Finalen 1979 - Möller och Prytz berättar
Klockan 20.15, denna dag för 35 år sedan, blåste domare Erich Linemayr igång finalen i Europacupen mellan Malmö FF och Nottingham Forest. Vi firar detta genom att låta två som var med på planen berätta.
I match efter match hade MFF övervunnit diverse motgångar i form av feldomslut, tidiga underlägen och skador, och 30 maj 1979 var det alltså dags för Europacupfinal för ”amatörlaget från Malmö".
I och med alla skador fick en del ungdomar ta plats i laget bland de gamla rävarna och en av dem var då blott 19-årige Robert Prytz. En veteran som däremot lyckligtvis höll sig skadefri under hela Europacupäventyret var målvakten Janne Möller. Nästan precis 30 år senare berättar de båda om sina minnen och känslor kring Europacup- äventyret och finalen.
Jag frågar Janne, som ju spelade samtliga matcher på vägen till finalen, hur känslan inom laget var inför matchen. Hade det kanske smugit sig in någon liten känsla av att man var nöjda med att ha tagit sig till final eller hade man samma hunger efter mer?
- Nej, vi var inte nöjda! Det var ju Bob Houghton-andan liksom att han gjorde det omöjliga möjligt, då fanns ju en finalseger inom räckhåll också. Vi trodde på att vi skulle kunna överraska en gång till. Hans entusiasm och hans kunnande var i högsta grad bidragande till att vi gick hela vägen, vi kände stor tillit och stort självförtroende inför finalen. Men det är ju klart att det var lite overkligt också. Efter Austria Wien-matchen satt vi och käkade på Kronprinsens restaurang och man fick liksom nypa sig i armen och inse: ”Vi är i final i Europacupen”! (Skrattar) Så visst var det jättestort!
För Robert Prytz var det såklart en speciell situation, han var ung och grön och hade bara spelat ett fåtal A-lagsmatchen innan det var dags för Europacupspel och nu skulle han plötsligt spela final.
- Det var ju en väldig erfarenhet! Jag hade respekt för alla mina medspelare, dom var ju äldre än vad jag var, plus att man hade gått och tittat på dom och dom var mina idoler. Men sen när man väl började spela fotboll så släppte allt det där, man ville ju bara spela fotboll! Att spela på högsta nivån – det finns inget bättre...
När jag ber dem båda berätta om matchen blir det naturligt så att det mycket kretsar kring målet Nottingham gjorde precis innan halvtidsvilan och om den tunga stämning som rådde i MFF:s omklädningsrum när man nu ännu en gång hade ett underläge att vända.
- (Möller) Nu var det ju bara en iakttagelse innan matchen, men nog tyckte vi att Nottingham såg nervösa ut vid inmarschen… Det var väl en ganska tråkig match egentligen. Det var inte så många målchanser, vi hade läst av varandra rätt så bra, det blev lite ställningskrig på mittfältet. Men sen fick dom ju ett riktigt opsykologiskt mål där, precis innan halvlekssignalen, i 45:e minuten. Det var nästan som en chock att det där målet kom, det var från ett ganska så långt inlägg långt ut från kanten. Det kom på bortre stolpen, en 30 meter eller vad det kan vara på ganska liten ansats så det var svårt att läsa.
- (Prytz) Vi gick ut till matchen med självförtroende och vi hade en jättechans efter 20 minuter. Om vi hade gjort mål där så kanske det hade kunnat bli en helt annan match. Och deras mål kom ju sen precis innan halvlek, hade vi hållit 0-0 så vet man aldrig vad som kunde ha hänt. Men det ville sig inte och ser man på matchen som helhet så var ändå Nottingham det bättre laget.
- (Möller) När man gick ut i halvlek… det var ju en mindre rolig känsla man hade i kroppen då. Det var väldigt tyst i omklädningsrummet, Bob fick gå runt där och peppa så att vi kom upp i humöret igen. Det var tufft just dom första minuterna, det kommer jag ihåg. Tore Cervin var också en sån där påjagare och han gick runt och peppade bland annat mig och försökte säga att ”det här fixar sig ändå på nåt sätt”. Men sen blev det… Vi orkade inte resa oss riktigt. Vi var kanske inte riktigt så starka, vi kanske hade behövt första målet ändå som "underdogs" för att kunna besegra dom.
