Fem snabba efter AFC - MFF
Malmö FF lyckades aldrig hämta sig från en förlamad första halvtimme. Serieledaren förlorade med 3-1 mot jumbon.
Toppen mot botten
En seger på nitton omgångar mot en förlust på lika många. En särklassig serieledare mot en lika akterseglad jumbo. Kan väl bara sluta på ett sätt, va? Jo, gomiddag. Finns säkert många som ler nöjt, lägger armarna i kors över bröstet och förnumstigt påpekar att sånt här, det är tjusningen med fotboll. Men ledsen, jag är inte en av dem. Jag känner mig inte särskilt tjusad av det som just skett.
Chockstart. Och chockfortsättning och chockslut.
Det började ungefär som jag tänkt mig. Lågt tempo och vi rullade runt. Så fick AFC fatt i bollen, Björnqvist traskade upp på sin högerkant och skickade in bollen till Buya Turay. Då hade det gått fyra och en halv minut. Drygt fem minuter senare pustade jag ut över Eddahris enbenthet – hade han vid sitt friläge valt att chippa med vänster fot istället för en höger yttersida hade det stått 2-0 där och då. Fast det dröjde bara några minuter till innan det stod det ändå. Direkt efter utspark. Och sen 3-0 efter en knapp halvtimma, då ett skott studsade via Franz Brorsson ut till Andrew Fox som lyfte in den till en fri Buya Turay i mitten. Chockstart? Bara förnamnet.
Läxläsningen
AFC kom från en bra match mot AIK - framförallt i första halvlek, där giftiga omställningar innebar att det inte var det minsta orättvist att man ledde med 1-0 i paus. Så hade vi läst läxan? Mnja, eller va? Målen idag tillkom kanske inte efter renodlade kontringar, men halvleken bjöd på ett pärlband av felpass, AFC vann bollen otäckt ofta på mitten och vårt försvar såg yrvaket och lamslaget ut. Mittbackarna försökte ta upp bollen ett par gånger, men det slutade de med efter att Brorsson blivit avväpnad med friläge som följd.
Allt emot?
På sätt och vis inte helt oväntat kanske, detta att efter idel medgång och flyt en plump var på gång; att vi skulle få marginaler mot oss och bollarna studsa motståndarnas väg. Samtidigt vore det fel att påstå att allt AFC försökte gick in. Det är en smula smärtsamt att påpeka, men de brände faktiskt en del också – Eddahris jättechans är nämnd, Buya Turay lurade Nielsen vid kortlinjen och stod för ett farligt inspel, Razak hade ett fräsande skott just utanför krysset, Alexander Michel ett halvt friläge … vi var inte på plats i första.
Andra halvlek
Jo, visst blev det en uppryckning. En hel del chanser och ännu fler nästanlägen. Långa stunder var det spel mot ett handbollsförsvar runt AFC:s straffområde. Vi lyckades också hitta ytan bakom motståndarnas ytterbackar ganska ofta - men de flesta inspel strandade på försvarare. Och när de inte gjorde det sköt vi över. Bergets straffmål efter att Tinnerholm gått omkull (vilket jag tyckte såg mindre ut som straff än när Christiansen blev upphakad en stund senare) blev vårt enda.
Hur sammanfatta detta magplask då? Ska man se det här som ett bevis på att vi inte alls är jättemycket bättre än alla andra lag i allsvenskan, utan snarare - i bästa fall - en liten aning bättre? Och att det då inte krävs att särskilt mycket går fel för att det ska sluta riktigt illa? Kanske det.
Jaja. Efter regn kommer solsken, sägs det. Man vet aldrig. Det kan visa sig stämma även den här gången.
