Friday (almost) I'm in love: Vår bästa tid är nu.
På måndag är Malmö FF:s första träning. Startskottet på årets bästa månader.
Många man samtalar med gör gällande att de upplever sig bli klokare och klokare ju äldre de blir. Att de lär sig vad som är viktigt i livet, att de lär sig förstå vad de mår bra av och vad de behöver undvika. Oväsentliga småsaker som tidigare påverkat dem negativt gör inte lika mycket medan man kan sätta värde på de små saker som verkligen betyder något.
Även om jag ibland kan känna av liknande tendenser finns det en sak som går i diametralt motsatt riktning: För varje år som går mår jag sämre och sämre av att se Malmö spela.
I min gymnasiebok om buddhismen minns jag en passage om hur Siddharta Gautama argumenterade för varför alla jordiska själars lidande var lika. Han sa (som jag minns det) att den rike lider jämlikt med den fattige då den rikes oro för att förlora det han har uppväger den bekvämlighet rikedomen för med sig.
Själv skulle jag dock vilja nyansera detta påstående. Även om jag tycker att den gode Siddharta är på rätt spår skulle jag ödmjukt vilja hävda att han snubblar på detaljerna. Som rik (i vårt fall under vår nuvarande storhetsperiod) har jag lidit så otroligt mycket mer än under, säg åren 2006-2009. Då upplevde jag att ett oavgjort resultat på sommaren inte gjorde så mycket – vi skulle ju ändå inte vinna serien. Istället kunde man finna glädje i att se unga talanger komma fram, man kunde drömma om en kommande storhetstid, ta emot de vinster som kom med tacksamhet och inte som nu med en lättnadens suck och en stunds tillfällig ångestlindring. Nu, när vi efter enorma framgångar så väl på hemmaplan som i Europa närmast förväntar oss en fullständig asfaltering av Allsvenskan tycker jag att varje match är ett konstant lidande. Varje gång motståndarna har bollen ser jag framför mig hur hela vår storhetsperiod håller på att raseras. Ett kryss är en pina, en förlust en veritabel katastrof.
I ljuset av detta finns det dock en period på året som fortfarande är uthärdlig: Försäsongen. För mig är det den lyckligaste tiden på året. Man kan i lugn och ro se oss möta halvkassa lag från superettan eller danska andraligan och även vid ett negativt resultat främst se ljusglimtar. Vi möter ofta halvkassa danska och svenska andraligelag vilket gör att våra klasspelare framstår som genier redo att lägga världens under sig. Tempot och intensiteten är ofta så låga att även våra marginalspelare ofta ser ut som kanonlirare. Alla misstag kan skyllas på begränsad träningstid och ett dåligt resultat är inte hela världen. När matchen eller träningen är slut åker man hem, lagar mat och fungerar som den normala samhällsmedborgare man i sina bästa stunder faktiskt kan vara,
Kort sagt, januari och februari är månader som vittnar om hur ett sunt supporterskap, som inte går ut över resten livet borde se ut. Och nu börjar de. Med första träningen på måndag. Hoppas se många av er där. Den är faktiskt starten på årets höjdpunkt.
Framåt Malmö!