Camp Faxe Kondi: FC Köpenhamn – Malmö FF 0-1. Matchrapport
Som vanligt vid den här tid på året gick Malmö FF vidare till Europa Leagues slutspel. Här följer Himmelrikets matchrapport.
En viss turbulens präglade dygnet för årets kanske enskilt viktigaste bortamatch. Expressen avslöjade under gårdagen att klubben skall ha köpt ut vår supertysk Uwe Rösler, någonting som gissningsvis fick lite tankar att sätta igång i våra spelares vackra huvuden. I tillägg fortsatte Anders Christiansen den tradition som hans gode vän Behrang Safari startat inför sista bortamatchen förra året: Att bli sjuk och bli tvungen att hastas in matchdagen. Jag anser att detta ger vatten på min kvarn om att vi borde införa ett totalt sterilt in-house dagis på Stadion där folk i rymddräkter tar hand om våra spelares småbarn. Dagisvirus får inte förstöra startelvorna.
Alltnog. AC:s immunförsvar visade sig vara av yttersta märke och han kom till start. Däremot saknades Jo Inge Berget och Oscar Lewicki. Rösslers (sista?) startelva var sålunda följande:
Dahlin – Larsson, Nielsen, Bengtsson, Safari, Rieks – Rakip, Christiansen, Innocent, Traustason - Rosenberg.
Inramningen får anses magnifik. Jag har inte varit på Parken på många år, men vilken fin arena det är. Om man bortser från att ena kortsidans fasad består av illuminerade kontor (vilket tar bort lite av helhetskänslan) är den mäktig. Branta läktare och en mäktig akustik.
FCK firade sina spelares ankomst med ett fint tifo. Förvisso kändes det lite som att det var Nordkoreas lataste designer av mänsklig mosaik som hade skapat det, men kombinationen vita och blå plastdräkter och bengaler var trots allt vackert.
Matchens inledning får betraktas som något passiv. Malmö spelade så som vi gjort på bortaplan mot bra lag under hela säsongen. Vi var avvaktande, strävade efter att ha hela laget samlade på rätt sida bollen och de gånger vi faktiskt kom in på den danska planhalvan fyllde vi knappt på med folk. Åtminstone inte inledningsvis. Som jag uppfattade det spelade vi något som snarast liknade ett 5-4-1 med Traustason och Rakip i något som jag tror påminde om inrarnas roll i den gamla WM-uppställningen från 50-talet. Alltså lätt framskjutna innermittfältare i respektive korridor.
Danskarna inledde lite mer positivt. Finfine Rasmus Falk vände vid två tillfällen bort en vilt satsande Bonke Innocent och skapade ett par halvchanser, och danskarna stod generellt sätt både för bollinnehavet och för de bästa individuella prestationerna.
Någonstans runt den 20:e minuten började dock Malmö komma in matchen. Arnor Traustason (tror jag) ordnade en hörna som blev till en trippeldito. Därefter lyfte Malmö upp spelet, skapade mer och fick upp mer folk i anfallen. Köpenhamn skapade förvisso någon halvchans genom deras spets N’Doyo men halvleken som helhet gick nog ändå på poäng till MFF. Just innan paus kom dock det stora glädjebeskedet: Lugano hade tagit ledningen i Kiev och båda lagen i Parken var således virtuella slutspelslag i paus.
Första halvlek är ganska lätt att sammanfatta: Två jämnbra lag som verkligen inte ville släppa in första målet. Några obligatoriska halvchanser åt båda håll, men på det hela taget en halvlek som en neutral åskådare sannolikt zappat bort.
Malmö inledde den andra halvleken med sin kanske bästa tiominutersperiod under matchen. Den pånyttfödde Erdal Rakip kombinerade vid några tillfällen vackert med såväl Eric Larsson som Markus Rosenberg. På vänsterkanten såg det ungefär likadant ut med upprepade, lekfulla internordiskt samarbeten mellan Rieks och Traustason.
Samtidigt var de danska framstötarna både lätträknade och lätta att avvärja för vår för dagen fina backlinje. Något så där superkonkret skapade kanske vi i ärlighetens namn inte heller, undantaget ett slags lobbskott från AC som FCK:s keeper Karl-Johan Johnsson lätt kunde plocka ned.
Mitt största hjärtsnört var när Bonke Innocent varnades i den 59:e minuten. Med tanke på hur många gånger han i det närmaste mördat de danska innermittfältarna var det helt otänkbart för mig att han inte redan var varnad. Domaren verkade lika förvånad, det kändes som att handen gick mot bakfickan innan han insåg att det faktiskt var Bonkes första kort.
Så småningom började det kännas som att matchen ebbade ut. Matchbilden, där vi var det bästa laget men utan att skapa så mycket, fortsatte. Till den 77 minuten. Det hela inleddes med att Markus Rosenberg i halvfritt läge stötte bollen rakt på Johnsson i ett tämligen fint läge. Sekvensen efteråt fick AC tag på bollen i höger innerposition. Med en Beckbauersk yttersida stötte han så fram bollen till en löpande Eric Larsson. Han skickade in ett inlägg som träffade Markus Rosenbergs (tror jag) huvud. Markus, som den rutinerade räv han är, träffade precis där han siktade: På Arnor Traustason. Denne styrde bollen vidare på en dansk försvarare och in i mål. 1-0 till Malmö. Enkelt.
Den överdrivet objektiva kanske skulle beskriva målet med ord som (och ursäkta språket) ett första klassens klassiskt jäkla skitmål, men jag kommer för alltid hävda att allting var medvetet av vår kapten.
Efter detta lyckades egentligen FCK inte resa sig. Förvisso fick man in ett offsidemål, men precis som vanligt räknades inte det. Skönt.
Istället kunde Malmö ta denna blytunga seger på bortaplan och gå vidare i Europa League. En fullt rättvis seger sett till matchbilden, även om matchen, just som hemmamatchen i höstas, nog egentligen var både tråkig och händelsefattig. Spelare jag imponeras av är Traustason, Rakip och Rieks som trots det enorma jobb de lägger ned orkar har både skärpa och kreativitet. Likaledes var försvaret närmast felfritt.
Efter matchen fick Markus Rosenberg sina välförtjänta hyllningar medan arenan tömdes på alla utom MFF:arna, men dagens hyllningar kändes närmast som en eftertanke i jämförelse med de på Stadion. Snarast var det laget som fick ta emot ovationerna. Och kanske var det vackert nog. Rosenberg har under sina sex år här framförallt varit en lagspelare, vars insats som en kugge i Malmömaskineriet varit nog så viktiga som hans individuella prestationer. Men Gud vad vi kommer sakna till Markus.
Men MFF finns kvar även nästa säsong. Och nu bjuder även säsongen 2020 alltså på slutspel i Europa.
Framåt Malmö!
