig på det korta passningsspelet, men som i några matcher här har fått i uppgift att lägga dem längre. Och det har han ju gjort skitbra.

I pausen senast stod det 4-1 efter riktigt fint spel. Hur är Åge där? Sitter han och ler eller vill han se attack, attack, attack?
– Han är väldigt mycket för att köra på och inte förlora intensiteten. Där finns det ingenting hos honom som vill att vi ska slappna av och ta det lugnt, utan tvärtom vill han att vi ska trumma på för ännu fler mål.

Har det blivit någon hårtork än?
– Nej, ingen riktig utskällning har det väl blivit. Vi har nog kanske inte gjort oss förtjänta av någon heller än.

Ska vi förvänta oss ett målkalas på lördag igen? Har ni så att säga satt standarden för hur säsongen ser ut?
– Det är alltid lätt att säga att vi ska göra om det. Men det kändes bra senast och förhoppningsvis kan vi få hål på dem tidigt och sen döda matchen.

Kommer du att spela tror du, och i så fall: Var någonstans den här gången?
(Skratt) – Det får vi se. Jag hoppas att få spela, men det ger sig. Simon (Thern) är tillbaka och han ser pigg ut.

När Filip Helander blev sjuk i körtelfeber och tvingades tacka nej till landslagets vinterturné i mitten av januari, kallade förbundskapten Erik Hamrén in Erik Johansson som ersättare. Man kan se det som ett tydligt tecken på att den förre betraktade den senare som en av de allra bästa mittbackarna i Allsvenskan.

En dryg månad senare heter innerbacksparet i Malmö FF Pontus Jansson och Filip Helander. Jag kallar konkurrensen närmast mördande och Erik håller med.
– Men så ska det vara i Malmö. Det ska vara hård konkurrens om varje plats. Nu har vi tre landslagsmässiga som kämpar om två platser; det är inte många svenska lag som har det på det viset. Och det är något som vi ska vara stolta över. Det främjar laget dessutom.

Men hur mycket mittback är egentligen Erik i dag? Så åter till detta med att vara en bintjepotatis.

I pausen i träningsmatchen mot Mjällby för en vecka sedan blev Erik intervjuad av en reporter och fick frågan om han tycker att det är roligast att spela anfallare, försvarare eller mittfältare. Frågan var och är högst relevant eftersom Erik värvades som mittback, men i både Falkenberg och GAIS, hans tidigare bägge klubbar, agerade han också anfallare och mittfältare. Mot Mjällby agerade han som en högst löpvillig mittfältare.

Eriks svar var kort och koncist: ”Jag tycker det är roligt att spela fotboll”. När jag återberättar detta för honom skrattar han.

Men är det verkligen så att du tänker att ”jag spelar där tränaren vill spela mig”?
– Jag har spelat mittfältare i hela mitt liv egentligen, så jag känner mig trygg på den positionen. Men samtidigt är det också lite vad Åge (Hareide) ser mig som för typ av spelare. Ser han mig inte som en mittback då får jag anpassa mig efter det. Nu tror jag inte att vi ska dra för stora växlar av de senaste matcherna, utan det ser jag mer som ett test nu när Simon har varit borta. Men som sagt, jag trivs väldigt bra med att spela på innermittfältet; det är roligt som fan.

Det var som mittback du värvades först och främst. Så var det även med Markus Halsti, som sen fick se sig omväxlande på den positionen, på bänken och som ytterback. Och nu är han central mittfältare. Jag tänker att han är en sån som är väldigt bra att ha i ett lag eftersom man kan placera honom lite varstans och han gör inte bort sig. Samtidigt kan en sådan spelare bli lidande av det om det vill sig illa. Förstår du vad jag menar?
– Ja, det gör jag. Det beror lite på hur man ser på det, men risken är förstås att man kan bli lite av en hjälpgumma och inte få sin fasta position. Det kan hämma ens utveckling en del också. Det är helt klart. Vill man exempelvis ta sig ut i Europa… det är inte ofta en allroundspelare värvas, eller hur? Å andra sidan är det, som du säger, något av en tränares dröm.

Har du pratat med Markus om det?
– Nej, inte direkt, men vi brukar skämta om att vi kan hamna lite var som helst i laget. Fast det har jag egentligen gjort genom hela min karriär.

