Fem anledningar till guldet
Det 19:e är säkrat och lyckliga är vi över det. Men varför blev det som det blev? Undertecknad listar fem anledningar bland många.
Firma Kjartansson/Eikrem
Säsongsöppningen hade varit minst sagt sisådär från bägge parter. Vidar Örn Kjartansson hade kommit till MFF med ett rykte om sig att vara en potentiell skyttekung. En sådan som gjorde mål på allt som rörde sig, ni vet. När Allsvenskan väl drog igång gjorde han inte mål på ett skit. Och Eikrem, han blev ingen riktigt klok på.
Magnus Wolff Eikrem gick in i den nya säsongen som han lämnade den förra - som petad. Inför säsongen spekulerades det också i att Magnus skulle återvända till Molde som han också var och tränade med under vintern. Vi supportrar var delade kring ryktet. De flesta ville nog att Magnus skulle stanna, men det fanns också en hel del som var av uppfattningen att Magnus aldrig skulle lyckas i himmelsblått. Att den förväntade succén hade uteblivit var emellertid nog alla överens om.
Sedan vände det. Jävlar vad det vände. För Eikrems del hände det redan i fjärde omgången, när ett krampaktigt och fiaskostartande MFF gästade Elfsborg. Med kvarten kvar att spela kom han in, Vargen, och direkt började diktera det himmelsblå spelet. Några minuter efter att han satt sin fot på planen spelade han också fram till Markus Rosenbergs första mål för säsongen, tillika matchens enda mål. Därefter rullade det på med matchavgörande assister i en takt som förvånade såväl supportrar som diverse fotbollstyckare. Efter 2/3 av säsongen hade Magnus slagit det totala assistrekordet i serien. Med två omgångar kvar står han på 15 målgivande passningar, ett vansinnigt imponerande facit.
Var de flesta målgivande passningarna landade? Antingen på Vidar Örn Kjartanssons huvud eller vid endera av hans fötter. Efter att ha gått mållös från de sex inledande matcherna slog Vidar till med tre baljor i hemmamatchen mot Häcken den första maj. Magnus Wolff Eikrem assisterade till två av målen. Innan han drog till Israel under sensommaren hann Kjartansson göra 15 baljor. En siffra som han med två omgångar kvar fortfarande leder skytteligan med.
Presenterar härmed den föga provocerande tesen om att Malmö FF inte hade vunnit årets allsvenska utan firma Kjartansson/Eikrems vår och sommar.
Anders Christiansen/(Enock Kofi Adu)
Anders Christiansen har antagligen varit hela seriens bästa fotbollsspelare i år, kanske framförallt under de två månaderna som förelåg hans skada. Har visat sig vara en komplett innermittfältare (fotbollsspelare?) och motsvarat alla förhoppningar. Vi var dock rätt så många som faktiskt ställde oss lite frågande till värvningen när den presenterades - var det verkligen till det centrala mittfältet vi behövde profilvärva? Vi hade ju redan Lewicki, Adu, Eikrem och Rakip.
Alla som fortfarande tvivlar räcker upp en hand.
AC utgjorde under större delar av säsongen Allsvenskans bästa innermittfält tillsammans med Enock Kofi Adu (i hård konkurrens med Kalmars Elm/Ismael).
Alla som såg det komma efter att den senare placerats längst ner i frysboxen i vintras efter alla
värvningsturer räcker upp samma hand.
Det bästa innermittfältsparet i MFF sedan Ivo och Wilton gjorde kaos 2010.
Johan Wiland
Har absolut störst del att att MFF släppt in minst antal mål i serien i år. Har fullkomligt spikat igen. Blir också ihågkommen för sitt tokflipp framför klacken efter att Svanberg punkterat septemberderbyt mot Helsingborg.
Får gärna stå kvar i det himmelsblå målet nästa år. Och året därefter. Och därefter. Och därefter. Skitsamma hur gammal han än må vara.
Truppen
Det blir svårt att komma runt den breda truppens betydelse under säsongens sista fjärdedel. Skadeläget är och har varit helt absurt. Sedan halvtid i matchen mot Elfsborg i omgång 23 har allting gått söderut. Att de tre kanske mest avgörande offensiva spelarna Rosenberg, Christiansen och Eikrem går sönder med bara några dagars mellanrum för att sedan inte återvända fram till avgörandet (även om Eikrem gjorde en kass timme mot ÖFK) skulle fått de flesta lag att klappa igen och logga ut.
MFF har istället snarare växt.
I de skadade jättarnas frånvaro har ifrågasatta spelare som Lewicki och Yotún klivit fram samtidigt som egna killar som Rakip och Svanberg växt med det utökade ansvaret. Dessutom har Andreas Vindheim äntligen fått chansen att visa vad han kan när han är skadefri.
Detta säger en del. Både om nämnda pågars mentala styrka i att kliva fram när det som mest gäller, men även om truppens sammanlagda kraft. Här har Daniel Andersson och hans team lyckats något enormt. Dessutom framstår Kjartansson-affären såhär i efterhand som direkt genial.
Vinnarkulturen
Visst är det det här lite diffust uttrycka begreppet som är den enskilt största styrkan för MFF i förhållande till sina huvudkonkurrenter?
Utan att ta någon som helst heder från Norrköpings framgångar de senaste två åren har det ändå gått att se en tydlig skillnad i hur respektive klubb hanterat årets guldspurt. Medan Norrköping förlorat svåra matcher mot MFF, AIK och Elfsborg, har MFF klivit fram, accelererat och vunnit de matcher som varit avgörande.
I MFF:s fall är ett detta typiskt, ett mönster. Det var likadant 2010. Det var likadant 2013. Vid alla tre tillfällen har MFF varit involverade i tajta guldstrider som slutat i himmelsblått firande. Varför? För att de växt med uppgiften, trivts med att vara nära guldet och sett möjligheter istället för hinder. Spelarna har bytts ut, men mönstret är detsamma.
Om inte detta är vinnarkultur vet jag inte vad som skulle kunna vara det.
"Guld tar man, silver får man." - Eric Persson
Listbubblare:
Allan Kuhn
Behrang Safari och Markus Rosenberg (inbegrips visserligen under rubriken "vinnarkulturen")