Från en flygplats i Washington till ett guld i Borås - sex år med Jiloan Hamad

2008 spelade Jiloan Hamad fyra minuter i Allsvenskan. Sex säsonger senare lämnar han Malmö FF som lagkapten och guldmakare. Himmelriket minns hans karriär.

2008 (Fyra minuter)

När Jiloan Hamad kom till MFF fanns Behrang Safari, Joakim Nilsson, Ola Toivonen och Christian Järdler i truppen. Det känns som en evighet sen. Och det är länge sen. 2008 rättare bestämt, och de snart sex år som passerat är just en evighet i allsvenska sammanhang där fotbollsspelare kommer och går oftare än en statistiker hinner lära sig namnen.

Första gången jag träffade honom var i Florida, på Malmö FF:s läger 2008 i Orlando. Många timmar försenad kom han till hotellet efter att immigrationsmyndigheterna vid mellanlandningen på Washington DC:s flygplats fått upp ögonen för hans i deras ögon något suspekta namn. De hade tagit honom åt sidan och satt honom tillsammans med Staffan Tapper i ett rum. Detta innebar att de bägge missade flyget då det tog sin tid att reda ut att Jiloan Hamad är ett kurdiskt namn.

Dagen därpå satte han och jag oss under en fantastisk februarisol och han berättade hur lugnt som helst att den incidenten var väl inget att stressa upp sig över.
– Egentligen var det inte så farligt att vara fast på flygplatsen där i Washington. De var rätt så justa så det jobbigaste var att vi hade ett plan att passa.

Han hade då fyllt 17 år i november året innan, men visade redan då en mognad för sin ålder som i efterhand gör det självklart att han skulle komma att bli lagkapten några år senare.

Träningsmatch i Orlando.

Fyra minuters allsvenskt spel fick han det här året, men eftersom dessa kom i bortamatchen mot Elfsborg (där Alex Nilsson begick en rekordtidig debut och fick de stora rubrikerna) så är det väl få som lagt dem på minnet. Fast det första SM-guldet i den himmelsblå tröjan bärgade han det här året när U21-laget vann en spännande final mot IFK Norrköping.

2009 (Allsvensk debut från start)

Redan året därpå var han uppe i 20 allsvenska matcher, varav 17 från start. Kaveh Kohshahi besökte en iskall januariträning men av vad han såg då var det inte självklart att ”Jille” skulle bli nästan ordinarie.

Den lille Hamad saknar två saker: Kyla och mod. Det är två saker som man utvecklar huvudsakligen genom att få förtroende och matchspel. Hamad tar ganska ofta felbeslut, han slår gärna inlägg för tidigt istället för att spela tillbaka till innermittfältare eller försvarare och han vänder ibland tillbaka när det är läge för snabbt spel framåt. Dessutom har han teknik och bollbehandling i klass med de bästa i laget, men han vågar inte utnyttja detta i spelmoment. Då fegar han.

Jag ser egentligen lika mycket talang i Hamad som i Touma, men Touma har modet och respektlösheten som Hamad inte plockat fram och som han måste plocka fram snart.

Åsa Lind, som sen dess bytt efternamn, mindes en träning då Hamad fått instruktioner från tränare Roland Nilsson, som han inte bara köpte rakt av. I stället ville han veta exakt vad han hade gjort för fel och hur han skulle bli bättre om han ändrade sitt sätt att spela. Den inställningen imponerade inte bara på henne.

Allt fler började här få upp ögonen för den unge, lille, talangen från BK Forward. Allt fler började också hoppas på mer speltid för honom. Speltid var just vad han fick mot Halmstad BK på Örjans Vall, där han gjorde 3-0-målet efter att hemmamålvakten tappat bollen rakt framför fötterna på Hamad.

Premiärmålet kom hemma på nybyggda Stadion mot GAIS, som också var hans debut som startspelare. Guillermo Molins gjorde för övrigt det andra målet i en match som slutade 2-2.

Här mot HBK blev det inget mål.

För Helen Johansson berättade han en dryg månad senare:
– Det känns underbart att det gått så bra. Jag har väntat länge på det här och verkligen fått kämpa, men till slut kom chansen. Det låter kanske töntigt eller som en klyscha, men jag njuter verkligen av varenda minut som jag får,

Några som fanns i truppen det här året var Edward Ofere, Jonas Sandqvist, Gabriel och Rick Kruys. Malmö rosade inte marknaden och slutade sjua, 18 poäng efter AIK.

