Från fjärde våningen: Antimaskot
Stesolid och Mr Bumble, getabockar och Dumlekolor; det tradiga EM-uppehållet har helt uppenbart fått Jonas Svenssons hjärna att spinna i oförutsägbara spiraler.
Jaha. Det mest spännande som har hänt i MFF-land under det allsvenska vakumet är väl ansökan om tillstånd för bengalbränning mot Kalmar FF på lördag. Jag vet inte hur det har gått med det i skrivande stund, men oavsett ett välkommet litet steg i en både infekterad och polariserad fråga. Kul också att Buster Retrobok volym 1 (redaktör Tony Ernst) har sett dagens ljus. Nostalginördarna gnuggar händerna i förtjusning och anordnar spontana gatufester.
Murat Kücükvardar i Liria hade ett Buster-ögonblick för ett tag sedan. För vad ska man annars kalla det? Kücükvardar stänkte in 1-0 mot Lunds SK direkt på avspark. Det är tydligen i de skånska lägre divisionerna det händer grejer. Två sekunder tog det för att få nätet att rassla. Det är effektivitet det. Vadå ”känna på varandra”? Bara avspark och pangbom! Visa var skåpet ska stå liksom. I like.
Annars har det inte varit mycket att smila åt. Landslagsfotbollen finner jag som bäst halvintressant. Att titta på Sveriges matcher hade samma effekt som en kraftig dos Stesolid. Dessutom befinner jag mig för tillfället i institutionsvård. Jag menar, bara begreppet säger ju precis allt om munterhetsnivån på undertecknad. Dessutom regnar det. Och jag har ett hål i strumpan. Därför tänker jag snudda vid en helt annan absurd sida av tillvaron.
Allt har en gräns
Det har ju varit en hel del surr om klapphattar och Camp Sweden-mentalitet på sista tiden. Det har talats vitt och brett om plast och köpelag, och det har delats ut verbala rallarsvingar om vad som definierar en stadion respektive arena. Under ytan på diskussionernas höga vågor går att ana en oro över förändringar. Det är en oro som många gånger är befogad - jag tycker verkligen att MFF ska akta sig för att passa ut en kostym som klubben inte klär i - men lika ofta fullständigt befängd. Vi är inte riktigt där ännu, så låt oss åtminstone oroas med viss fattning. Men visst. Allt har en gräns. Den dagen det på Stadion jönsar in en fluffig maskot med någon svettig stackare inuti, då är jag den första att begära någons huvud på ett fat.
Tillsammans med en god vän satt jag och tjatade om detta med maskotar för ett tag sedan. Ingen av oss kunde erinra oss ha sett några sådana dansa runt på de svenska fotbollsplanerna. Kanske kan det populära ordet jinx komma till pass här. För se på fan, bara någon dag senare siktar jag en stor fluffig björn - eller är det en brunråtta? - på Friends innerplan innan avspark. Spooky! De finns alltså på riktigt. Här. I allsvenskan. Just nu.
Jag tog mig en tur i internet-träsket, och insåg snabbt att det kunde vara betydligt värre. Inte mycket som tyder på att Sverige svämmar över av maskotar, men i t.ex Storbritannien är klimatet ett helt annat (maskotar i USA vågar jag inte ens göra en sökning på). Där finns det till och med en specifik tävlingsnisch enkom för maskotar; The Mascot Grand National. Tävlingen hålls på Kempton Park där de i full pajasmundering ränner runt. En av de mer framgångsrika deltagarna är Mr Bumble, tillhörande Barnet FC. Har du nerverna för det så kan du här se det dramatiska avgörandet 2012 med stämningsfull musik till.
Berti och Billy
Riktiga djur används också. Getter tycks poppis. Köln har sedan 60-talet haft en get som maskot, då en cirkusägare donerade geten Hennes till klubben. Klubben smeknamn är föga förvånande "Die Geissböcke” (Getabockarna). Hur många getter som passerat revy i klubben sedan dess lämnar jag åt andra att efterforska grundligare, men min källa på 4 H-gården i Köln hävdar att de i dagsläget är framme vid Hennes VIII, tidigare kallad Berti. Berti tog över efter att Hennes VII avlivats våren 2009 efter en tids sjukdom.
I början av seklet, då de ännu hette Newton Heath FC, ståtade även Manchester United med en get som maskot. Djuret användes flitigt vid olika event, ofta med en insamlingsbössa runt halsen. Trogna sin pub- och alkoholkultur var britterna frikostiga med att bjuda på ett eller annat glas. "Billy The Alcoholic Goat" dog sedermera av alkoholförgiftning under firandet efter segern mot Bristol City i FA-cupen 1909. Vore det inte så tragiskt hade det nästan varit kul.
Malmö FF har så vitt jag vet undvikit dylika spektakel. Däremot minns jag fortfarande en gång på gamla stadion, då den multinationella hamburgekedjan köpt sig plats på innerplan i halvtidspausen. När företagsclownen stolpade ut på mattan steg ett unisont buande och busvisslande från läktarplats. Det var en fin och minnesvärd stund i mitt supporterliv. Visserligen var inte hamburgarna som såldes nedanför södra läktaren mycket att hurra över, men deras marknadsföring kan i alla fall aldrig beskyllas för att ha varit tacky.
Godisregn och Jari
Vi är säkert några som också minns andra, mer harmlösa jippoinslag. Det var till exempel en period på gamla stadion då det förekom en hel del godisregn. Påsar med Ahlgrens bilar och Dumlekolor hivades upp i publikhavet av spensliga ungdomar. I bästa fall nådde påsarna fram till tredje raden. Emellanåt krypkörde också ett eller annat välvaxat bilmärke på löparbanorna i halvtid (Jari Litmanen promotade sig själv på ett liknande sätt, när han under en träning framförde en BMX-cykel på löparbanorna).
Så hur knyter jag ihop detta, om alls? Vad jag kanske vill snudda vid är den delikata balansgången mellan förändring och tradition. Att under tider av omvälvningar också måna om klubbens själva essens. Malmö FF kommer att förändras, oavsett. Då bör det ske med en ödmjuk titt över axeln på dess historia, och ett stort öra kupat mot supportrarna. Allt för att undvika förhastade och krystade pajasspexerier. Och minns också att vi som medlemmar trots allt har inflytande över klubbens utveckling.
Visst är det lockande att leka med tanken på vilken maskot som skulle spegla Malmö FF bäst. Men, och på den punkten är jag obeveklig; vissa saker är tänkta att stanna vid just tankeexperiment. Jag menar, tänk att tvingas se en frottéklädd elefant dansa zumba medan du står och laddar inför en alltid lika viktig andra halvlek? Nej, vi är inte en klubb att likna vid getter, råttor, kaniner, fabeldjur eller annat. Vi är Malmö Fotbollförening. Det är fullt tillräckligt i sig själv. Låt det förbli så.
