Fem snabba DIF-MFF
Efter en sjuk massa vändningar och ett febrilt knaprande av medicin mot stressmage här hemma så slutade det hela ändå bara i: MÖG
Mycket AC
Han var tillbaks, vår kapten AC. Han visade tydligt hur mycket han betyder för vårt spel och han var involverad i många avgörande moment. Gjorde vårt ledningsmål, styrde mittfältet tillsammans med Peña och Hugo, skapade en straff - som han tyvärr brände. Flera gånger såg han ut att vara på väg att behöva gå ut på grund av skador/kramp och varje gång flög hjärtat upp i halsgropen. Och det var nog fler än jag som trodde att hans 2-1 mål sent i andra förlängningskvarten skulle vara matchvinnande.
Det började ju så bra
MFF kontrollerade första halvlek, och både kunde och borde ha gårtt till halvtidsvila med mer än ett mål. Men, när alla skott - och en straff - passerade utanför stolpar och ribba så var det bara att inse att det skulle fortsätta vara nervöst. Vi fick ju se mot Degerfors att en 1-0 seger kan vara bräcklig - även om det då var till vår fördel.
Lååång andra halvlek
I andra halvlek var det väldigt mycket, ja nästan enbart Djurgården. Stockholmarna började trycka på direkt och när MFF väl vann boll då och då verkade det stört omöjligt att spela sig förbi djurgårdarnas höga press. Hjärtat satt i halsgropen flera gånger och att vi inte släppte in mer än ett kvitteringsmål får vi tacka både tur och Johan Dahlin för.
Hopp - Förtvivlan
Sällan har väl uttrycket att kastas mellan hopp och förtvivlan känts så passande för en match. Det fina spelet och de skapade chanserna i första, och sen tptalt tillbakapressade i andra. Förlängningskvartar där MFF stundtals glimtade till men där DIF kändes fortsatt starka. Så AC:s 2-1 mål som var så oväntat och fantastiskt skönt med bara ett par förlängsningsminuter kvar. Men det var verkligen en kort stund av lycka, innan DIF spelarna tog sig förbi ett trött och stelt MFF försvar och lyckades få bollen förbi Johan. Och så straffar på det...
Hejdå cuppajävel, hejdå Europachans
Det slutade i förtvivlan. Mörker. Uppgivenhet. Nu krävs det några dagar att slicka såren innan man orkar se fram emot det som nu är årets enda mål: Allsvenskan.