Friday I´m in love: Krister och Bowie
Inte alltför långt bort väntar Champions League-kval för Malmö FF. Förhoppningsvis är det bara starten på ännu en Europa-resa. En som avslutade sin MFF-karriär med att resa söderut var Krister Kristensson - trots att han redan året innan hade slutat spela fotboll på den här nivån.
På våren 1979 drabbas Malmö FF av skador på en del viktiga spelare. Om det bara hade gällt allsvenskt spel hade det nog gått att lösa med dem som redan fanns i klubben. Men nu väntar något mycket mer, något mycket större: En semifinal i Europacupen.
Efter att ha besegrat Wisla Krakow några veckor tidigare är MFF bara ett dubbelmöte mot de österrikiska mästarna Austria Wien från att stå som ett av två lag i Europas största och finaste turnering. Men skadan på Bosse Larsson från segermatchen 4-1 hemma mot polackerna är så illa att karriären är över.
Som om inte det var illa nog, Roy Anderssons ena knä har åkt på en smäll som gör hans medverkan högst osäker. Därmed står tränare Bob Houghton någon vecka innan matchen inför dilemmat vem som ska spela, när en av de ordinarie mittbackarna definitivt är borta och den andre är ett stort frågetecken.
Så han ringer Krister Kristensson, som egentligen lade av på hösten 1978. Krister behöver ingen lång betänketid innan han svarar ja.
Det visar sig att Roy Andersson till slut ändå kommer att kunna medverka, men nu är i stället innermittfältaren ”Puskas” Ljungberg frånvarande – på grund av feber. Dennes plats tas av Roy, och då återstår det bara för Krister Kristensson att göra comeback. Bredvid sig har han Bosse Larssons ersättare Kent Jönsson.
Detta ska bli Kristers sista match i den himmelsblå dressen, och det är match nummer 626. Vilket gör att han är tidernas mesta MFF-spelare. Matchen slutar 0-0 (MFF vinner två veckor senare hemma med 1-0 och går till final) och han minns det 36 år senare med välbehag.
”Det är klart att det är minnesvärt att jag fick chansen i den matchen, jag hade ju egentligen slutat. Det var ju tack vare skadorna i laget, som gjorde att Bob Houghton ringde mig. Min första tanke var ”hur fasen ska det här gå” för jag hade ju inte tränat jättemycket efter det att jag slutat på hösten innan. Jag skulle vara spelande tränare i Trelleborg, med betoning på tränare.
Så matchen mot Austria Wien gick på ren vilja, men jag kommer ihåg att jag var skittrött efteråt. Jag kunde knappt gå av planen. Framför allt sista halvtimmen var jäkligt jobbig. Vi fick jobba hårt för att hålla 0-0 för vi blev rätt pressade större delen av matchen. Men det känns som att det blev ett väldigt bra avslut på min spelarkarriär i föreningen.
Bob sa det väl inte uttryckligen, men jag tror nog att han var nöjd med min insats. Och det skulle han vara, det blev ju 0-0 vilket var målet inför matchen. Eller, det är klart att vi gärna hade vunnit matchen, men vi förstod att vår chans låg i att hålla nollan och kanske hoppas på att kunna kontra in något mål. Du får minnas att detta var tidigt i april, och vi var ju inte inne i säsongen riktigt än.
Att jag orkade som jag gjorde får jag nog tacka min grundfysik från brottningen och alla år med fotbollen för. Kondition är ju mycket färskvara, men det är klart att det hänger kvar en tid. Inför matchen tränade jag heller inget, beskedet från Bob kom så brådstörtat. Däremot blev det en träningsmatch mot ett brasilianskt lag på Malmö Stadion på fredagen innan. Bob sa att ”du får spela den här matchen, så får vi se hur det går”. Det gick tillräckligt bra för att jag skulle åka med laget till Wien. Så det gjorde jag, och fick alltså en plats i startelvan.
Efter den matchen blev det inget mer i MFF. Det var ju lite korkat av mig, för egentligen hade jag kunnat skjuta på att skriva kontrakt med Trelleborg. Det hade ju kunnat vänta till efter finalen, eller hur? Det hade ju så här i efterhand varit det rätta att göra. Men samtidigt, jag tog det beslutet då och det kan jag inte gå och ångra idag. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det, men visst – det hade varit kul att få spela en Europacupfinal.
Efter matchen mot Wien var det inte mycket till firande. Morgonen därpå flög vi hem och det vara bara att gå till jobbet på Sydsvenskan, precis som vanligt. Sen på lördagen var det match med Trelleborg i Klagstorp. Det var kontraster ska du veta: uppemot 60 000 åskådare på Praterstadion i Wien på onsdagen och kanske en 40-50 personer i Klagstorp några dagar senare.”
***
I dag för 14 år sen…
… skrev dåvarande redaktionsmedlemmen Rolf Hjertsson en krönika om vad han trodde skulle komma att hända med tränare Micke Andersson. Kritiken mot denne var vid den här tidpunkten stenhård, både från supportrar och ordförande Madsen (som inte direkt höll inne med vad han ansåg). Krönikören skriver också om tränare som han hoppas få se i framtiden. Att vi som skriver texter ska vara medvetna om att ingenting begravs är följande citat ett bevis på ”Jag hyser full respekt för den enligt ryktet aktuelle Prahl och andra svenska alternativ men vill inte att de skall träna MFF.” Jag tror Rolf förlåter mig för att jag drog upp detta…
I dag…
… fyller Tom Cruise 53 år. Hans filmserie Mission Impossible har dragit in några hundra tusen triljoner dollar till honom och Scientologikyrkan. Inför den här allsvenska säsongen hette det att det var ett nästintill omöjligt uppdrag som de andra lagen hade för att hindra MFF att ta sitt tredje raka SM-guld. Vilket leder oss till…
I morgon…
… då äntligen Allsvenskan startar på nytt. MFF åker till Norrköping. Årets viktigaste match, i alla fall fram till nästa gång vi spelar. En seger krävs nog för att det inte ska bli ett riktigt jobbigt läge att komma ikapp (om än inget mission impossible).
Dagens låt…
… av en av mina absoluta favoritartister (nej, det är inte Måns Zelmerlöw) innehåller textraden ”We can be Heroes, For ever and ever”. Det är precis vad ni är för mig, Krister, Roy, Bosse, Janne och alla ni andra: Hjältar. Ni är värda all beundran och mer därtill.