2010 (Guld)

I februari åkte MFF på träningsläger till Malaga. Nytt för året var bland annat att Hans Gren fått sparken och att Pep Clotet Ruiz, framgångsrikt skulle det visa sig, ersatt honom. Också nytt var att Roland Nilsson inte längre tillät Himmelriket att intervjua spelare och ledare i samma utsträckning som på tidigare läger.

När Malmös materialförvaltare Kenneth Folkesson fick höra talas om detta, tog han undertecknads diktafon och gick fram till Hamad. En av frågorna som Kenneth ställde var hur ”Jille” såg på det kommande året efter att ha kommit in starkt i laget på slutet 2009.
– Tankar för detta år är att bevisa att förra året inte bara var… inte tur, men att man kan prestera den här säsongen också. Dom säger att andra året är svårast. Det är bara att var positiv och ut och göra jobbet. Och får jag chansen, precis som Jasmin säger, så är det bara att ta den. Och det kommer att gå bra, det är jag säker på.

Naturligtvis fick han rätt. På dagen åtta månader och 20 dagar senare blev han och Malmö FF svenska mästare. Från start: Jiloan Hamad. Första målet i 2-0 segern mot Mjällby: Jiloan Hamad.

Trots det, Jiloan Hamad var ännu ingen cementerad startman. Han spelade 27 matcher det här året, varav i 15 fick han förtroendet från Roland Nilsson att starta. Men i 10 av dem blev han utbytt. Detta var året där tre spelare (Hamad, Molins och Durmaz) kämpade om två platser.

Jille firar guldet med Jasmin Sudic.

John Börén skrev om det på en veckas Sex och Jävligt offside:
”Förra decenniet hade Elfsborg sin pannbandsliga. För ännu längre sedan fanns ett hockeylag som kunde skryta med sin smurfkedja. För en evighet sedan dyrkades Gre-No-Li i både Sverige och Italien. Den himmelsblå trion har ännu inte fått något etablerat gemensamt smeknamn, men visst är det en närmast overklig lyx att kunna följa dessa tre spelare i samma lag? Lite sorgligt att platserna i startelvan inte verkar räcka till.”

2011 (De olika benen)

Den allsvenska säsongen började med att MFF vann en massa matcher trots rätt erbarmligt spel, Roland Nilsson lämnade och Rikard Norling tog över. Det här var också året då vi fick reda på att Jiloan Hamads ben är olika långa. Han var borta från spel i vad som kändes som evigheter, och gjorde comebacken mot HB Torshavn på Färöarna i kvalet till Champions League. Efter matchen träffade Ulf Nilsson honom.
– Det var väl 30 minuter ungefär och det kändes bra. Det var kul att spela och jag hade inte så mycket känningar. Men det var en j-vligt hård plan. Det var inte den bästa planen jag spelat på direkt och jag kanske kunde känna lite från gårdagens träning att det var lite ömt. Men det är inga problem.

Och med det sagt var han redo för nästa match, mot Helsingborg på Olympia, och därefter mot Glasgow Rangers i det fortsatta kvalet. Hans problem med höften, vilket härledde från de olika långa benen och som till en början hotade att hålla honom borta från spel hela säsongen, kom det till rätta med och på hösten var han av spelarna som Rikard Norling stöttade sig mot i Europa Leagues gruppspel.

Tidigt på året avslöjade han i intervjuserien 16 guld, 16 spelare, 16 frågor att Azerbajdzjans förbundskapten, Berti Vogts ville ha honom till sitt landslag. ”Jille” tackade vänligt men bestämt nej då hans dröm redan då var att få representera Sverige. Några veckor efter intervjun begick han landslagsdebut mot Botswana.

Och några månader senare förlängde han sitt kontrakt med Malmö FF till och med 2013.

Det ack så viktiga målet mot Rangers.

MFF kom det här året fyra, och missade därmed Europaspel året därpå. I årets spel mot Alkmaar, Kharkiv och Wien gick det inte direkt fantastiskt. 1 poäng hemma mot Alkmaar var vad som skrapades ihop. För Hamads del var antagligen det mest glädjande att han överhuvudtaget spelade alls den här säsongen med tanke på den långa skadefrånvaron. Och inte att förglömma, 1-1-målet hemma mot Glasgow Rangers som innebar att det alls blev spel ute i Europa den här hösten.

2012 (Siaren)

Året började med spel på landslagets vinterturné till Qatar, där han var en av dem som fick mest beröm av förbundskapten Erik Hamrén. I november samma år kallades han för första gången till det riktiga lanslaget.

