Ett och ett halvt år med MP - Var tar vi vägen nu?
Himmelriket summerar Magnus Pehrssons tid i Malmö FF och analyserar läget i föreningen just nu.
Efter guldsäsongen 2016 valde Malmö FF att avskeda tränaren Allan Kuhn och ersätta honom med Magnus Pehrsson.
Man ansåg att MFF:s spelidé behövde utvecklas vidare och att MP var mannen för jobbet. Bidragande orsaker var även Kuhns cupfiasko mot Landskrona BoIS och finalförlusten mot Häcken.
Idag står vi då med en nyss sparkad Magnus Pehrsson, som likt Kuhn levererade ett SM-guld sitt första år, men misslyckades med att lotsa ut MFF i Europa 2017 och efter hans sista vecka på MFF:s tränarbänk ligger laget 10:a i allsvenskan 2018 och man har precis blivit överkörda av Djurgården i Svenska Cupens final. Till det kan räknas en havererad spelidé som lästs sönder av övriga lag i serien. Så, hur hamnade vi här?
Jag var med under MFF:s första träningsläger i februari 2017 nere i Salou på spanska östkusten.
Trots en rätt jobbig blåst och lite smågnäll över anläggningen som sådan var det alldeles uppenbart en MFF-trupp i harmoni som gjorde sig redo för säsongen.
Nye tränaren Magnus Pehrsson såg även han harmonisk ut och för oss som följde träningarna gjorde han ett mycket kompetent, noggrant och tydligt intryck. Som instruktör framstod MP helt enkelt som duktig, men man kunde också notera att han möjligen detaljstyrde en del och en annan iakttagelse var att träningarna ofta var väldigt långa. Ofta runt två timmar och ibland upp mot två och en halv.
Frågade man anställda runt truppen och även spelare stod det klart att man upplevde Pehrsson som klart tydligare än företrädaren Kuhn som dessutom hade en mycket lösare struktur på sina träningar.
Det var uppenbart att spelarna som skulle bärga den andra stjärnan 2017 kände förtroende för sin nye coach.
Bland supportrarna var läget klart mer skeptiskt. En stockholmare utan titlar i CV:t skulle alltså ta över Sveriges största klubb och hela Malmös stolthet. Det stack i ögonen på många medan vissa var försiktigt positiva.
Den allsvenska vårsäsongen gick ganska mycket enligt plan för MFF och sakta men säkert hördes skeptikerna allt mindre och väl framme vid Europakvalet hade MP jobbat sig till ett hyggligt förtroende även bland tvivlarna.
Tur för honom var kanske det, för i dubbelmötet mot Vardar Skopje kom den första riktiga motgången. Efter en jobbig ineffektiv oavgjord match i Malmö föll MFF ihop fullständigt nere i Makedonien och for ut ur kvalet med huvudet före redan i första omgången.
Magnus Pehrsson höll dock huvudet kallt och hanterade misslyckandet på ett mycket professionellt sätt i media och MFF fortsatte att fokusera på allsvenskan.
Märkta av Europafiaskot tog det lite tid innan MFF kom på spåret igen och man slarvade bort en del poäng t ex mot Sirius hemma, men det gick ändå att se potentialen i laget och bortsett från en del ojämnhet visade MFF upp en väldigt fin snabb fotboll med hög press och ett ibland väldigt bra återerövringsspel.
Riktigt bra blev det dock inte förrän Rasmus Bengtsson kom tillbaka på riktigt i slutet av sommaren. MFF fick plötsligt den stadga och det ledarskap som saknats i defensiven och i och med det blev även offensiven starkare.
Spelare som Rakip och AC kunde attackera mer och taktiken med Anton Tinnerholm och Jo Inge Berget som vingbackar föll oerhört väl ut.
Smaka gärna lite extra på den meningen. Rakip, AC, Tinnerholm och Berget var alla oerhört viktiga kuggar i Pehrssons elva 2017. I år är ingen av dem kvar.
Vi ser gärna, med all rätt, Åge Hareide som en vinnare. Men vi skall komma ihåg att säsongen 2015 hade Åge likt MP i år tappat en stor del av sin elva och laget slutade på en blygsam femteplats i allsvenskan. Visserligen gjorde man en heroisk insats i Europa och tog sig med hjälp av ett par smarta sommarvärvningar in i Champions League för andra året i rad, men den allsvenska säsongen måste ändå ses som ett misslyckande.