När jag hör dem berätta och när jag tänker på matchen så kryper det i kroppen och jag önskar så innerligt att jag kunde vrida klockan tillbaks så att dessa underbara spelare kunde få en chans att ändra resultatet. De gjorde visserligen något väldigt stort bara genom att ta sig till finalen, men jag hade verkligen unnat dem att vinna. Janne berättar för mig att han också försökt ändra historien, fast på ett mer handgripligt sätt.
- Varje år, i alla fall tidigare i samband med Champions League finaler och Europacupfinaler och så har svensk TV visat bilder från matchen: ”Här har vi Malmö FF när dom var i final” och ”så här gick det då”. Så pang bom får man se det där baklängesmålet igen. (Skratt). Så är det, man kan ju inte göra om det. Men jag har faktiskt försökt att ändra historien. Ken Olofsson har hjälpt mig med en liten filmsnutt, och i den har vi retuscherat bort den där målbollen så att den gick över ribban (Skratt). Men vi har ju inte lyckats att förändra historien i alla fall…
Inför den här intervjun läste jag bland annat Mats Wemans bok: ”1979 - När Malmö FF var näst bäst i Europa” och blev väldigt förvånad när jag såg vad Bob sagt till Sydsvenskan innan avresan till Tyskland: ”Om vi förlorar har man glömt oss på fem minuter. Det är bara segrarna man kommer ihåg, en förlust ger ingenting”. Jag läser upp det för båda två och frågar hur de ser på det.
- (Prytz) Nej, det stämde ju inte alls! (Skrattar gott) Med tanke på att vi var det första svenska lag som gick till Europacupfinal, vi hade gjort det så pass bra, vi var ett amatörlag, vi hade visat en väldig vilja och framför allt bra fotboll så kommer människor ihåg det.
- (Möller) Han fick definitivt fel där. Vi fick ju svenska bragdmedaljen allihop, så vi fick ett slags plåster på såren minst sagt. Jag fick guldbollen också det året. Så det var ändå så pass stort så den liknelsen blev väl inte riktigt aktuell.
Men varför tror du han sa så, ville han ge er extra tändvätska inför matchen eller var det så han verkligen kände?
- Ja, jag tror han var mer laddad själv liksom. Det var nog inte medvetet för att spänna bågen ytterligare eller så hos oss spelare, det tror jag inte.
De är också överens om att man, genom att ta sig till finalen inte bara gjorde något stort för Malmö FF utan även för svensk fotboll.
- (Möller) Alla dom här matcherna och utmärkelserna - man öppnade dörren lite naturligtvis för svensk klubbfotboll. Vi visade att det går att konkurrera med europeiska storklubbar. Vi var lite pionjärer för klubblagsfotbollen på Europamarkanden.
- (Prytz) Vi fick ju Bragdguldet här hemma, men även i utlandet så blev det lite så att svensk fotboll upptäcktes då. Jag tror att det var därför många blev professionella efter detta också, det kom plötsligt mycket folk utomlands ifrån och tittade på svenska fotbollsspelare.
Jag har följt MFF så länge jag kan minnas och min allra första idol i laget var just Robert Prytz. Därför var självklart intervjun med honom lite speciell att göra, men något som gjorde den stack ut lite extra var den inlevelse och känsla han hade när han berättade. Det får mig att tro att den här resan som MFF gjorde under Europcup-spelet betydde ännu mer för honom än för många andra i laget.
- Hela äventyret var helt underbart egentligen! Vi var ju nederlagstippade varje match. Vi spelade ju till exempel bara 0-0 hemma mot Monaco, och slog dom sen borta med 1-0, nåt som ingen hade trott att vi skulle kunna göra. Och sen fortsatte vi bara på den nivån, vi var ju nästan ute också mot Wisla Krakow. Den vändningen var helt underbar och jag tror nog aldrig att jag sett sån stämning i Malmö stad som den kvällen. Det var den bästa känslan! För mig var det detta som gjorde att jag ville spela på en högre nivå, inte bara i klubblaget som amatör utan bli professionell. Det var det här äventyret som fick mig att riktigt satsa vidare på att spela fotboll. Det hela var som en saga som egentligen inte skulle få ta slut men det gjorde den till sist...
***
Åsa Flykt (då Lind) är en tidigare redaktionsmedlem på Himmelriket. Hon skrev och publicerade den här texten till 30-årsjubileet 2009.