På lägret i Bradenton i februari berättade han för undertecknad att han gick in till det här året med en ny inställning. Tidigare år hade han upplevt det som att han var tvungen att vara bra hela försäsongen för att aspirera på en startplats. Efter 2011 kände han sig som en startspelare och kunde därför lägga upp försäsongen lite annorlunda.
– Efter Wienmatchen i december var jag ledig 10 dagar och bara var med familjen. Jag åkte inte på någon semester eller nåt sånt, utan jag ville vara fit for fight inför Qatar. Då kändes det inte relevant att åka på en resa i två veckor och festa med grabbarna. Så efter dagarna med familjen tränade jag på i 12 dagar, och det var stenhårt. Jag var på Bosön några dagar med Miiko (Albornoz) och hade en personlig tränare. Hemma efter det hade jag ett schema där det på morgonen stod styrka och på eftermiddagen löpning på eftermiddagen. Dessutom körde jag fyra-fem bollpass med Forward i Örebro.

Det här året blev han lagkapten när Daniel Andersson inte spelade, därtill var han lagkapten för Sveriges U21-lag. Det började ryktas om utlandsflytt för honom. I november blev han första gången framröstad till Himmelrikets Favorit och sammanlagt fick han tredje flest röster av alla spelare sett över hela året.

Jille i hemmaderbyt.

När Himmelriket hade sin årliga gala/sammanställning blev han av läsarna framröstad till årets spelare. Jiloan visade att han började bli i det närmaste ovärderlig för laget. I Allsvenskan spelade han alla 30 matcher, alla från start. Han gjorde sex mål och sammanlagt fick han ihop 15 poäng.

Efter säsongen, MFF kom trea, uttryckte han sin besvikelse över en utebliven satsning som gjorde att guldet blev till sand. Efteråt förklarade han till Himmelriket vad han hade menat.
– De i ledningen vet vad jag anser och vi har som sagt snackat och det är inga hard feelings, utan de vet att vi är Malmö FF. Vad det innebär att vara Malmö FF. Och som jag har förstått det så kommer det att satsas till nästa år. Det kommer att komma in spelare till 2013.

Frågan är om han ens själv kunde ana hur rätt han skulle få.

2013 (Hejdå)

Den sjätte november fyller Jiloan Hamad 23 år. Några dagar senare spelar han (troligtvis är väl bäst att tillägga) sin sista match för Malmö FF för den här gången, mot IFK Göteborg i Supercupen. Därefter är det dags att flytta söderut, till Hoffenheim i Bundesliga. Ryktena har varit intensiva under lång, lång tid, men hela tiden har han antingen dementerat dem eller förklarat att han inte alls vill uttala sig. Men nu när guldet är bärgat kom nyheten ut. Efter sex säsonger tackar Jiloan Hamad för sig, och vi är många som ska tacka honom för hans insatser.

Första matchen, sista säsongen.

Det har gått snart sex år sen första gången, det har passerat sex säsonger och 125 allsvenska matcher i Malmö FF. Att han fick avsluta med ett guld… Nej, det blev fel. Att han fick leda sitt Malmö FF till ett sjuttonde guld känns bara synonymt och högst passande för Jiloan Hamad.

Det här året har han så att säga varit lagkapten på riktigt efter det att Daniel Andersson slutat ordentligt (ja, förutom i matchen mot BP borta där den senare var tvungen att göra en tillfällig comeback). Att påstå att MFF har varit bra när Jiloan Hamad har varit bra är ingen överdrift. Få spelare sätter en sådan prägel på ett lag som han har gjort i år, sett över hela säsongen. Han har haft tillfälliga formsvackor, men ändå presterat poäng på planen.

Två gånger har han blivit utsedd till månadens spelare av Himmelriket. Han ligger tvåa i den interna allsvenska skytteligan med en match kvar att spela. Årets mest minnesvärda? AIK borta i den absoluta slutsekunden där hans mål innebar 1-0 och MFF-seger.

Jag låter Jiloan själv sätta punkt för den här texten. I mars, några dagar innan premiären frågade jag honom om han och laget var redo för Allsvenskan. Han svarade:
– Ja, det tycker jag. Vi blir starkare för varje match. Så som jag längtar efter en premiär nu har jag aldrig gjort tidigare. Förra året spelade jag 30 matcher och jag kände mig stark. Nu känner jag, fan jag vill bara ut och köra. Vara bäst i varje match.

'''

Alla foton: Peter Lind