Från fjärde våningen: Rest maj opp!
”Här står jag, kontraktslös och nykter. Klar i huvudet, hundra kilo smidig och redo att ta mig an livet.”
”April is the cruelest month” skrev T.S. Eliot. Karln har aldrig upplevt Malmö i januari. Detta måste vara den absolut tradigaste perioden på hela året. Varenda litet öre har spenderats på gräddig ris á la Malta och överprisade nyårscigarrer. Vinden ilar fram som en isande ödla över ett kargt Bulltofta. Vinterblek, snudd på genomskinlig, står jag på tröskeln till 2016 och kikar in. En naken glödlampa sprider sitt ljus över ett omöblerat rum. Och Malmö FF saknar fortfarande en tränare.
Nåväl. Den 18 januari genomför Malmö FF sin första träning för året på Malmö IP. En dryg månad senare smäller det på allvar på samma gräsmatta när vi kliver in i gruppspelet i Svenska cupen. Jag kan inte föreställa mig något annat än att laget då kommer att bevisa för oss och övriga landet att inställningen och attityden är 100-procentig.
Däremellan har vi också två träningsmatcher, mot Fremad Amager och Bröndby. Fremad Amager är en klubb som jag hört en hel del gott om, och länge velat kasta en närmare blick på. Det tycks vara en skön outsider, en arbetarklubb grundad det magiska året 1910, och som inledningsvis nobbades av Københavns Boldspil Union och istället körde sitt eget race. Det tog ett decennium innan de accepterades i unionen. Det verkar råda en tajt och gemytlig stämning på sektion A på Sundby Idrætspark när det beger sig. Inte fullsatt måhända, men dedikerat och med hjärta. Men, sorry Fremad Amager, vi ska ut i Europa igen, och ni får bli avstampet till en efterlängtad himmelsblå seger i cuppajäveln.
Men det är långa kalla gråa dagar tills dess. Dagar i knähöga raggsockor. Dagar i långkalsonger på cykel genom ett Malmö vars januaritemperament är minst sagt lynnigt. Allt tycks just nu bestå av seg väntan. Väntan på nästa utbetalning, väntan på nyförvärv. Väntan på ny tränare. Och inte minst väntan på morgondagen fredag.
Jag kanske uppfattas som tjatig och självupptagen, men måste trots allt uppehålla mig några rader vid detta. Imorgon är min sista dag på behandlingshemmet Gökboet. Det är dessutom samma dag som transferfönstret öppnar. Ett mycket lägligt sammanträffande. Här står jag, kontraktslös och nykter. Klar i huvudet, hundra kilo smidig och redo att ta mig an livet. Tja, anbuden strömmar väl inte in precis. Varken Dahlin eller Klette har antytt att de vill representera mig. Jag tar det dock med ro, och är helt tillfreds med att ha funnit en lovande praktikplats. Det är fint nog, som en god vän brukar uttrycka det.
På Gökboet har vi levt ett dussin individer tätt inpå varandra en längre tid. Relationer har byggts upp. Vi har delat tankar och känslor en inte ofta delar så öppet och så rakt. Så separationsångesten finns där, men jag är förbannat glad att det är över, och samtidigt stolt över mig själv som fullföljt det här. Jag har liksom gjort vad Tinnerholm en gång med eftertryck uppmanade till. Tack för att jag fått tillfälle att ventilera lite av detta här på Himmelriket, varvat med mer eller mindre krystade MFF-kopplingar förstås. 2015 var ett jävla skitår och förpassas härmed till historiens sophög. Nu: mot nya äventyr och nya segrar!