Från fjärde våningen
Gästkrönikören Jonas Svensson har hittat hem till Himmelriket.
För tio år sedan skrev jag en hel del krönikor här på Himmelriket, varav en eller annan handlade om mitt förhållande till alkohol, kring fotboll och annorstädes. Det har hänt mycket under dessa tio år, såväl med klubben Malmö FF som för mig själv. Alkoholkulturen förblir dock densamma. 2015 har varit ännu ett fantastiskt (hrm, nåja) år för Himmelsblått, men för mig personligen har det barkat åt helvete. Det känns på något sätt logiskt att åter dyka upp med en text just här, just nu, i det forum som den gången var en viktig del i att hålla mig nykter, med regelbundna deadlines och ett uppdrag att vara stolt över.
De där krönikorna blev senare en bok, Från tredje våningen. I dag bor jag på fjärde våningen, och jag tar upp en av böckerna ur en kartong, blåser dammet av omslaget. Jag läser min egna ord om igen, och försöker desperat finna någon ledtråd, något som kan förklara hur i helvete jag fixade det den gången. Då höll jag mig nykter i cirka fem år. När Adu satte kvitteringen på Stadion i lördags hade jag varit nykter i tolv dagar.
När biljettinformationen om paketen till Champions League släpptes låg jag inlagd på Beroendecentrum. Knaprade psykofarmaka och bet på naglarna. Förmodligen väntar nu några månader på behandlingshem. Fint nog. Jag behöver det, jag är redo och jag vill ge det en chans. Men frustrationen och sorgen över min egen situation överskuggas nästan helt av att jag kommer missa historiska europamatcher. Har en följt Malmö FF i nära tjugo år är det inget att bara rycka på axlarna åt. Vem fan drömmer inte om att se någon av våra himmelsblå hjältar plöja ner Ronaldo så djupt i stadions gräsmatta att bara en oljig hårtofs sticker upp.
I sista stund loggar jag förstås ändå in på biljettsläppet för oss medlemmar. Tänker att om jag inte själv kan gå, så kan jag ju alltid överlåta biljetterna till någon annan himmelsblå. Men först till kvarn visar sig vara mest bullshit. Jag hade aldrig en chans. På grund av få biljetter och på grund av Ticnets eviga tekniska strul. Att sedan se att MFF's samarbetspartners fått 3350 biljetter gör mig något surmulen. De så kallade hospitality-biljetterna utgör alltså i runda slängar 15% av arenans kapacitet, och någonstans måste en ställa sig frågan var taket går. Att sedan se biljetter på nätet som säljs för femsiffriga belopp får mig att vilja spotta ut min antabus och gå fullständigt bärsärk.
Well, jag gjorde i alla fall vad jag kunde. Nu blev min sista match för säsongen sannolikt den mot Ellos. En kunde ju fått med sig något roligare, men Mackans bicicletas kommer jag att bära med mig för evig tid.
Att deala med sitt alkoholberoende kräver att en ändrar mycket av sina tankebanor. För inspiration sneglar jag en smula på Åge Harreide; en man som också har varit uträknad, som också har erfarenhet av alkohol som tillflykt när livet ställts på ända. Och se vad han har åstadkommit sedan. Nu aspirerar jag förstås inte på tränarjobbet i Malmö FF, mina mål är mer modesta än så. I Nettavisen (http://www.nettavisen.no/sport/fotball/--de-er-store-feiginger/3342673.html) snubblar
jag över en intervju med Åge, under hans tid som tränare i Viking:
- Hvis ikke jeg hadde hatt selvironi og sett det komiske i situasjoner, hadde jeg aldri klart meg, sier han.
Hör och lär av en mästare! Så, här sitter jag på fjärde våningen, abstinent och utan CL-biljetter. Och visst går där att finna en viss komik. När Malmö FF går in i slutspurten i allsvenskan och höstens europaspel, ska jag låsas in med hibernaltofflor och samtalsterapi. När Malmö FF befinner sig i de fina salongerna, befinner jag mig i en dunkel källare. Men där finns också en väsentlig likhet att ta fasta på: det är nu vi visar att vi är bäst när det gäller!
Framåt Malmö!