Jag vill inte påstå att det var fel att sparka Magnus Pehrsson, men man får sätta hans problem i ett sammanhang där han har haft väldigt annorlunda förutsättningar än i fjol.
Jag vill påstå att Berget och Tinnerholm hade en unik inställning, Erdal Rakip formligen exploderade i sin utveckling och AC var allsvenskans överlägset bästa spelare. Ingen av nyförvärven har kommit ens i närheten av den nivån. En del av det är säkert Pehrssons fel, men en del beror nog på att ersättarna helt enkelt inte är lika bra som sina företrädare.
Ser vi det i sin helhet har Carlos Strandberg, Fouad Bachirou, Sören Rieks, Bonke Innocent, Erik Larsson, Egzon Binaku, Arnor Ingvi Traustason och de uppflyttade lärlingarna inte alls nått upp till flyktade AC, Tinnerholm, Berget, Eikrem, Rakip, Cibicki, Yotún och Konate.
Till råga på allt har vi eländet med att vi spenderade en hel drös med miljoner på en spelare som sitter häktad för våldtäkt mot barn. Mot denna bakgrund känner jag åtminstone själv att att mitt tips om SM-guld även i år var djupt ogenomtänkt.
Men, oavsett dessa förmildrande omständigheter har vi sett en bristande spelidé i år och därtill en oförmåga att förändra den när spelet hackar. Offensivt har vi blivit oerhört lättlästa, med våra berömda inlägg som fastnar på allt utom våra forwards.
Defensivt har presspelet försvunnit helt och på motståndarnas inlägg, omställningar och fasta situationer har vi tappat all organisation. Impotent framåt och svängdörrar bakåt således. Det sämsta av två världar.
En del av detta går givetvis att härröra till spelaromsättningen och skadorna, men långtifrån allt. MFF har fortfarande en stark trupp och spelare som Traustason, Strandberg och Rieks har alla hållt toppklass i andra klubbar och att de inte kan leverera i MFF faller till stor del på MP:s ansvar. Ett ansvar han på slutet blev allt mindre benägen att ta. Svamlet om statistik efter de sista matcherna visade en tränare som tappat fokus på det som betyder något i toppfotbollen. Det vill säga att vinna matcher.
Nu är i alla fall beslutet taget och Malmö FF kommer att ledas av Daniel Andersson fram till dess att an permanent tränarlösning presenteras.
Min spontana känsla är lättnad och lite vemod.
Efter de senaste veckornas ras fanns det naturligtvis ingen annan väg att gå för föreningen. Spelarnas håglöshet och Pehrssons bristande analyser och oförmåga att förändra nåde till slut sin kulmen med trippelförlustveckan.
Nu väntar ett digert arbete för sportchef/coach Andersson och resten av ledningen. MFF måste hitta en hållbar strategi för att ta sig tillbaka till toppen. Till och börja med måste man värva spelare för att spetsa och bredda truppen.
Årets variant, där man bantade truppen och satsade mer på lärlingar höll inte. Framför allt inte då vårsäsongen var hårt komprimerad på grund av VM-uppehållet och skadorna kom tätt.
Detta måste man ta lärdom av och bygga truppen för att klara av den här typen av förutsättningar.
Dessutom måste MFF hitta en tränare med starkare pondus och spelidé. En tränare som även i situationer då truppen är skadedrabbad och vingklippt kan falla tillbaka på ett fungerande grundspel som alla spelare är trygga med.
Sett till kravbilden i MFF bör man nog den här gången även ställa in siktet på en tränare med fler titlar i sitt CV än företrädaren.
Slutligen vill jag nog hävda att det kan komma något gott ur den här säsongen trots allt.
Förutsatt att ledningen är ödmjuk inför misslyckandet kan man lära sig oerhört mycket. Med MFF:s skattkista och redan väl utbyggda organisation finns det väldigt goda möjligheter att bygga något oerhört starkt.
Låt oss bara tillsammans förstå att det kommer att ta lite tid.
I dagsläget är vi inte bättre än tabellen visar. Det är Daniel Anderssons och spelarnas uppgift att ändra på. De första stapplande stegen mot stabilitet måste tas mot formtoppade Hammarby redan på onsdag. Resultatet i den matchen är inte livsviktigt, men matchen är ett första steg mot att få tillbaka lite tro, energi och glädje.
Oavsett hur det går där väntar ett långt, kostsamt och mödosamt arbete med att göra MFF till en vinnarförening igen. Men vi kommer dit, det är jag alldeles säker på.
