Fem snabba efter MFF - Djurgården 1-1
Oavgjort mot Djurgården i sista matchen innan sommaruppehållet. Här har ni Fem Snabba.
Det där med fart
Det finns onekligen en del fart i Djurgårdens lag. Skulle vi kunna matcha, eller såklart helst överträffa, det? I första halvlek var svaret på det ett rungande nej. Vi var stillastående och rullade i sidled eller bakåt. Rullandet ändade allt som oftast med en lös och harmlös långboll i djupled. Dessutom var vi för långt ifrån våra motståndare alldeles för ofta. När Djurgården vann boll gick det undan på ett helt annat sätt. Chanserna var mycket riktigt också DIF:s. Radetinac prickade stolpen, Radetinac - ständigt denne Radetinac - sköt i burgaveln och Mushekwi nickade giftigt. Målet kan man säga mycket om (mer om det nedan), men orättvist kan man knappast säga att det var.
Fram till baklängesmålet befann sig Eikrem på innermittfältet och Lewicki ute på högerkanten. Nu var det som sagt mycket som inte stämde i första, och en av de sakerna var Lewicki såg vilsen ut där ute.
Uppryckning i andra
Det blev bättre. Kanske inte himlastormande fantastiskt, men rejält bättre. I andra halvlek fanns det en klart tydligare ambition att förflytta bollen framåt och att få fart på den. Visst hade DIF en del boll även i andra hälften av matchen, men chanserna var våra. Kvitteringen kom efter drygt fem minuter. Närmast ett segermål var dels Anton, som efter några minuters rejält tryck med hörnor och spelet fastrotat runt Djurgårdens straffområde, krutade bollen utanför. Och så Eikrem igen, som mötte ett inspel med en volley som studsade ner i marken - och lite för mycket mitt på Höie, som klarade.
En halvlek Molins
Så kom han då in. På riktigt. Redan i paus ersatte Guillermo Molins den tämligen osynlige Agon Mehmeti (som försökt löpa en del, framförallt inledningsvis, utan att få nåt betalt för det). En injektion för oss på läktarna naturligtvis, och synbarligen också en boost för spelarna på planen. Om insatsen i övrigt finns det inte mycket att säga. På pluskontot hittar vi ett par ordnade hörnor, men visst lös rosten genom. Och nåt annat var inte att vänta.
I protokollet hamnade han efter att gått alltför hårt mot Omar Colley, när denne liggande låste fast bollen. Gult kort till Molins blev utkomsten där.
Sommaruppehåll
Ett antal veckor utan allsvensk fotboll väntar. I teorin är förstås guldstriden långt ifrån körd. Men något som brukar utmärka det lag som vinner serien är ett visst flyt. I spelet naturligtvis, men också i bemärkelsen ”lite tur”. Som till exempel att man förlorar både bollinnehav och antal avslut klart, men ändå vinner efter en felträff i 86:e minuten. Det är bara att lyfta på hatten för IFK Göteborgs vår. De har faktiskt gjort ännu starkare första 13 omgångar än vi mäktade med ifjol (vi hade 30 poäng vid samma antal omgångar, mot deras 32 nu).
Sju poäng upp igen. Det blir nåt att bita i i höst. Och först och främst gäller det såklart att inte fokusera alltför mycket på poänggap, utan just på att få ett bättre och konsekventare flyt i vårt spel.
Filips och Robins sista?
Samtidigt som vi går in i uppehåll vaknar Silly Season till liv på allvar. Robin kanske inte finns mellan stolparna i juli, och som bekant pekar det mesta på att Filip Helander försvinner utomlands i sommar. På ett vis vore det trist om det sista han lämnat efter sig var Djurgårdens ledningsmål. Jag råkade se att en skribent på stackars Branns forum efter en förlust citerat en klimatforskare, som sagt något i stil med ”det är fascinerande att få se det som händer. Men det är förstås tragiskt, det som händer”.
Målet tillkom efter ett lågt inspel, där bollen dessutom dök ytterligare innan den nådde Helander. Han försökte ändå nicka undan den, a la Rasmus Bengtsson mot HIF, men han hann inte ner tillräckligt långt. Bollen gick under honom och ploppade, likt en nyförlöst bebis, ut mellan benen bakom honom - rakt i gapet på Mushekwi, som enkelt kunde raka in den. Rentutav komiskt. Om det nu inte vore så tragiskt.
Det ska dock sägas att Filip revanscherade sig, bland annat med en resolut rensning på nytt inspel från vänsterkanten i andra halvlek. Om det nu blir så att han lämnar innan den 14:e omgången väljer jag det som min sista minnesbild istället.