Erik började spela fotboll när han var fem år gammal. När spelandet övergick från ”alla-jagar-bollen” till mer organiserat blev han innermittfältare. Det var egentligen fram till att han kom upp i Falkenbergs FF:s A-lag som han spelade på den positionen. Då fick han för första gången prova på det där med att hamna lite var som helst i laget. I FFF blev det spel också som ytterback och yttermittfältare. Eller kanske inte också, det var framför allt som ytterback och yttermittfältare.

Jag frågar varför det blev så.
– När man var yngre och kom upp i A-laget så fick man spela på platser som blev över när resten av laget tagits ut. Men jag lärde mig mycket av det, och innan jag gick till GAIS var det som yttermittfältare jag främst spelade.

Och när han kom till de grönsvarta i Göteborg hamnade han allt som oftast som anfallare. Något som gick helt okey enligt Erik.
– Som jag sa i den där intervjun, det är roligt att spela fotboll.

Om vi nu ska fortsätta tala om hjälpgummor eller bintjepotatisar så finns det ju onekligen en som sticker ut som den främste av de främsta. Å andra sidan finns det väl ingen som skulle komma på tanken att kalla honom för vare sig hjälpgumma eller potatis, ty hans namn är Bosse Larsson och om Bosse Larsson säger man inte sådant.

Men jag tar ändå upp honom som ett exempel på att det inte behöver vara alltigenom negativt för en karriär att vara duktig på många positioner. Det hette att först tog tränaren ut Bosse Larsson på en position, därefter valde han de andra 10 som skulle spela. Bosse var inte bara bra, han var i stort sett alltid bäst.

Jag tror faktiskt att Erik misstänker att jag har ätit någon hallucinatoriskt svamp när jag berättar om mina tankar, för till en början är han tyst. Till slut flinar han och säger att det var en positiv jämförelse. Jag undrar om han nu kan se rubriken framför sig nu: Erik Johansson är som Bosse Larsson.
– Ha ha, det kan nog finnas en hel del som tvivlar över det korrekta i den. Den rubriken känns kanske inte helt klockren.

Men du förstår vad jag menar? Att det finns exempel på spelare som kan placeras lite var som helst, som du uttryckte det, och samtidigt göra det så bra att de blir oumbärliga.
– Så kan det absolut vara. Får man spela hela tiden och gör bra ifrån sig så är det ingen nackdel, även om man själv kanske helst vill ha en position där man är riktigt bra. Så visst, det kan vara en fördel att vara mångsidig.

Vi var inne på Falkenberg tidigare. Hur mycket skulle du ge för att få vara med i startelvan i premiären mot dem?
– Det hade jag gjort allt för. Det kommer att bli en jävligt rolig match; det är moderklubben och det hade varit så oerhört stort för mig personligen att få spela den matchen.

Och tänk då på returen, på Falkenbergs IP.
– Ja… Herregud, det går nästan inte att föreställa sig hur det kommer att bli. Dessutom spelar min lillebror Felix i laget, även om han just nu sitter på bänken mest.

Gör han? Har du pratat med Åge om honom?
– Han var uppe och tittade när Falkenberg mötte Ängelholm och då spelade Felix vänsterback. Efter den matchen pratade Åge och jag om lillbrorsan, men mer än så är det inte. Fast det är lite kul att Åge har viss koll på honom måste jag säga.

Erik hittar till slut en parkeringsplats vid Stortorget. Vårt samtal är snart till ända; hans MFF-kompisar väntar på honom på ett närliggande kafé. Först vill jag bara ge uttryck för hur skönt det är att tävlingssäsongen är igång igen. Erik instämmer samtidigt som han låser sin bil. Han säger att han tycker att det nuvarande cupupplägget är jättebra. För hur man än vänder och vrider på det så är det skillnad på att spela träningsmatcher och tävlingsditon.
– Även om man inte tycker att det borde vara stor skillnad, så blir det mer intensivt och roligare att spela så här. Jag får ge de som kom på idén beröm för detta.

Och så är det inte ens en månad kvar innan Allsvenskan börjar.
– Ja, och jag längtar så fruktansvärt mycket dit. Nu vill jag bara ha lite varmare väder och sol, så att planerna blir bättre. Sen kan vi dra igång.