Från fjärde våningen: En fattiglapps klagan
Dålig privatekonomi orsakar distansering och svikande engagemang i klubben. Gnälleröven på fjärde våningen gnyr och misströstar högt.
Håll i er. Det är torsdag kväll och dags för lite gnäll och självömkan.
Av ekonomiska skäl har jag det senaste året tvingats skära skoningslöst i utgiftskontot. Det blir många hårda, och inte sällan ångestfyllda, prioriteringar. En dosa snus eller ett paket pålägg? Magmediciner till mig själv eller försäkring till katten? Och så vidare i ständiga förhandlingar mellan plånbok och behov. Det handlar ofta om antingen eller, sällan om både och. Dessa livets realiteter fäller tyvärr också ut föroreningar i hjärtats himmelsblå förmak.
Att ha råd med ett årskort är bara att glömma. Och när till och medlemsavgiften i föreningen blir en för stor utgift inser jag att jag är på god väg att halka ur en gemenskap jag alltid tagit för given. Jag vet att detta för vissa låter helt knas, men det är ett påtagligt faktum för ganska många. Att liksom inte ha några som helst marginaler, och där varje oförutsedd utgift kan kullkasta både små och stora drömmar. Ett tandläkarbesök, en förseningsavgift till CSN, eller behovet av ett par dubbelslipade glasögon (jo, jag börjar komma upp i den åldern) - och tjofadderittan så ligger en rejält minus.
Denna situation är naturligtvis ingenting Malmö FF har del i, tvärtom har de trots det ökade intresset kring klubben hållit rimliga nivåer vad det gäller biljettpriser och annat. Det är väl snarare så att jag personligen halkat ner ett pinnhål i samhällshierarkin, och nu får känna på klasskillnaderna first hand. Och det är en politisk fråga, om sociala skyddsnät, lönenivåer, facklig kamp, fördelningspolitik et cetera. Med andra ord ett getingbo jag inte ämnar röra runt med en pinne i här och nu.
Där finns dock fortfarande miljöer där plånboken inte är det väsentliga, utan engagemanget hos de som involverar sig. Och med medlemsavgifter även för oss med en uppfuckad ekonomi. Supporterhuset har skapat, och fortsätter att skapa, en grym verksamhet (och grillar dessutom korv som mästare enligt rykten). Beundransvärt och viktigt. Samtidigt är förstås tanken smått tragikomisk, att engagera sig i ett supporterprojekt när en inte ens har råd/möjlighet att komma åt en biljett till en cup-match mot Sirius, och där den allsvenska säsongen i bästa fall kommer att bestå av en handfull matcher på stadion. Då finns där inte mycket konkret kvar att relatera till så att säga.
Årskort och medlemskap i Malmö FF är inte primära poster i normen på Individ- och Familjeomsorg. Även om det i vissa fall kanske borde vara det. Mitt engagemang har blivit rejält naggat i kanten, och det uppstår en mer eller mindre ofrivillig distans till klubben och laget. Jag känner mig för tillfället väldigt alienerad. Tro fan en blir självömkande och surmulen. Samtidigt tror jag mig ändå ha lite perspektiv på tillvaron, för är det ytterligare någonting jag lärt mig det senaste året, är det att det finns åtskilliga som har det betydligt jävligare än jag. Det jag ältat här är i sammanhanget futila petitesser.
Så, efter att ha kräkts ur mig detta lilla missmod kan jag trots allt gå till sängs utan att gråta mig till sömns. Det mesta löser sig med tiden. Eller med viss kamp. Malmö FF försvinner inte, och förr eller senare är jag tillbaka i gröten igen på något sätt. Jag kan dessutom leva lite grann på gamla meriter, och via förra årets medlemskap kvittera ut årsboken för 2015 nästa vecka. Bara en sån sak.
Och till er som upplever 400 kronor som en icke-summa, några bevingade ord från Life of Brian:
”You lucky, lucky bastard!”
